Ser du att det här är kajutan, samma ställe som i modellen förut? Var var vi, jo…
Samma dag som vi skulle segla iväg, söndagen den 10:e augusti 1628, så satt viceamiralen och jag härinne i kajutan. Vi hade varit på gudstjänst i Storkyrkan och nu var det snart dags att kasta loss. Viceamiralen bjöd på mjukt bröd och kött. Han visade mig sin packning som låg i en fin träkista. Överst låg en elegant yllehatt med silkesband som han just köpt på Köpmangatan. Jag fick prova den och gick med tillgjorda steg runt i kajutan tills vi båda började fnittra. Jag kände mig som en annan människa när jag bar den hatten; jag var väl lite uppspelt eftersom vi snart skulle iväg. Sedan lade jag även mina ägodelar i kistan. Det var ju inte så mycket… men jag hade i alla fall en sked som mamma hade gett mig som avskedsgåva och så en ask med nål och tråd för att kunna laga mina och viceamiralens kläder. Allt fick följa med i kistan.
På gudstjänsten i kyrkan samma dag hade jag träffat några av sjömännen som skulle segla med Vasa. De verkade lite oroliga över att snart segla iväg.
Några veckor tidigare hade de varit med om något mycket märkligt. Det förstod jag när vi började prata med varandra:
- Jaså, ska du också segla med Vasa…?
- Ja, jag ska vara viceamiralens dräng.
- Det borde du låta bli. Har du inte hört att det är något fel på skeppet?
- Vaddå?
- Sch, inte så högt… Vasa är felbyggt. Det är för lite sten i botten och för smalt.
- Vad menar du, felbyggt. Hur kan du veta det?
- För några veckor sedan lät kaptenen och amiral Fleming 30 man springa på Vasas övre däck, fram och tillbaka, alla tillsammans, för att pröva om det blivit bra, och då började skeppet gunga så mycket att man fick sluta. Man skulle ha sprungit tio gånger fram och tillbaka men kunde bara springa tre vändor.
- Tre vändor… Vad hade hänt om de fortsatt att springa då?
- Ja, du … då hade Vasa sjunkit utan att ens ha satt segel! Skeppet kommer inte att klara en ordentlig vindpust ens.
- Är du säker…? Var har du hört det? Vem har sagt det?
- Sch… Jag var ju själv med och sprang!
Jag berättade det här för viceamiralen när vi satt i kajutan och då blev han plötsligt allvarlig och ville inte riktigt svara. Han tyckte inte att jag skulle oroa mig: det var ju holländare som ansvarat för bygget av skeppet. Bättre och skickligare skeppsbyggare än dem gick inte att få! Och dessutom vilar allas öde ju ändå i guds händer, sa han.
Några timmar senare skulle vi segla iväg…
Ta dig ner till entréplan och gå mot de stora fönstren och en modell där man ser Vasa segla.