Om brädes historia

Två av de brädspel som har spelats i Sverige heter schuster och triktrak. Numera spelar många backgammon.

Men här handlar det bara om ett enda av alla dess brädspel, det vi spelar på Vasamuseet och kallar för bräde. Långt tillbaka i tiden användes det tyska namnet verkehren för det spelet eftersom det var från Tyskland vi en gång fick det. De två namnen bräde och verkehren kommer därför här användas som synonymer, medan ordet brädspel reserveras som ett samlingsnamn för alla spel som spelas på samma spelbräde.

Betydelsen av det tyska verbet verkehren är trafikera eller umgås, men formen verkehrt betyder fel eller bakvänt, vilket enligt äldre tyska regelböcker förklarar spelets namn.  Den förklaringen finns också med, då reglerna till verkehren år 1701 för första gången översätts till svenska:

Detta Spelet kallas förkeren, hwileket Ord är af Tyskan tagit och bemerker så myckit som ombyta, aldenstund det esomåftast händer, då man menar sig det bästa Spel hafwa, att det bästa emot Förmodan genom ett Förseende eller olyckeligit Ternings-kast, har ombytt och förwandlat sig i det wärsta.

Elliest är det en manerligt och lustigt Spel, men där hos eftertänckligt, och åfta långsamt.

De tyska regelböckerna ger ytterligare en förklaring till spelets namn, som de rent av finner troligare än den förra. Bräde sägs vara bakvänt jämfört med andra brädspel på det sättet att en spelare har sitt hem, inte på sin sida av spelbrädet, utan på motspelarens sida, och att han dessutom flyttar sina brickor där från höger till vänster, och inte åt det vanliga hållet. Men dessa olika förklaringar ska nog inte tas på allvar, utan namnet har troligen ett helt annat ursprung.

Namnet verkehren har en lång rad snarlika varianter på olika språk: Svenska: förkehren, förkeren, vörkehren, verkehren i brädspel, verkern, verkehrt, förkär, förkering. Danska: Forkoering, verkehr. Holländska: verkeer, verkeeren, verkeerden, verkeerspel, verkeertje. Flamländska: verkeer. Franska: verquier, verquer, revertier, reverquier, reverquur. Engelska: verquere. Tyska: verkehren im brett, verkehrt, verkehrtes, verkehrung, verkeret.

För att vi ska kunna kalla ett brädspel för bräde/verkehren måste spelarna starta i två diagonalt motstående hörn, flytta sina brickor åt samma håll runt spelbrädet och ha möjlighet att vinna med hemspel och jan. Vidare måste deras hukar vara de första tungor som de är tillåtna att bygga band på. Av skäl som snart kommer framgå ska vi däremot inte kräva att vackra spel och sprängning av band måste ingå i bräde.

I vilka två diagonalt, motstående hörn spelarna har sina hem är egentligen utan betydelse och likaså åt vilket håll de flyttar brickorna, så länge de flyttar i samma riktning, men forna tiders spelare tycks i de två avseendena ha spelat på samma sätt som vi ännu gör på Vasamuseet.

Äldsta reglerna på svenska

De äldsta kända reglerna för bräde på svenska finns i en almanacka för år 1701: Almanach på åhret efter wår frälsares Jesu Christi nåderika födelse. 1701. Uträknadt och ställt till Stockholms horizont. Tillika med kårte grunde-reglor, huru man rätt skall spela det så kallade förkehren.

I Stockholm inleddes det året med stora festligheter för att fira segrar över Danmark och Ryssland i det tjugoåriga krig som just hade börjat. Enligt uppgift i Almanach var det 3994 år efter syndafloden.

Reglerna, som är översatta från tyska, löper parallellt med förteckningen över årets månader, och följs av uppgifter om sol- och månförmörkelser, årliga marknader och Stockholms posttaxa. Man kan nog utgå från att utgivaren inte försökte introducera ett nytt spel utan tvärtom, i ett försök att öka försäljningen, publicerade regler för att spel som redan var populärt i åtminstone vissa kretsar.

Reglerna är inte identiska med dem vi tillämpar på Vasamuseet, men huvuddragen är ändå desamma och metoden att göra jan är redan väl känd, för då som nu var brädes själva kärna just att göra den andre jan. Att bli jan uttrycks med att ”heta Jean”:

Först om jag är olycklig då min Wederspelare har alla sina band tillsammans att jag öfwer dem intet lättel. komma kan, utan måste sättia ut den ena blåtta efter den andra, eller ock alldehles bryta mina band. När nu den andra med sitt hinderhåll slår och förföllier mina Brickor så länge, till des iag så många blåtta får, att jag intet ledigt Felt mehr hafwer att sättia inn, utan behåller en eller flera öfwer, då den andra har giort Rum och aldeles fört öfwer uhr Brädet sina Band, där jag måste kasta inn, så heter jag Jean och förlorar dubbelt.

Antalet möjliga vinstsätt är tre: jan och uppspel ger dubbel poäng medan hemspel ger enkel. Enkelt förlorar också den spelare som ”fruchtar för Jean” eller som ”i räddhåga för Jean” ger upp partiet, men det får han bara göra innan han bygger sitt första band i sitt tredje eller fjärde kvarter. Det kallas att ge partiet enkelt förlorat.

