Det dröjde inte länge innan de första bärgnings-entreprenörerna började intressera sig för förlisningsplatsen.
En av de allra första var en engelsman som snart fick ensamrätt att bärga Vasa.
Han lyckades visserligen räta upp skeppet men kom inte längre än så. Andra äventyrare, skattsökare och uppfinnare kom till Stockholm för att pröva lyckan. De försökte dra och hala, fästa krokar och ankare i skrovet.
Men allt misslyckades.
Inte förrän på 1660-talet fann man en alternativ lösning. Istället för att ta upp hela fartyget skulle man ge sig på att åtminstone få upp kanonerna. Värmlänningen Albrekt von Treileben och hans tyske kollega Andreas Peckell gav sig i kast med uppgiften och använde sig då av dykarklockan.
Den fungerar på samma sätt som när man sätter ett upp-och nervänt glas i vatten. En luftficka bildas i övre delen av dykarklockan. Den var dykarens luftförråd medan han med krokar och specialverktyg arbetade på vraket.
En italiensk präst på tillfälligt besök i Stockholm fick se dykningarna år 1663.
I sin dagbok skrev han:
”Dykaren var helt klädd i läder och hade dubbla skinnstövlar. Han ställde sig på en plattform av bly som hängde under dykarklockan. Jag frågade hur länge han kunde stanna nere på botten. Han svarade en halvtimme. Men det var i slutet av oktober och efter en kvart hissades klockan upp och mannen darrade av köld trots att han var stark och infödd.”
Trots närapå totalt mörker och kyla på trettio meters djup lyckades dykarna med konststycket att lossa 55 stycken mer än ett ton tunga kanoner från lavetterna.
Tyvärr för eftervärlden revs hela övre däck upp för att få ut en del av kanonerna och kunna bärga dem till ytan.