'Pojken och skeppet: en resa i det förflutna' är en berättelse som bygger på mycket fakta. Trots att det är så länge sedan Vasa seglade så vet man faktiskt ganska mycket om den tiden. På den här sidan kan du lära dig mer om det.
Olika slags källor till berättelsen
De fakta som finns till berättelsen om Olof består av olika slags källor. Det finns historiska källor som brev, förhörsprotokoll och dagböcker. Vidare finns det kartor och saker som man har hittat när Vasa togs upp på 1900-talet. Genom alla dessa källor så vet vi en hel del om skeppsgården, bygget av Vasa, olyckan och människorna ombord.
Margareta Nilsdotter och Erik Jönsson Krämer
Vi vet att Margareta Nilsdotter var en hög chef på skeppsgården. Källorna visar också att vice amiral Erik Jönsson Krämer seglade med Vasa. Vi vet att han var ganska gammal, 68 år, när Vasa sjönk och att det först var osäkert om han skulle överleva. Men han klarade sig som tur var och förhördes på slottet en månad senare. I förhöret berättar Krämer om att han hade ätit en måltid i Vasas kajuta ”tillsammans med sin pojke” samma dag som skeppet skulle segla. Måltiden bestod av kött och bröd. Vi tror att pojken var hans personliga betjänt eller dräng som man sade på den tiden. Vi vet däremot inte vad hans pojke hette men har gett honom namnet Olof i berättelsen. Krämer beskriver sedan själva olyckan och om hur han, när Vasa höll på att sjunka, sprang under däck för att se om kanonerna var ordentligt surrade. Det var de. Hans pojke däremot blev aldrig förhörd.
Erik Jönsson Krämer levde sedan några år till och ligger begravd i Villberga kyrka i Uppland.
Förhöret på slottet
Även några andra ur besättningen förhördes efter olyckan. På det viset vet vi att de hade besökt gudstjänsten, troligen i Storkyrkan, innan de seglade iväg söndagen 10 augusti 1628. På den här tiden var det självklart att gå på gudstjänst varje söndag. Storkyrkan finns kvar i gamla stan idag.
I förhöret framkommer det också att amiral Fleming några veckor före avfärden låtit pröva hur stadigt Vasa låg i vattnet. Man lät trettio personer springa fram och tillbaka på övre däck. Detta skedde medan Vasa låg färdig nedanför slottet mitt i staden. De som var i närheten kunde med egna ögon se att skeppet inte klarade provet. En del visste på så sätt att Vasa hade blivit för rankt, alltså att det inte klarade någon stark vind. Men kungen, Gustav Adolf, var inte hemma och ingen vågade berätta sanningen för honom.
Brev berättar
Vi vet från flera brev att kvinnor och barn var ombord då Vasa seglade. En del barn kanske bara var gäster men andra kunde vara del av besättningen. Det gällde skeppsgossar och drängar. Skeppsgossarna var unga sjömän medan drängarna var betjänter.
Här kan du läsa ett av breven, skrivet av Gabriel Oxenstierna.
En intressant dagbok
I slutet av berättelsen får man veta att de flesta av Vasas kanoner togs upp redan på 1600-talet. Detta är känt genom en dagbok som skrevs av en italiensk präst på besök i Stockholm. I sin dagbok beskriver han hur han själv var med och såg hur kanonerna bärgades. Det är därför som det bara finns tre äkta kanoner på Vasamuseet idag.
Fynden från Vasa
Berättelsen slutar vid en kista med en hatt i. Den har man hittat ombord på Vasa när skeppet bärgades 1961. Man kan se på innehållet att det var flera personer som delade på kistan. Vi vet inte om en av de personerna var Krämer men det måste åtminstone vara någon som var rik. Hatten som låg högst upp var väldigt värdefull och modern.
På Digitalt museum kan du läsa mer om kistan och vad som fanns i den.
Guldringen som hittades på skeppet är det enda guldföremålet från Vasa. Eftersom Erik Jönsson Krämer var den mäktigaste personen ombord så har man gissat att den var hans. Dessutom hittades ringen bredvid en bortspolad trapp. I förhöret berättar Krämer att han knappt kunde komma upp från kanondäck eftersom en del trappor spolats bort av det inrusande vattnet. Men helt säkra kan vi inte vara att guldringen faktiskt var hans.
Här på Digitalt museum kan du ta en närmare titt på ringen om du missade det på museet!