Av de fyra vackra spel vi har idag är uppspel mycket äldre än de andra. Det kan vara tvåhundra eller kanske fyrahundra år äldre. Med dåtida regler var det mycket svårt att göra uppspel, vilket Almanach och senare regler ständigt betonar:

Man winner ock dubbelt, när man alla sina Brickor spelar opp på det sidsta uttagnings Felt, så att man tager ingen Bricka ut. Men då måste man wara så lyckelig, att man hwarcken kastar en mindre eller mehr, utan att Brickorna rätt just komma till att stå på hwar andra; elliest gilles det intet, utan måste man taga ut. Man wågar intet giärna ett sådant Spel, om icke man har för brutit sina Band, och man seer att den andra hinner för till att taga ut sina Brickor. Ty om jag elliest utan Orsak skulle bryta mina Band i mening att spela åpp och winna dubbelt, så wore det rätt illa giort af mig, och kunde jag förlora det bästa Spelet.

En stor skillnad jämfört med nutida bräde är att det i Almanach finns två alternativa spelsätt, som spelarna väljer mellan innan partiet börjar: ”Det speles på ett och annat Sätt, alt såsom man giör Afthal.”

Enligt det ena alternativet kan spelarna bygga sex eller sju band i rad utan att riskera sprängning. Det kommer här kallas sexbands-bräde.

Enligt det andra alternativet gäller liksom idag, att om en spelare bygger fler än fem band i rad, ”det månde wara af Föreseende eller elliest”, kan motspelaren spränga. Enligt detta andra alternativ, som här kallas fembands-bräde, gäller dessutom att spelarna inte får bygga sina första band förrän de hade tagit ut fem blottor från hemmen. Denna, för dagens spelare förvånande regel, ökar hasardmomentet, men tillåter nog ändå att en spelare i samma slag först tar ut sin femte blotta och sedan bygger sitt första band.

Varken i sexbands-bräde eller i fembands-bräde kan en utslagen bricka, när den slås in, spränga motspelarens band. Om alla sex tungor i en spelares första kvarter är upptagna av motspelarens band och av egna brickor finns ingen möjlighet för honom att slå in sin bricka och heller ingen anledning för honom att ens slå med tärningarna. Det svenska uttrycket att någon är slagen ur brädet kommer från just detta spelläge, som ju inte finns i nutida bräde. En spelare som är slagen ur brädet kallas i Almanach för junckare (junker), ett tyskt ord för godsägare och adelsman, men här snarare betyder sysslolös dagdrivare.

Att passivisera sin motspelare genom att slå honom ur brädet eller ”hielpa honom uhr brädet”, som det också uttrycks, är förmånligt, men om möjligheten finns att göra honom jan, sägs det många gånger vara bättre att flytta sina band framåt och släppa in honom i spelet igen. Annars finns ju risken att mina brickor spelas för långt fram för att jag ska kunna göra honom jan.

Även i fembands-bräde kan en spelare, enligt Almanach, bygga fler band än så i rad utan att riskera sprängning, om motspelare har spelat hem fjorton brickor.  Det är ju precis så vi spelar än idag. Vi kallar det spel på sista brickan.

Även om vi i brist på regler som är äldre än Almanach, både svenska och utländska, inte kan veta hur bräde en gång skapades och hur det till en början spelades, är det faktiskt möjligt ändå att föreställa oss hur det kan ha gått till. För det första var spelbrädet, brickorna och tärningarna redan välbekanta från en lång rad olika brädspel, som hade spelats i hundratals år. Med den erfarenheten i ryggen fanns goda möjligheter för kreativa spelare att kombinera nya idéer med regler från äldre brädspel och på det sättet skapa helt nya spel som t.ex. bräde.

Om man synar brädes regler finner man en lång rad sådana likheter med andra brädspel, t.ex. hur brickorna ställs upp i partiets början, hur de spelas hem i dess slut, att spelarna har just femton brickor vardera och att allor flyttas dubbelt.

Vad är då speciellt med bräde? Författaren till The compleat gamester från 1754 tycker att bräde ”is more remarkable than any other played upon the Tables” på det sättet att en spelare inte får spela in en utslagen bricka på en tunga där han redan har en bricka. Den regeln gör det möjligt att göra jan och kanske är just jan det mest remarkabla för bräde.

Av de två varianter av bräde som finns i Almanach är sexbands-bräde troligen den ursprungliga. Den varianten är friare, och det är rimligt att tro att begränsningarna tillkom senare, men bevis för saken saknas.

När sexbands-bräde skapades var i första början hemspel den enda vinst som fanns, men mycket snart märkte man att ett parti också kunde ta tvärt slut redan före hemspelsfasen, genom att en spelare blockerade sitt eget spel så väldigt illa att allt hopp för honom var ute. I det fallet, bestämde man, förlorade han dubbelt parti och blev jan, en benämning som redan hade använts på olika sätt i andra brädspel.

När man sedan spelade vidare i säg hundra år, la man märke till att det enstaka gånger hände att en spelare, just innan han påbörjade sitt hemspel, samlade alla sina femton brickor på sin allra sista tunga. Det var så sällsynt att man bestämde att den som lyckades formera sina brickor på det märkvärdiga sättet skulle utropas till segrare i partiet. Ja, den vinsten likställdes rent av med att göra jan och gav därmed dubbel poäng den också.

