Dagarna efter att Vasa sjönk kom olika rapporter om hur många som hade dött. Riksrådet Gabriel Oxenstierna såg när Vasa sjönk och skriver till sin bror Axel:
”vid pass trettio personer med båtsmän, kvinnor och barn”.
Vilka de var visste man inte, för man hade inte skrivit upp alla som gick ombord. Än idag är de döda okända.
När arkeologerna undersökte Vasa hittade de skelett efter 18 människor. Skeletten undersöktes och fick sedan en gravplats på Galärvarvskyrkogården på Djurgården i Stockholm.
När Vasamuseet öppnade 1990 ville man undersöka skeletten igen.
Skelett kan lära oss om hur människor levde förr i tiden. Till exempel kan vi se hur gamla de blev, vilka sjukdomar de hade och vad de brukade äta.
Skeletten fick nu namn för att man skulle kunna skilja på dem. Skelett A blev Adam, B blev Beata och så vidare.
Adam var det första skelettet som bärgades av dykarna 1958. Han var ungefär 35 år gammal, 165 cm lång och hade inga sjukdomar när han dog. Men i hans ansikte fanns märken efter slag han fått när han var ung.
Skelettet som kallas Johan har skador på sina fötter och ben. Han hade också en lång rock av fin ull på sig. Forskarna tror att han är den gamle kaptenen Hans Jonsson, som är den enda av de som dog som vi vet namnet på. Kapten Jonsson bjöds med som gäst på Vasa och följde skeppet när det sjönk.
Under 2000-talet har forskarna undersökt skeletten med DNA-teknik. Det gör att man kan bli säkrare på vilka skelettdelar som hör ihop. Tidigare trodde forskarna att de skelett som kallas Beata och Ylva var syskon. Men DNA-analysen har visat att de inte var släkt alls.
Med DNA-teknik kan vi lära oss ännu mer om de som levde på Vasas tid.