En sensommardag 1956 befinner sig civilingenjör Anders Franzén och tungdykare Per Edvin Fälting i en båt utanför Beckholmen. Det är 328 år sen Vasa förliste och Franzén som ända sen ungdomsåren haft ett starkt intresse för stormaktstidens vrak har under tre somrar sökt efter skeppets viloplats utan att lyckas.
Nu har de efter ny information riktat in sitt sökande till ett speciellt område. Franzén har också med sig en modifierad version av ett egentillverkat lod som kan knipsa av bitar av det material som det stöter mot på botten.
Tack vare den låga salthalten i Östersjön och frånvaro av skeppsmask förstod Franzén att Vasa, som han visste var byggt av ek, kunde vara välbevarat. När så lodet kommer upp med en bit svart ek, två gånger i rad med tjugo meters mellanrum, anar han att platsen är funnen.
Dykningarna fick redan från början stor uppmärksamhet. Med ny teknik filmade man med TV-kameror under vatten och dykarnas arbete kunde följas på monitorer.
Men det stora skeppet kunde inte bara lyftas rätt upp. Tunnlar spolades under skeppet med en hård vattenstråle, ett så kallat Zetterström-munstycke, och i tunnlarna drogs sen kraftiga stålvajrar som kopplades till lyftpontoner vid ytan.
I 18 etapper lyfts sedan Vasa mot allt grundare vatten för att slutligen placeras intill Kastellholmen.
På morgonen den 24 april 1961 bröt så skeppet Vasa vattenytan inför en hänförd publik. I Sveriges första direktsända TV-utsändning kunde såväl svensk som internationell publik följa det historiska ögonblicket.