Det bräde som spelades hade troligen många olika varianter, som skilde sig åt i detaljer. En av de varianter som uppstod och som avvek mer markant var fembands-bräde, som nog tillkom för att begränsa hur mycket den ena spelaren skulle tillåtas dominera den andra. Fembands-bräde och sexbands-bräde spelades sedan länge parallellt. Så var fallet när Almanach gavs ut år 1701 och så fortsatte det i Sverige till långt in på 1800-talet, då fembands-bräde tog över. Den enda kvarleva vi idag har kvar av sexbands-bräde är vid spel på sista brickan, då vi ju undantagsvis tillåter sex band i rad. Om den spelare som bara har en enda bricka kvar då under en stund saknar anledning att slå med tärningarna, kan vi använda det gamla uttrycket och kalla honom junker.

Spelets utveckling

Efter Almanach tycks det dröja ända till 1818 innan nya regler ges ut på svenska. Det är i Lyckans talisman, som också den är en översättning från tyska. Spelet kallas verkehren och även verkehrt.

Mycket är sig likt jämfört med Almanach, men de två varianterna sexbands-bräde och fembands-bräde kan nu spelas antingen med eller utan junker och likaså med eller utan kravet att ta ut fem blottor innan första bandet byggs. Det ger åtta olika sätt att spela bräde på.

Om varianten med fem blottor sägs i Lyckans talisman och i senare regler inte mer än just bara att varianten finns. Om även vi lämnar den därhän minskar antalet varianter till mer hanterliga fyra. Om vi dessutom tar fasta på en fotnot i Lyckans talisman, som av allt att döma den svenska översättaren har skjutit in, så minskar antalet varianter till bara två. I fotnoten sägs nämligen att vid sexbands-bräde spelar man normalt med junker och vid fembands-bräde utan junker.

Sexbands-bräde med junker betyder att sprängning aldrig kan ske. Spelarna kan således bygga sex eller sju band i rad och även med sina band helt blockera möjligheten för motspelarna att slå in utslagna brickor utan att riskera sprängning. Denna variant finns redan i Almanach.

Men varianten fembands-bräde utan junker i Lyckans talisman är ny, och öppnar vägen för vad vi kan kalla modernt bräde och även en ny sorts vinst.  För när en spelare med en utslagen bricka spränger sig in, kan han ju göra motspelaren sprängjan, som i Lyckans Talisman kallas Storm-Jan eller Jean Forcée.

I nästa regelbok, som heter Hand-bibliothek för sällskapsnöjen och kommer ut 1839, är reglerna för bräde för första gången skrivna av en svensk, som uppenbarligen spelar bräde. Spelet kallas verkehren.  I inledningen skriver han: ”Detta spel är likväl särdeles beroende av välspelning, är ett nöjsamt tidsfördrif, och har äfven något värde, såsom medförande kroppsrörelse.”

I Hand-bibliothek finns bara sexbands-bräde med junker och fembands-bräde utan junker. Men den senare varianten, som vi ju spelar idag, döms ut av författaren som en förvrängning av reglerna:

Detta är en vanskapning af det fria spelet, som tillkommit mer af ungdomligt begär för äfventyr och lyckträff, än välspelning. Det grundar sig på en mängd tvångsreglor och chicaner; men har likväl nu mera blifvit nog allmänt. … Man frågar: är detta spel? är detta frihet eller våld? … Uti Verkehren utan Junker är allt ställdt på hasard – ganska litet på välspelning.

Så vid denna tid, kan vi utläsa, börjar tydligen den moderna formen av bräde ta överhand, trots författarens motvilja och protester.

I Hand-bibliothek tillkommer de två vinstsätten kronspel och dubbelt kronspel. De bygger vidare på uppspelets idé att den som lyckas formera sina brickor på bestämt sätt i sitt fjärde kvarter vinner partiet. De två nya vinstsätten är nog svenska tillägg till bräde, som vid denna tid vinner allt fler anhängare här i landet, men samtidigt förlorar många fler på kontinenten.

Bland detaljerna i Hand-bibliothek kan nämnas att spelarna måste uttala sina tärningskast högt och att om en spelare gör hemspel så har den andre tre frikast, eller rent av hur många som helst, för att göra ett vackert spel. Att spela i pott betyder att tre personer spelar bräde genom att den som tittar på tar förlorarens plats. Janbandet kallas det första bandet som en spelare bygger i sitt tredje eller fjärde kvarter, eftersom så snart det är byggt, kan han inte längre ge partiet enkelt förlorat utan måste fullfölja det och i värsta fall bli jan. Om en tärning går i bitar när den rullas på brädet, men ändå går att avläsa, så gäller kastet, enligt Hand-bibliothek.

De åtta varianterna av bräde som finns i Lyckans talisman återkommer i ytterligare ett par regelböcker som hinner utkomma under 1800-talets första hälft, men därefter försvinner sju av dem för gott.  År 1878 utkommer nämligen de första reglerna, i vilka bara vårt nutida sätt att spela bräde finns med, nämligen fembands-bräde med sprängning i två lägen. Namnet verkehren försvinner och ersätts med brädspel, och dessutom nämns för första gången trappspel. Det bräde som tar form liknar alltmer nutida bräde också i de små detaljerna.

