Det här är skeppsgården där många av landets krigsskepp byggdes. Den låg på en ö mitt inne i Stockholm. Ser du slottet i bakgrunden? Det var där kungen höll till. Han bodde så nära så att han nästan kunde följa bygget av Vasa från sitt fönster.

Min familj däremot bodde lite i utkanten av staden, nära kyrkan längst till vänster på bilden. Vi hade ett litet trähus med gräs på taket och så hade vi en gris och några höns. Varje morgon fick jag gå den långa vägen in till staden och vidare hit till mitt arbete. I början fick jag mest hjälpa till att bära saker och gå ärenden, men med tiden fick jag allt svårare uppgifter. Varje öre som jag tjänade ihop kunde vi verkligen behöva nu när inte pappa var hemma.

Har du hittat Vasa förresten? Hon ligger halvfärdig på stapelbädden bredvid det största huset.

Intill ligger Vasas systerskepp, Äpplet, som man ännu inte kommit lika långt med.

Här jobbade timmermän med att forma träet till rätt storlek. De använde yxor och sågar och så kunde de faktiskt böja träet genom att värma det över en eld. Ser du de små eldarna till exempel bakom Vasa och Äpplet* där de håller på med det? När träet fuktas och värms blir det mjukt – men det gäller att vara snabb så att man hinner böja träet innan det kallnar!

Det doftade gott av trä och eld överallt på skeppsgården.

På vintern var det ofta kallt att jobba utomhus men då brukade jag smyga mig in i stora smedjan för att värma mina stelfrusna fingrar. Det var det största huset på hela ön. Väderkvarnarna på taket drev blåsbälgarna inne i huset. De blåste luft på glöden där smederna arbetade.

Inne i smedjan var det alltid varmt och rökigt. Där var jämt ett förfärligt oväsen av allt hamrande! Jag fick aldrig nog av att se det hårda gråa järnet hettas upp och bli glödande rött. Smederna förvandlade det sedan till spikar, bultar, gångjärn, ankare och annat som behövdes till skeppet. Det såg så lätt ut fast det var ett tungt arbete!

Men i oväsendet hördes ibland också ett rasslande ljud från smedjans inre. Det tog ett tag innan jag vågade mig på att följa ljudet för att förstå vad det var. Och tänk, ljudet visade sig komma från tunga järnkedjor som höll fast män i fötterna. De var fångar som tvingades arbeta hårt därinne. Jag såg att de var alldeles sotiga och svettiga av ansträngning. Någon berättade att detta var straffet för att männen hade försökt att slippa att gå ut i krig. Usch, vad hemskt att vara fången i kedjor och inte ha sin frihet, tänkte jag.

Om man gick från smedjan tvärsöver gårdsplanen så kom man till bildsnidarnas verkstad i husen längst till höger. Det var de som gjorde alla fina skulpturer till skeppet. Skickligast var tysken Mårten Redtmer som fick göra det stora lejonet som hamnade längst fram på Vasa!

Ja, skeppsgården var verkligen en spännande plats. För mig som liten fattig pojke var det som om en ny värld öppnade sig! Det var så många människor från olika länder som arbetade där. Man hörde tyska och holländska men också finska, samiska och andra språk som jag inte ens kan namnen på. Tänk att vi ändå kunde bygga skepp tillsammans trots att vi inte pratade samma språk…!.

En dag kom en finklädd äldre herre på besök. Jag trodde nästan först att det var kungen men där hade jag fel. Det var viceamiralen Erik Jönsson Krämer. Jag var till att börja med lite rädd för honom men han skämtade mycket och snart vågade jag skratta med. Han kom på besök flera gånger och tog sig ofta tid att småprata lite med mig. När Vasa började bli klar berättade viceamiralen att han skulle segla med skeppet. Tänk att få resa med landets finaste skepp och klättra upp och ner i masterna… Efter den stunden kunde jag inte riktigt släppa tanken på att segla med Vasa.

Till slut bestämde jag mig för att prata med viceamiralen:

- Jo, jag undrar om jag kanske kunde få följa med dig?

- Vad menar du, följa med?

- Ja, på skeppet. Följa med på Vasa.

- Ut i kriget? Tja, det finns ju fler i din ålder ombord, skeppsgossar. Men, du kommer inte hem på många månader ska du veta. Och det går inte att ångra sig när man väl seglat iväg.

- Nej, nej, det vet jag väl…

-Är du stark nog då för att klara ett liv till sjöss?

-Ja, jag har ju klarat jobbet här på skeppsgården. Jag kanske kan hjälpa dig och bli din dräng… Snälla. Jag kan väl…?

- Du vet ju inte mycket om sjön. Havet är… det är nyckfullt. Ena dagen är det lugnt och stilla. Nästa kanske det blåser det upp till storm… Mycket kan hända. Är du verkligen beredd på det..? Och har du pratat med din mor?

Jag tjatade och tjatade och till slut gav han med sig. Sedan gick jag till mamma och berättade att viceamiralen Erik Jönsson Krämer väldigt gärna ville att jag skulle segla med.

- Vad säger du? Så du skulle lämna oss? Men, Olof, du har det väl bra på skeppsgården och tjänar pengar där. Varför skulle du gå från ett tryggt arbete på land till ett farligt liv ute på havet?

Till min besvikelse sade mamma nej och ville inte prata mer om saken. Ju närmare dagen för avresan kom desto olyckligare kände jag mig. Jag hade redan sett framför mig hur vi seglade långt bort över havet och att jag i någon hamn fick syn på… pappa. Pappa!

Mamma märkte hur besviken jag var, och att jag inte lät mig tröstas trots att veckorna gick. Ingenting kändes roligt längre. Till slut följde mamma med mig till skeppsgården för att själv träffa viceamiralen. Efter att han lovat att hålla ett öga på mig ombord på skeppet, gav mamma slutligen med sig. Jag skulle få åka!

Ta hissen till plan 5 eller gå upp för trapporna så att du är en våning ovanför entréplan. Leta efter en modell där man ser in i Vasas alla utrymmen ombord. Den är nästan som ett dockskåp.