Direkt efter katastrofen började man söka efter en skyldig. Vasas kapten Söfring Hansson fängslades och förhördes på slottet Tre Kronor. Frågorna var många.
-Var ni druckna? Var inte alla kanoner surrade?
Kaptenen svarade:
-Ni må hugga mig i tusen stycken om inte alla kanoner var surrade. Och inför Gud svär jag att ingen var drucken ombord. Det var helt enkelt en vindpust som fick skeppet att kantra. Skeppet var inte stabilt.”
Besättningen sa samma sak. Inget fel gjordes ombord.
Nu misstänkte man istället de ansvariga för bygget. Skeppsbyggmästaren hade dött mitt under bygget och kunde inte förhöras. Men Arendt de Groot, som var en av de ansvariga, kallas till förhör. Han försvarar den döde skeppsbyggmästaren och säger att han byggde Vasa enligt de mått som kungen själv hade bestämt. Han säger också att endast Gud kan veta vems felet är.
Att prata om kungen och Gud var förstås ett sätt att slippa ansvar.
Ingen förklarades skyldig och ingen dömdes för det som hänt.
Vi vet idag att Vasa var ett välbyggt skepp. Det hade också samma form som andra stridsskepp som seglade på 1600-talet. Men det var byggt med alldeles för tjockt timmer i skrovet. Tillsammans med kanonerna blev det för tungt upptill för att kunna hålla sig upprätt.
Man ville göra som kungen sa, och sätta tunga kanoner på båda kanondäcken. Trots att man anade att Vasa skulle bli för tung upptill, så gavs det order om att segla.