Hemspel med munk tillkommer i regler 1888 och vackert spel med munk 1904. Bägge är troligen svenska eller möjligen danska tillägg, som har praktiserats under lång tid innan de nedtecknades. Munk med hemspel finns t.ex. med i en svensk ordbok från 1853 och hade nog tillämpats längre redan då.

Ordet munk är något förbryllande i sammanhanget men förekommer som spelterm i både Sverige och Danmark. På Gotland finns t.ex. ett gammalt bollspel som heter pärk, i vilket termen används om ett lag som förlorar på visst sätt. I Danmark kan den som blir helt utan stick i vissa kortspel kallas munk, likaså den som vid fiske blir helt utan fångst. I en dansk studie sägs förklaringen kunna vara en urgammal, folklig skepsis mot präster och munkar.

Jan kommer av personnamnet Jean, som i Frankrike också har fungerat som en spelterm som sedan har spritts vidare till andra länder. I Sverige har jan förutom i bräde också betecknat vinst/förlust i biljard, dam och gamla kortspel som vira, jass och styrvolt. I Almanachs regler sägs inte att en spelare blir jan utan att han ”heter Jean”, men steg för steg har personnamnet förvandlats till det oböjliga predikativa adjektivet jan. I brädspelet trictrac kan jan betyda både vad som i denna text kallas kvarter men också mycket annat. Både jan och munk är exempel på speltermer som har lånats vilt mellan spel av mycket olika karaktär för att beteckna helt olika saker.

Benämningen vackra spel återfinns inte i någon av de undersökta reglerna.

Några svenska belägg för bräde

Att hitta äldre belägg för bräde och brädspel är lätt gjort, men normalt framgår inte vad för sorts spel som spelas och sådana belägg har därför ett begränsat värde. Här ska ändå fyra sådana osäkra exempel lämnas och därefter en rad belägg som tydligt handlar om just det spel som intresserar oss:

Olaus Magnus, Historia om de nordiska folken, 1555. Bok 15, kap 12:

Därför pläga ock förnäma götar och svear, som vilja gifva sina döttrar ett hederligt gifte, begagna sig av de fintligaste medel för att utforska friarnas sinnelag och lidelser. Särskildt söka de göra detta vid brädspelet eller schackspelet.

Stockholms stads tänkeböcker 16/4 1600:

Det till swaradhe Tomas at för 2 åhr sädhenn sat hann medh Hans von Mönster richzenns propfoss vthi Cassönikenns gårdh på Norremalm och spelte vthi brädhspeel, widh the så suto och snackadhes widh kom Marcus kåpperslager dit inn och vthann all gifuinn orsaak begynte schälle honom för enn schälm och enn tiuff, och medh det samma slogh honom et håll i hufwudh.

Johan Runius, död 1713, Samlade vitterhetsarbeten:

Vår fria vilja rår allenast för vår giärning,
Vårt öde rår för det vij födas til at dö,
Vår lycka rår om tiänst, om godz, om fästemö,
Och slumpe-lyckan rår i brädspel, kort och tärning.

Michael Bellman, död 1795, Fredmans epistel n:o 77:11:

Skepparn vid Stånkan med svarta Peruken,
Han med bruna kolten och hatten på sned,
Han som nu kasta, och Brickan i huken
Med sin ullgarns vante i brädspelet vred,

Här nämner Bellman visserligen huken, men vi kan ändå inte säkert veta att det är just bräde som spelas för ordet huk finns också i andra brädspel.  För att det klart ska framgå att det handlar om bräde krävs antingen att spelet beskrivs närmare, att någon avgörande detalj som t.ex. sprängjan nämns eller att det kallas vid sitt gamla namn, som ju har många varianter.

Ett tidigt sådant belägg återfinns i Sundhetzens speghel från 1642 av Andreas Palmcron, som var läkare, drottning Kristinas livmedikus och skrev böcker om pest, rödsot och tobak. I Sundhetzens speghel, som är Palmcrons mest kända verk, ger han praktiska råd om hur hälsan bäst kan bevaras och rekommenderar att livets sorger och bedrövelser hanteras på samma sätt som dåliga tärningsslag i bräde.

Lika som then ther Förkehren speelar, moste tagha thet som tärningarne wijsa, och tilsee huru han ett ondt kast väl sättia kan.

Lorenzo Magalotti var en florentinsk diplomat, vetenskapsman och författare, som 1674 under några månaders vistelse i vårt land samlade in en mängd uppgifter om det styrande skiktet, om näringsliv, handel och mycket annat. Den skarpögde resenärens iakttagelser kom 1912 ut i svensk översättning, Sverige under år 1674.

Om sällskapslivet bland den allra högsta aristokratin i magnifika slott på landet skriver Magalotti på ett ställe: ”Om sommaren förströ sig damerna emellanåt med kortspel och ofta äfven med ett slags spel med brickor.” I en fotnot till meningen står att Magalotti i det italienska originalet nämner tre spel, av vilka det sista är ferquiere, vilket måste vara verkehren på italienska.

