Redan dagen efter att Vasa gick under började riksrådet söka efter skyldiga, men ingen skulle någonsin straffas för en av stormaktstidens största olyckor. Kanske för att sanningen hotade Sveriges maktelit.
Att det storslagna Vasa sjönk efter bara en dryg kilometers seglats var en katastrof av stora mått. Strax efter förlisningen fängslades skeppets kapten, Söfring Hansson. Dagen efter olyckan, den 11 augusti 1628, förhördes Hansson av riksrådet. Han svor att besättningen varit nykter och kanonerna ordentligt fastsurrade; hade de inte varit det kunde det ha bidragit till att Vasa sjönk. Hansson fick redogöra för vilka order han gett under Vasas seglats . Dessutom sade han att skeppet varit alltför rankt under seglatsen.
Den 12 augusti skickade riksrådet en första rapport till Gustav II Adolf, som var med armén i Preussen, upptagen av kriget mot Polen. Det ligger nära till hands att tro att kungen blev rasande och krävde att de skyldiga skulle straffas.
Viceamiralen som teg
En speciell rannsakningskommission på 17 personer formerades. Den bestod av riksråd och högre officerare och leddes av Gustav II Adolfs halvbror, riksamiral Karl Karlsson Gyllenhielm.
Den 5 september var det dags för förhör på slottet Tre Kronor i Stockholm. Delar av protokollet är försvunnet, men vi vet namnen på flera män som stod inför kommissionen den dagen. Några var överlevande befäl från Vasa. De fick alla frågan om de känt till att skeppet var rankt och om de hade några synpunkter på barlasten (alltså den tyngd som placeras i botten av ett fartyg för att stabilisera det; i Vasas fall handlade det om 120 ton sten). Det kanske viktigaste förhöret var det med skepparen Jöran Matsson, som var ansvarig för lastningen av barlasten på Vasa. Matsson uppgav att han tagit ombord så mycket barlast som det bara gick. Sedan berättade han något uppseendeväckande: kapten Söfring Hansson hade månaden före avsegling låtit genomföra ett stabilitetsdemonstration. En av flottans mäktigaste män, viceamiral Klas Fleming, hade då varit på plats. Demonstrationen gick ut på att trettio män fick springa från ena sidan av Vasa (som låg i vattnet nedanför slottet) till den andra, och efter bara några vändor krängde skeppet så kraftigt att risken var stor för att det skulle kantra. Fleming ska ha sagt ”Om Hans Majestät ändå vore hemma!” – men han berättade inte för Gustav II Adolf om det oroväckande han sett. Kanske på grund av rädsla; kungen hade flera gånger skrivit till Fleming och uppmanat honom att få iväg Vasa – en större ombyggnad av skeppet för att göra det stabilare skulle innebära kraftiga förseningar.
Kungen godkände måtten
Under förhören blev det allt tydligare för kommissionen att varken barlasten eller lösa kanoner låg bakom förlisningen. De flesta vittnesmål pekade i samma riktning: Vasa var felkonstruerat. Den del av skrovet som låg under vattenytan var för liten jämfört med den som låg över; det gjorde skeppet övertungt och mycket instabilt.
Skeppsbyggmästaren Henrik Hybertsson var den som påbörjat bygget av Vasa. Men han blev svårt sjuk redan 1626 och tvingades dra sig tillbaka (Hybertsson dog 1627, mer än ett år innan Vasa gav sig av på sin första färd). Mäster Henrik ersattes sommaren 1626 av sin assistent Hein Jakobsson som förhördes av kommissionen den 5 september 1628. En given fråga var varför skeppet var felkonstruerat. Hein Jakobsson sade att han byggt det efter ”den specifikation” han fått av Henrik Hybertsson. Samtidigt berättade han att han breddat skeppet en aning (cirka 42 centimeter), något som tyder på att Jakobsson kände osäkerhet när det gällde Vasas mått. I praktiken lade Hein Jakobsson skulden på Henrik Hybertsson.
Mäster Henriks affärspartner, köpmannen Arendt de Groote, förhördes också. Han hade varit en nyckelperson under hela bygget och han berättade att kungen godkänt skeppets mått och utseende. Kommissionen stod nu inför en svårt situation: om skeppsbyggarna fälldes var risken stor för att också Gustav II Adolfs namn skulle svärtas ner.
Därför är det kanske inte så överraskande att ingen straffades för Vasas förlisning. Katastrofen verkar inte heller ha påverkat någon av de inblandades framtida karriärer. Kapten Söfring Hansson, som uppenbarligen känt till problemen med Vasa och som tagit ett ödesdigert beslut när han låtit skeppet segla med öppna kanonluckor, hade en fortsatt lyckad yrkesbana i den svenska flottan. Hein Jakobsson var ytterst framgångsrik som skeppsbyggare innan han drog sig tillbaka 1638. Viceamiral Klas Fleming befann sig utomlands och förhördes aldrig av kommissionen. Den döde Henrik Hybertsson var den som indirekts gavs den mesta av skulden. Han var en passande syndabock som inte kunde försvara sig.
