Det råder full aktivitet på skeppet. Båtsmännen klättrar upp i vanten och från märsen lossar de toppseglen. Trots att många av dem är ovana värnpliktiga får de inte tveka när de klättrar upp till märskorgen, 17 meter över däck.
Skeppets segel fylls nu av vinden och vattnet skummar vid stäven.
Kaptenen står på skansdäck med uppsikt över skeppet och besättningen, i färden ut mot skärgården.
Det krävdes 90 båtsmän och ett tjugotal befäl för att segla Vasa.
Det skulle hållas utkik efter främmande fartyg, ovädersmoln och farliga klippor så samarbete var viktigt.
Under segling var sjöfolket indelat i två vakter, babords och styrbords vakt. När den ena vakten sov eller vilade arbetade den andra. Varje vakt var på fyra timmar så en båtsman fick sällan sova mer än tre och en halv timme åt gången.
På nätterna, när det slog i vanten, ryckte i tackel och tåg och tjöt runt master och rår, när vattnet var svart, kallt och djupt och vågorna gick höga så skeppet krängde. Då hoppades sjömännen och bad till Gud att skeppet inte skulle komma för nära land och klippor. Då lovade var man bot och bättring.
Det Vasa som vi ser idag, visas som hon förvarades i hamn under vintertid, riggad enbart med de nedre masterna och utan segel. Vasas fock – och stormast bestod från början av tre delar vardera. På det sättet fick man en hög mast trots begränsade virkesdimensioner och man hade möjlighet att minska vindfånget i storm.
På Vasas jungfrufärd hissades fyra av tio segel. De övriga sex finns bevarade. Ett av dem, det så kallade fock bramseglet finns uppspänt snett bakom skeppets akter.