Det tyska ordet verkehren kan även översättas med att förvränga eller förvrida, vilket ledde till att spela verkehren inte bara betydde att spela bräde utan också att lura och bedra. Det finns flera belägg med den innebörden, ett så tidigt som från 1620-talet, men här redovisas istället ett från Then Swänska Argus år 1733:

Hos några handlande såg jag falsk wickt och mått, samt Lurendreyerie, spela Verkehren, och winna Pengar af alla godtrogna, som de kunde få narra in.

Carl Tersmeden var en av kung Fredriks favoriter och slutade sin karriär som viceamiral vid örlogsflottan. I sina omfångsrika memoarer nämner han år 1747 ett besök hos en häradshövding med vilken han spelar bräde. Tersmeden hade tidigare tjänstgjort i Holland och England under fem år och hade säkert spelat bräde där också.  Det förklarar kanske varför han skriver spelets namn på ett något annorlunda sätt.

Vi hade en nätt middag, godt öl och brännvin, men intet vin, och eftermiddagen passerade vi med att spela veerqueren.

I en lång insändare i tidningen Posten 1769, avlossar en uppretad far en rejäl salva mot rektorn för sin sons internatskola. Skolans fostran är alltför slapp, menar fadern, och den saken har han fått fullkomligt klart för sig efter att en god stund ha tjuvlyssnat på ett skamlöst samtal mellan sonen och en kamrat till honom, när de varit hemma på skollov, druckit öl, rökt pipa och gantat med pigan. Fadern skriver:

Jag harmades billigt, men teg stilla: de togo fram brädspelet, som stod dammigt under sängen, och började en lång Dispute, antingen de skulle spela Dame, Verkern eller Schuster; men stadnade änteligen wid Raffel.

Så ynglingarna valde mellan dam, två sorters brädspel, men stannade slutligen för tärningsspelet raffel. Sonen får för sin vanartighet smaka på karbasen tills han gråtande och bönande förklarar sig ha förtjänat än mer stryk.

Att namnet verkern används här beror nog på att också ett annat brädspel nämns, nämligen schuster, som betyder skomakare.  I det spelet sa man att segraren gjorde schuster ungefär som vi säger att segraren i bräde gör jan. Ordet schuster användes också i andra brädspel för att beteckna viss vinst/förlust.

I många belägg för bräde finns en präst med vid spelbordet och så är fallet i en dikt som publicerades i Aftonbladet 1816. Insatsen tycks ha varit en skilling:

Det sig begaf, en Prest på landet,
Wäl född och prydd med sidenhatt
En afton i sin ländstol satt
Och spelte, under glam och skratt,
Skillings-Verkehren med Herr grannen

I ett nummer av Correspondenten 1833 debatteras moral:

Hwad Förf.(författaren) kallar tärningsspel war, såsom äfwen Berättelsen utwisar endast Verkehren. Något omoraliskt i dessa lekars tillåtande en enda afton och under den mörka årstiden ser säkert ingen annan.

När det gäller spel om pengar så fanns enklare och snabbare brädspel som nog lämpade sig bättre, men också bräde har spelats om pengar, vilket en notis i Flygande Posten 1842 berättar om:

En polisbetjent hade anklagat några personer, som spelat verkehren i rummet innanför ett näringsställe … för olofligt spel. … Ödet ville, att samma polisbetjent … sjelf blef angripen för, att … i uniform spelat kronvägg, nyss innan han angifvit de andra.

I romanen Ödets lek från 1850 slutar ett parti bräde mellan två präster i dubbelt kronspel:

Spelet kom åter i gång och den gode pastorn gjorde sig nu säker om att vinna, ty han hade redan börjat spela upp brickorna, då prosten hastigt utbrast:

-Cinka fyra! … se bara, hur lycklig jag är … dubbelt kronspel … ser bror.

I Från flottans huvudstation av Henrik af Trolle 1879 blir en spelare arg, när motspelaren råkar stöta till brädet så att brickorna kommer i oordning:

”Nå, d-n anfäkta, så ni bär er åt, gamla kruttunna!” skrek fänriken blodröd i ansigtet af förargelse. ”Ni förstörde hela spelet, just som jag var på vippen att vinna min sprängjan.”

I Fäderneslandet 1904 berättas om en fanjunkare som behärskar konsten att spela bräde också på gamla dagar:

Att vid 100 års ålder kunna göra sin medspelare å ”bräde” (Verkehren) till ”Jan” är säkerligen något enastående. Detta hände emellertid å Salebo på fanjunkaren C. M. Bollings födelsedag, då 100-åringen tog sig ett par partier, af hvilka det ena fick nämda utgång.

Efter denna notis förekommer knappt namnet verkehren mer i tidningstext och i dagligt tal hade det nog försvunnit redan långt tidigare.

Bräde i Europa

Bräde har spelats i åtminstone Tyskland, Holland, England, Frankrike, Danmark, Island och Sverige, kanske också i Belgien och Österrike.

