Att leva och arbeta ombord på ett krigsskepp på 1600-talet var hårt och krävande. Så många som 450 män skulle på skeppet arbeta, sova, äta och samsas om utrymmet under resorna till och från krigsskådeplatserna. 300 av dem var knektar och 150 båtsmän.

De flesta bodde på övre och undre batteridäcken där 7 man låg jämsides med varandra mellan kanonerna. Dessa sju utgjorde också ett backlag som skulle dela fat och dryckeskärl, sked fick man ta med sig egen.
Maten bestod av bröd, gröt, kött, torkad fisk, strömming och ärtor. Födan var mycket salt eftersom det var så man konserverade maten. För att skölja ner detta bjöds 3 liter öl per person och dag, då öl var lättare att bevara än färskvatten.

Befälen åt samma sorts mat som båtsmännen och knektarna men i övrigt hade de det lite bättre då de huserade i amiralens kajuta. Där fanns större plats, bättre sovplatser och egna matkärl.

Vi kan föreställa oss trängseln och stanken som måste ha funnits ombord på skeppet. Hygienen var mycket dålig och sjukdomar spreds lätt.
De flesta som dog ombord på ett skepp gjorde det inte i strid utan av just sjukdomar.

Förkylningar, magsjukdom, ögoninflammation, tyfus och dysenteri var vanligt förekommande, och det fanns bara en person ombord som ägnade sig åt de sjuka. Det var barberaren som hade viss medicinsk utbildning och han fick utföra såväl åderlåtning och amputationer som enklare medicinering av sjuka. Dessutom klippte han hår och skägg på besättningsmännen.

När inte besättningen var upptagen med stridsförberedelser, övningar eller underhåll av skeppet hade man en del fritid. Då spelades det spel och röktes tobak. Man har på Vasa hittat fynd av enklare brädspel som en av officerarna tagit med sig för att fördriva tiden.

Disciplinen var viktig och hierarkin sträng ombord på skeppet.
Överst i hierarkin fanns amiralen ombord, därunder kaptenen som var den som bestämde över skeppet och besättningen ombord. Under kaptenen följde en rad av olika befattningar och allra längst ner på skalan fanns båtsmännen och knektarna. Dessa var till stor del utskrivna ur den svenska befolkningen.
Var tionde man i åldern 15 till 60 år inkallades till krigstjänstgöring. Lönen var låg och den lilla summan som var kvar efter avdrag var nog en ynka tröst för de som skickades iväg till främmande trakter med stora umbäranden framför sig.