På eftermiddagen var det då äntligen dags! Flaggorna vajade i vinden, de enorma seglen sattes och skulpturerna lös av färg i solskenet. Vilken prakt! En massa människor hade samlats för att se det nya skeppet äntligen segla iväg. En del i besättningen hade med sig sina familjer ombord men mamma stod på bryggan med mina syskon och vinkade. Jag kände mig så stolt över att få vara ombord vid viceamiralens sida på övre däck. Det kändes som att ett stort äventyr skulle börja! Det var en riktig feststämning. Viceamiralen hade eleganta kläder och t o m en guldring på pekfingret. Jag hade kammat mitt rufsiga hår och också gjort mig så fin som jag kunde. I vimlet ombord fick jag syn på sjömännen från kyrkan men jag undvek att möta deras blickar…
Sakta, sakta, lämnade vi Stockholm bakom oss. Jag fick springa efter krut och sedan rullades kanonerna ut. Vi sköt salut så det dånade mellan klipporna och staden. Mina öron värkte av det höga ljudet. Vinden var väldigt svag men när vi kommit till Beckholmen strax utanför stan kom lite mer vind i seglen. Plötsligt krängde skeppet till så häftigt att jag ramlade omkull. Viceamiralen sprang ner under däck för att se om kanonerna var ordentligt fastsurrade. Innan jag ens kommit på benen igen kom en vindpust till som fick skeppet att helt lägga sig på sidan. Vattnet forsade nu in från alla håll och jag såg mig om i panik. Vart skulle jag ta vägen? Skeppet höll på att sjunka! Viceamiralen skrek till mig från kanondäck:
- Klättra upp i masten, pojk!
Jag klättrade och klättrade så snabbt som jag kunde. Under mig försvann mer och mer av skeppet ner i det skummande vattnet.
Masten blev min räddning. Vasa var så hög att stormasten fortfarande stack upp över ytan när skeppet till slut hade nått botten. Vad som hände sedan minns jag faktiskt inte riktigt, men på något sätt kom jag i land och hem till min familj igen. Jag minns bara att mamma grät när hon höll mig i sina armar länge, länge:
- Olof! Älskade barn. Du överlevde. Du överlevde! Tack, gode gud!
En tid senare fick jag äntligen veta att viceamiralen också hade överlevt men att han var väldigt svag. Jag var rädd att han skulle dö för han var ju gammal ändå, gammal nog att vara min farfar.
Efter några veckor mådde viceamiralen ändå bättre; så bra att han kunde förhöras på slottet om olyckan. Riksrådet ville veta om det kanske var viceamiralens fel att Vasa hade sjunkit. Det är klart att det inte var. Han blev inte dömd i alla fall och ingen annan heller till slut. Du ser slottet, där viceamiralen förhördes, på väggen här intill! På golvet ligger faktiskt några av de äkta stenarna som låg längst ner i Vasa.
Trots att det var så länge sedan kommer jag ihåg den sommaren som om det var alldeles nyligen.
Så gick åren, jag växte upp, blev själv snickare på skeppsgården och fick så småningom egna barn.
Vasa glömdes bort där hon låg djupt nere på havsbotten. Ja, fast inte riktigt, när jag tänker efter.
En dag berättade nämligen min dotter att hon hört att några dykare hade lyckats ta sig ner till Vasa.
De ville ta upp de dyra kanonerna från skeppet och lyckades till slut ta upp nästan allihop!
Ja, kanonerna tog de upp, men viceamiralens och min kista blev kvar på djupet länge än. Vill du titta på den förresten..?
Den finns faktiskt här på museet!
Gå nu tillbaka till modellen med vita segel där vi var i början och fortsätt några meter till mot ingången. Ta trappan eller hissen på vänster sida en våning upp.