Utöver de många varianter av namnet verkehren som redan har redovisats finns ytterligare några, som är de äldsta vi känner till och som möjligen grovt kan antyda var bräde har sitt ursprung. I A history of board-games other than chess räknar Murray upp ett antal brädspel som nämns i medeltida källor. I räkenskaper för hertigen av Burgund åren 1379-1380 nämns ett spel, som kallas ter quarten eller tverkeerde. Det är samma spel som holländska verkeer, enligt Murray, som även uppger att det cirka 1525 blev tillåtet att spela verkeer och ticktack i staden Delft i Holland, där kyrkan då tvingades ge upp sitt tidigare, långvariga motstånd mot de två spelen.

Murray redovisar också namnen på några tyska brädspel, som 1529 räknas upp i en bok om tyska ordspråk. Det aktuella ordspråket lyder: ”Hette ich den steyn nit gezogen, so hett ich das spil verloren”, hade jag inte flyttat brickan, så hade jag förlorat spelet. I förklaringen till det ordspråket nämns verkeret, som sägs finnas i två varianter, nämligen långt och kort. Någon ytterligare upplysning lämnas inte. Långt och kort verkeret skulle möjligen kunna vara vad som här kallas sexbands-bräde och fembands-bräde.

Den engelska spelboken The compleat gamester utkom första gången 1674, men verquere, d.v.s. bräde, togs inte med förrän i upplagan 1721. Från två senare utgåvor ska valda delar citeras. Spelet kallas ”the famous game of Verquere”, men blev aldrig lika populärt i England som i t.ex. Tyskland och Holland. Andra brädspel föredrogs där och i den engelska litteraturen har verquere inte satt så många avtryck.

Det står att läsa i The compleat gamester att bräde ”is said to be of originally Dutch extraction, and one of the most noted diversions among the Hollanders.” Det sägs också att bräde är ett vanligt spel i landet och att redan småbarnen får lära sig det, så att de i mogen ålder, när deras affärer tillåter fritid, kan utvecklas till mästare i spelet, som ständigt överträffar varandra:

It being usual and common amongst them, to learn it in their Infancy, or Childhood, by that early Beginning to become greater Proficients at their Maturity, and be the better able, when they are divertively engaged, and their Business will allow Leisure, to excel and over-reach one another.

Det är sexbands-bräde med junker (=utan sprängning) som spelas i The compleat gamester. Jan heter John och tjänstgör också som ett verb med betydelsen ”jana”. Uppspel nämns inte. Att författaren tycker det är remarkabelt att en spelare inte får slå in en utslagen bricka på en tunga där han redan har en bricka stående har redan redovisats. I en annan upplaga formulerar han sig så här om den saken: “And in that Particular this famous Game of Verquere is singular from others, that either abroad or here, are known upon the tables.” Spelarna får inte heller bygga band förrän i sina hukar, skriver han, men ”there you may do it as your Ingenuity and Discretion does best direct you.”

Beskrivningen av bräde är ganska kortfattad, men uppmärksammar ändå det märkvärdiga läget att bägge spelarna har utslagna brickor, som de omöjligt kan slå in, eftersom de hindras av egna brickor och av varandras band. Det läget uppkommer när först en spelare blir junker med t.ex. två utslagna brickor, av vilka bara den ena kan komma in. Den slår en blotta för motspelaren, som då blir junker han också. Bägge spelarna är slagna ur brädet (=junker) och att spränga är ju inte tillåtet. Partiet är slut, men vem vann? The compleat gamester är ensam om att uppmärksamma läget och har också svaret:

Note too, that if you hit any of your Adversary’s Men, by a fortunate Cast of your Dice, and that he has the favourable Fortune, presently after, to hit you again; in such a Case, which indeed is not very common at this Game, if there be not Room for you to enter in his Tables, nor for him to perfect the Advantage of his Throw, to enter in your’s;  it is the Nature of this Game, that you must lose it double, you being the first to throw.

På holländska finns en lång rimmad vers, som instruerar nya spelare hur bräde spelas och hur de bör uppföra sig mot varandra. De ska vara hövliga och modesta, inte skryta med vinster eller visa sura miner när det går illa. Pengar och smör kan satsas i spelet, som kallas verkeeren, men versen manar till försiktighet så att inte spelarna hamnar i fängelse för sina spelskulders skull.

I versens början beskrivs hur spelarna när partiet startar bör flytta fram brickor från hemmen och göra band i hörnorna, men inte vara för snabba att slå den andres blottor, eftersom det lätt leder till att de måste vika undan med stora skador. I slutet av versen sägs bräde vara ett så ädelt spel att den som vinner vill ha äkta mynt. I tysk översättning i Das neue königliche l´hombre spiel från 1737 lyder början och slutet av versen:

Ihr Freunde höret zu, Liebhaber vom Verkehren,
Hört meine Ordonanz, und was ich euch will lehren,
Setzt fleissig Steine ab, wenn ihr das Spiel anfangt,
Damit ihr in dem Brett die Ecke gleich erlangt.
Schlagt ohne Vortheil nicht, wenn ihr gleich könnet reichen,
Man muss offt wierdum mit grossen Schaden weichen.
Reisst, wenn ihr schlagen könnt, so gleich die Bände nicht,
Man bauet allzu schlecht, wo Holtz und Grund gebricht.

…..

