Bärgningen

Bara en och en halv vecka efter att Vasa hittats utanför Beckholmen började undersökningarna av vraket. Anders Franzén, privatforskaren som jagat Vasa i flera år och som hade lokaliserat henne när en bit svartek fastnade på hans propplod i augusti 1956, bad om marinens hjälp med utrustning och personal. Den 4 september 1956 gav sig dykarna Per Edvin Fälting och Sven Persson ner i djupet. Vattnet var mycket grumligt och när de två männen gick på botten virvlade slampartiklar upp; det gjorde att sikten var mycket begränsad. Men dykarna var vana vid att känna sig fram i nästan ogenomträngligt mörker och ganska snart kunde Fälting lämna en första rapport: ett stort träskepp med två rader kanonportar och med delar av en mast fortfarande på plats låg på 32 meters djup i Stockholms ström: Vasa.

Operation övertalning

Anders Franzén inledde en stor övertalningskampanj med två klara mål: Vasa skulle bärgas och så småningom ställas ut på ett museum. Han knöt till sig många viktiga kontakter som understödde bärgningskampanjen. Marinen lät under ett par år sina dykare tillbringa sammanlagt flera tusen timmar nere vid det sjunkna skeppet. En av de avgörande kontakterna för bärgningsprojektet var kommendör Edward Clason vid Stockholms örlogsvarv. Franzén engagerade även den dåvarande svenske kungen Gustav VI Adolf i projektet. Han lyckades också övertala Broström-koncernen att genomföra den slutliga lyftet utan ersättning. Per Edvin Fälting blev dykledare.

Vasa blev snabbt en rikskändis och snart kom förslag om hur man skulle bärga henne. Udda idéer som att fylla skeppet med pingisbollar eller frysa in det i en gigantisk isbit ratades snabbt; i stället valdes en gammal beprövad metod. Mellan 1957 och 1959 grävdes sex tunnlar under Vasa. Tanken var att kraftiga stålkablar skulle dras igenom dem för att skeppet sedan skulle kunna lyftas med hjälp av flytpontoner. Samtidigt gjordes många fynd på och omkring Vasa, bland annat många skulpturer som en gång suttit på skeppets akterkastell, ankare, kanonluckor, fockmasten, en del av stormasten och en tre meter lång galjonsfigur i form av ett lejon. När en av Vasas kanoner hämtades upp ur djupet den 5 september 1958 bröt Sveriges radio sin nyhetssändning och sände direkt från plats. Det är bara ett av många exempel på den enorma uppmärksamhet som bärgningen av skeppet fick i media, både i Sverige och internationellt.

Första lyftet

Den 20 augusti 1959 lyftes Vasa ur leran där hon legat nedsänkt i flera hundra år. Metoden med stålkablar och flytpontoner fungerade bra och Vasa drogs upp och flyttades under vattenytan i 18 etapper. I september 1959 låg hon på sjutton meters djup vid Kastellholmen.

Under mer än ett och ett halvt år förberedde dykarna nu Vasa för den slutgiltiga bärgningen. Skeppet lagades så att det skulle kunna flyta. Luckorna till kanonportarna hade fallit av under drygt 330 år på botten i Stockholms ström och nu pluggades portarna igen med nytillverkade luckor. Vasas tusentals bultar i järn hade rostat sönder och försvunnit för länge sedan; nu ersattes de av träpluggar och nya järnbultar. 

Det var viktigt att göra skeppet lättare inför det sista lyftet. Övre batteridäck gjordes rent från lera och över tusen föremål hittades: mynt, personliga ägodelar, delar av verktyg och skelettdelar efter människor som varit ombord när Vasa gick under. 

333 år i kompakt mörker

Måndagen den 24 april 1961 trängdes allmänheten runtomkring Kastellholmen tillsammans med media från hela världen. Det var dags för det sista lyftet, när Vasa till slut skulle få se dagens ljus efter 333 år i kompakt mörker nere i Stockholms ström.

Klockan visade på 09.03 när de första delarna av vraket från det mäktiga krigsskeppet stack upp över vattenytan. Svenska folket satt som fastklistrat framför sina TV- och radioapparater när det sändes direkt från plats.

Än idag vet nog många var de var när Vasa kom upp ur djupet.