Dagarna efter förlisningen av Vasa kom flera olika rapporter om antalet omkomna. Det talades om att 30 till 50 personer hade följt skeppet ner i djupet. Rikskanslerns bror Gabriel Oxenstierna var vittne till förlisningen och i ett brev till sin bror uppskattar han antalet till:
”vid pass trettio personer med båtsmän, kvinnor och barn”.
När Vasa sedan bärgades fann man skelettdelar från flera av dessa olyckliga.
Det beslutades att de skelett som vid bärgningen återfunnits inne i Vasa skulle få en kristen begravning på Galärvarvskyrkogården. Skelettdelar man senare fann utanför skeppet behöll man och gjorde fortsatta undersökningar på.
Men inför öppningen av Vasamuseet 26 år senare ville man göra grundligare undersökningar och de begravda skeletten grävdes upp igen.
Många av skeletten hade farit mycket illa av åren i vigd jord och några visade tecken på mögelskador.
Skelett kan lära oss en hel del om hur människorna levde förr i tiden. Med hjälp av läran om skelett, så kallad osteologi, och arkeologi, kan man fastställa vissa fakta som: ålder, längd, hälsostatus, vilken sorts mat man åt, hur gamla människor blev osv. En bild växer fram över dessa människor. Vilka de var och hur de levde.
Vid de nya undersökningarna gavs skeletten namn för att göra dem mer mänskliga. Skelett A blev Adam, B blev Beata och så vidare. Adam var det första skelettet som bärgades av dykarna 1958. Han var 35-40 år gammal, 165 cm lång och vid god hälsa men hade i sin ungdom fått ett slag i ansiktet som påverkade hans utseende.
Skelettet som i utställningen kallas Johan har fot -och benskador som skiljer honom från de vanliga båtsmännen och han hade dessutom en lång rock av fin ull på sig. Forskarna tror att han kan vara den gamle kaptenen Hans Jonsson som är den ende av offren vars namn vi känner till. Kapten Jonsson var medbjuden som gäst på Vasas jungfrufärd och han följde skeppet i djupet.
Under 2000-talet har man återigen undersökt skeletten. Den här gången med DNA-teknik. DNA-proven genomfördes för att kunna pussla ihop rätt skelettdelar med varandra och för att se om några av skeletten var släkt. Till exempel visade det sig att skeletten som kallas för Ylva och Beata som man tidigare trott varit syskon, troligtvis inte var släkt alls.
Med DNA-tekniken kan vi lära oss än mer om de som levde på Vasas tid.