Verkehren ist ein Spiel, so edel und so wehrt,
Dass wer mit Recht gewinnt, recht gute Müntz begehrt.
Indessen lebet wohl, ihr Freunde von Verkehren,
Und spielet nun geschickt nach wohl gegebnen Lehren.

Island är ett land som är av särskilt intresse när det gäller bräde. Spelet heter där kotra, som betyder fyra, och har spelats i sen tid. Möjligen spelas det än idag. I sin bok Chess in Iceland från 1905 skriver Willard Fiske om många fler spel än schack och många fler länder än Island. Det finns knappast någon annan bok som innehåller lika många uppgifter om bräde som just den.

De spelregler för bräde/kotra, som Fiske refererar, hämtar han från en isländsk bok från slutet av 1800-talet och det är fembands-bräde med krav på fem blottor innan första bandet byggs, som beskrivs i den. Helt kort redovisar Fiske också en uppgift från en muntlig källa på Island om ett annat och ålderdomligt sätt att spela bräde. Det framgår att det är sexbands-bräde som avses. En biskop, som var mycket skicklig i bräde, spelade på det sättet fram till sin död 1858.

Våra vackra spel har sina direkta motsvarigheter på Island. Ordet mukur, vilket betyder munk, ingår i två av namnen. Enkelt kronspel kallas stor munk, langi mukur, och dubbelt kronspel kallas liten munk, stutti mukur. Det vi kallar munk kallas på Island istället för mar och järnband heter kverkatak, vilket betyder strupgrepp. Sprängjan ges inte något särskilt namn.

Fiske redovisar också ett par beprövade isländska recept för den som vill säkra framgång i bräde/kotra. I det ena torkar man ett korphjärta på en plats dit solens strålar aldrig når, maler det sedan och gnider in tärningarna med pulvret. På samma sätt kan den malda tungan från en sädesärla användas men då uppblandad i nattvardsvin.

Fiske menar att bräde/kotra  spelades på Island redan på 1100-talet och att det bör ha spelats också  i Sverige vid ungefär samma tid. Han tror att bräde/kotra är ett äldre spel än verkehren, att bräde spelades i Sverige innan verkehren nådde oss och att bräde har påverkats av verkehren eller rent av försämrats av inslag från det spelet. Det är svårt att förstå hur Fiske har kommit fram till den uppfattningen.

Att uppspel och andra vackra spel finns i både svenskt och isländskt bräde ser Fiske som något anmärkningsvärt och som ett tecken på urgamla förbindelser mellan de två länderna, men mycket tyder ju på att Sverige fick bräde inklusive uppspel från Tyskland, vilket  t.ex. reglerna i Almanach visar. De reglerna känner inte Fiske till. Det verkar troligt att Island fick bräde inklusive uppspel på ungefär samma vägar. Vad gäller de andra vackra spelen så har ju de tillkommit under relativt sen tid. Kanske har de tillämpats också i Danmark och den vägen nått Island. Fiske redovisar en uppgift om att inga islänningar spelar så mycket  bräde som isländska studenter i Köpenhamn.

Det är inte möjligt att godta Fiskes uppgift om att bräde spelades på Island och i Sverige så tidigt som på 1100-talet. Att sena tiders kotra är detsamma som bräde är en sak, men för att hävda att kotra för niohundra år sedan också var samma spel krävs mer än bara det gemensamma namnet och något sådant ytterligare stöd redovisas inte.

1800-talet var nog brädes storhetstid i Sverige. Då dunkade många bräde, som man kunde uttrycka saken, eller trumfade bräde. Långt tillbaka i tiden lekte man i brädet. I en ordbok 1850 sägs verkehren vara ett allmänt bekant sällskapsspel. I en regelbok från 1904 sägs bräde vara det uteslutande vanliga brädspelet i Sverige och i en från 1888 står att bräde snart sagt är det enda brädspel som spelas i landet, att det spelas i alla landsändar, men sällan bland allmogen. Så bräde tyckas ha varit geografiskt spritt, men ändå bara ha spelats i ganska snäva kretsar.

Enligt böcker och tidningar från denna tid var det toddydrickande och cigarrökande herrar som samlades vid brädet. Präster, studenter och militärer spelade med särskild iver. Andra titlar som nämns i sammanhanget är doktor, rådman, adjunkt, baron, patron, greve, borgmästare, inspektor, polismästare, apotekare, sjökapten och assessor. Någon gång skymtar också en majorska vid brädet eller en prästdotter, men aldrig en bonde, torpare eller arbetare.

Det är inte lätt att veta, men kanske vände utvecklingen för bräde omkring 1900 och har sedan dess fortsatt stadigt utför. Idag är det inte många som ens känner till att spelet finns, men förhoppningsvis kan brädspelandet på Vasamuseet och de regler som har fastställts där skapa ett nytt intresse. I länder som Tyskland, Frankrike och England tycks den nedåtgående trenden för bräde ha börjat långt tidigare än i Sverige och idag är nog spelet helt okänt där.

På samma sätt som bräde i Sverige är en relikt av ett spel som en gång var vanligt nere på kontinenten, på samma sätt förhåller det sig med de traditionella svenska brädspelslådorna. De är i hopfällt skick kvadratiska med schack på ena utsidan och kvarn på den andra. Så såg de ut också på kontinenten i äldre tider, men sedan länge har lådorna där en annan form och kvarnspelet finns inte längre kvar.

