Fiendeskepp har siktats och ett sjöslag verkar ofrånkomligt. Alla ombord får nu brått med sina sysslor. Besättningen sköljer segel, däck och skrovsidor med vatten. Pikar, musköter och yxor delas ut och barberaren tar fram såg och kniv för att vara beredd på amputationer.
Nere på batteridäcket intar knektarna sina stationer vid kanonerna. Förråd av kulor, laddredskap och rikthjälpmedel läggs upp. Krutet får däremot aldrig förvaras intill kanonerna pga av explosionsrisken utan måste hämtas längst nere i hålskeppet efter varje skott.
Slutligen delas extra ransoner av öl och brännvin ut till manskapet för att stärka deras mod och kanske få dem att slåss vildare i den annalkande striden.
Sen återstår bara väntan.
Det var för just sådana här stridstillfällen som Vasa byggdes. Under Gustav den andre Adolfs tid fanns ett trettiotal skepp i stormakten Sveriges Östersjöflotta och Vasa skulle bli ett av de största.
Flottans betydelse kunde inte överdrivas ansåg kungen. Skeppen skulle transportera trupper, blockera hamnar och styra handeln och för Vasas del skulle hon främst användas i kriget mot Polen.
När Vasa byggdes höll stridstekniken på att genomgå en förändring.
På 1500-talen hade skeppen stridit på nära avstånd och knektarna bordat varandras skepp. Då var det viktigt med en hög akter så knektarna i skydd av denna kunde skjuta ner mot det lägre skeppet, och därefter borda det. Det var fortfarande så man förväntade sig att strida till sjöss. Men under 1600-talet höll taktiken på att skifta. Enligt den nya strategin vändes sidan till en fiende och kanoner avfyrades från långt håll.
Vasa har en kombination av dessa två stridstaktiker. Hon har en hög akter för att lätt kunna borda fiendeskepp men även två batteridäck med ovanligt stark bestyckning.
Sjöstrider på 1600-talet var ofta förvirrade tillställningar.
De stora fartygen var svåra att manövrera, röken från svartkrutet som användes gjorde det svårt att se något från batteridäcken och det var svårt att få precision i kanonaderna. Kommunikationen skedde med hjälp av flaggor, kanonskott och sändebud som fick ro mellan skeppen. Det var ett välutvecklat system som oftast fungerade men det kunde i stridens hetta inte anses särskilt pålitligt.
Det var ovanligt att skeppen sjönk till botten efter en strid. Antingen brann de upp eller så erövrades skeppet, vilket var fiendens yttersta mål. Och barberaren som tjänstgjorde som husläkare ombord hade ofta mycket att göra efter en strid. Huggsår, skottskador, splitter -och brännskador var vanliga, och amputationer fick göras utan tillgång till någon slags bedövning.