Bräde utanför Europa

Thomas Hyde var professor i arabiska och anställd av den brittiska kronan för att översätta diplomatisk korrespondens, men sina kontakter med utländska sändebud utnyttjade han också för att samla in uppgifter om orientaliska spel. År 1694 utkom hans De Ludis Orientalibus, skriven på latin, som har haft stor betydelse för kunskapen om sådana spel.

Ett av de orientaliska brädspel som nämns i den boken är enligt Hyde samma spel som det flamländska/holländska verkeer. Spelets arabiska namn muratji har enligt Hyde innebörden att många förhoppningar om seger grusas. Uppgifterna refereras av Fiske i Chess in Iceland.

I Fiskes bok redovisas en liknande uppgift från holländaren Cornelis de Bruyn, som under en långresa i slutet av 1600-talet lärde känna ett brädspel, som mycket liknade hans hemlands brädspel verkeer. I sin reseberättelse skriver de Bruyn, troligen om området öster om Medelhavet, att man där spelar nästan likadant som i Holland, men med den skillnaden att i Holland behövde man inte ge motspelaren möjlighet att slå in utslagna brickor, vilket däremot var nödvändigt i österlandet.  Fiske säger sig inte förstå vari den skillnaden består, men den saken har ju redan belysts i denna text. Kort sagt, i Holland spelades bräde med junker och i orienten utan.

I Games, ancient and oriental från 1892 beskriver Falkener många spel, bland annat ett som han själv spelade i Mindre Asien år 1845 och som han kallar turkish backgammon. Falkeners redogörelse för spelet är kortfattad och bristfällig, men visar ändå klart att bräde spelades i Turkiet i mitten av 1800-talet. Spelarna börjar i två diagonalt motstående hörn, de får inte lägga band förrän i sina hukar, de flyttar brickorna motsols runt brädet och de kan göra varandra jan. Troligen är det sexbands-bräde som spelas.

När ett parti turkiskt bräde påbörjas ställs brickorna upp på ett något annorlunda sätt, jämfört med hur vi gör, men skillnaden blir inte så stor. Om en spelare får en bricka utslagen i sitt första kvarter, måste den ges möjlighet att komma in, enligt Falkener, men om en bricka i något av hans tre andra kvarter blir utslagen, kan motspelaren med sina band hindra den från att göra det. Att på det sättet samtidigt spela utan junker och med junker låter underligt, men är kanske möjligt ändå.

Falkener gör ett försök att förklara jan i turkiskt bräde men misslyckas med det. Jan ger enligt honom sjudubbel poäng och kallas för capote. Det ordet kommer av den franska speltermen capot som betecknade en sorts seger i brädspel. Samma ord finns på svenska i formen kaputt och har även här tidigare använts som en spelterm, t.ex. för den som i vissa kortspel inte tog ett enda stick. Så det hade mycket väl kunnat bli så att vi i bräde försökte göra varandra kaputt istället för jan.

Murray lämnar i sin tidigare nämnda bok en kort redogörelse för ett spel tawula som spelas i Mindre Asien och i Egypten. Beskrivningen bygger helt på Falkeners uppgifter om turkish backgammon, och uppvisar därmed samma svagheter som dem gör plus ytterligare någon som Murray själv bidrar med.

På en punkt har Murray ändå ny information att lämna och det är att samma spel spelas också i Egypten. Det måste vara där som spelet kallas tawula, men mer än så får vi tyvärr inte veta om egyptiskt bräde. Murray tycks ha fått uppgiften av en informant i landet, vilket är en bräcklig grund, men eftersom Murray är en auktoritet på området spelhistoria, vågar vi dra slutsatsen att bräde spelades i Egypten så sent som i mitten av 1900-talet.

Det arabiska namnet tawula kommer ytterst av tabula, latin för spelbricka. Detsamma gäller t.ex. engelska tables, grekiska tavli och tafvel, vilket är den äldsta benämningen på brädspel i Sverige.

Kalle Kjellman

kalle@kjellman.nu

 

 

Svenska regler

Almanach på åhret efter wår frälsares Jesu Christi nåderika Födelse. 1701. Uträknadt och ställt till Stockholms horizont. Tillika med kårte grunde-reglor, huru man rätt skall spela det så kallade förkehren. Översättning från tyska 1701.

Lyckans talisman, eller konsten att spela schack, kort och bräde. Översättning från tyska. Stockholm 1818.

Hand-bibliothek för sällskapsnöjen. Billberg. Stockholm 1839.

Konsten att spela kort-, boll-, tärnings- och brädspel m.m. Översättning från tyska. Uppsala 1846.

Ny och fullständig svensk spelbok. Carl Johan Lindskog. Göteborg 1847.

Ungdomens bok. Gossarnes lekar. Albert Norman. Stockholm 1878.

Illustrerad spelbok. Tom Wilson. Stockholm 1888.

Små spelböcker. Brädspel. Flera upplagor. Stockholm 1904-1956.

Sällskapsspel. Per Wersén. Stockholm 1960.

Spelboken. Ulf Bergengren. Borås 1976.

Vasamuseets regler. På nätet 2003.