Klädernas dolda budskap transkribering

Anna Silwerulv, dräkt- och textilhistoriker:

[bilder från skeppet Vasa inne i museet, en kvinna rör sig i labbmiljö] Jag heter Anna Silwerulv och är dräkt- och textilhistoriker här på Vasamuseet och jag jobbar med forskningen kring de kläder och skor som hittades ombord på skeppet under utgrävningen 1961. Och just nu så befinner vi oss i det vi kallar för forskarrummet som är under skeppet nere i pontonen. Och här så sitter vi och jobbar med alla dessa föremål, fragment och dokumenterar dem för att det ska kunna ligga till grund för forskningen om dessa föremål. 

[bilder på gamla klädfragment, Anna intervjuas i bild] Och det är inte så många som känner till att vi har en stor samling av textil och läder, vi har ungefär 5 600 fragment av textil och 6 300 fragment av läder. De är i väldigt olika skick. Vissa föremål är väldigt hela medan andra föremål är i princip bara fiber. Och det gör att det är lite olika svårighetsgrad på att förstå de här föremålen, så vi får lägga mycket tid på att analysera och i detalj studera de här för att försöka förstå vad alla de här fragmenten faktiskt har varit för någonting. 

[inzoombade bilder på ullfibrer] Det som har klarat sig bäst under vatten är de fragment som är från ylletyger av olika slag, men vi har även lite grann silke och även lite bastfiber som är det som klarar sig allra sämst. [bastfibrer syns i bild, kraftigt fragmenterade] Och jag säger bastfiber därför att vi vill inte säga lin eller hampa, för vi vet inte exakt vilken fiber det faktiskt är, utan det måste man göra vidare analyser för att ta reda på. Det är någonting vi hoppas kunna göra så småningom. 

[ett fragmenterat tygstycke, cirka 50x40cm i storlek, ligger på ett bord] I samlingen så har vi också en stor variation av olika tekniker och det har vi mest utav, det är då vävda tyger och här har vi ett fragment i tuskaft som har troligtvis varit en del av ett par byxor där vi har … kan se tillskurna kanter och även rester av sömmar. Men vi har också en del stickat material som i den här där vi har resten av en rundstickad mössa.

[tre klumpar med garnrester ligger i en ask] Här är det stickat i två olika färger på garn, men det finns också delar som har försvunnit som troligtvis har varit i bastfiber och det som finns kvar är det som är i ull. 

[två mörka, långsmala, o-fragmenterade material ligger i en ask. Två hattar hänger på krokar] Och den här asken, så har vi filtat material, det här är två shorts som troligtvis har suttit på en tröja, men det vanligaste filtade materialet vi har kommer från hattarna i samlingen. Och där har vi ungefär någonstans runt nio hattar som är ganska intakta. 

[ett långt, detaljerat och utsmyckat band ligger i en ask] I den här asken, så har vi en brickbandsvävt band som har varit ett hattband och suttit på en av hattarna som vi har i samlingen. Det är en speciell teknik just för att väva band som har funnits väldigt, väldigt länge och vi har flera stycken väldigt fina band i samlingen som är vävda i silke. 

[Anna står framför en större ask och berättar. Flera större tygstycken ligger i asken] Här är ett föremål som jag verkligen älskar. Det är bitar från en tröja som hittades i en tunna och här kan man se fullständiga tillskärningar. Det här är ett ryggstycke på tröjan. Här är en del av en ärm som hade en slits här öppet, så att man kunde se skjortan som man bar under. Och här åt andra hållet, den här är liksom upp och ner här nu, så ser vi att det är fransstycket på tröjan. Och de är några av de mest välbevarade fragmenten vi har i samlingen. 

[Anna står i en utställning och berättar, en mindre docka med tidsenlig klädsel syns i bild] Nu befinner vi oss i utställningen Livet ombord och här visas några av de mest hela föremålen som vi har ifrån direktsamlingen. I den här montern så kan man se en av de … den absolut mest hela tröjan vi har till exempel, men vad vet vi egentligen om vanligt folks kläder från 1628? Vi vet egentligen inte så mycket därför att det finns väldigt få föremål bevarade i samlingar, det som finns bevarat i andra samlingar är framför allt det som kommer från högre ståndsmiljö, från kungar och adel. Och det vi har här som är så unikt med vår samling, det är att vi har kläder från de bredare samhällsskikten, från vanligt folk. 

[närbilder på tidsenlig klädsel, tecknade bilder på hur folk vad klädda under perioden visas] Och även om Vasa var ett krigsskepp, så fanns det inte uniformer på den här tiden, utan de utskrivna sjömännen som kom ombord på skeppet fick komma i de kläderna som de ägde själva. Gustav II Adolf han ville gärna komma fram till att uniformera sina soldater och sina sjömän, men man hade inte kommit så långt än. 

[historisk målning från Slaget vid Wiesloch 1632, Anna berättar vidare i bild] Den idén om uniformen var en ganska stark idé som diskuterades mycket runt om i Europa. Man såg behovet av att uniformera sina trupper för att man skulle känna igen varandra på slagfältet, men att få fram den mängd tyg som krävdes för dessa stora arméer och flottor gick inte riktigt för den här tiden. Den svenska produktionen av textil var inte så stor och det gick inte att köpa tillräckligt mycket på den internationella marknaden heller eftersom alla producerade för sina egna länder och sina egna arméer. Så man fick alltså komma i de kläderna man själv ägde. 

[närbilder på dockan som funnits med i bakgrunden medan Anna pratat] Och den här dockan som visas här, det är vad man hade tänkt sig tidigare, som en stereotyp av den typiska Vasasjömannen, hur han skulle ha sett ut. Man vet att det var vanligt vid den här tiden att man hade knäbyxor, långbyxorna har ju inte riktigt kommit vid den här tiden än. Man har långa strumpor, låga skor eller stövlar och en tröja som man säger i stället för en jacka med korta shorts, eller som vi också har sett i samlingen, att man har olika typer av längd på tröjorna. Och någon form av mössa. 

[bilder på museets bevarade kläder visas, tröjor, mössor, skor, strumpor] Men tidigare så tänkte man att alla sjömän ombord på Vasa skulle ha sett ut så här, men när vi har gått igenom samlingen, så ser vi att det finns en väldigt, väldigt stor variation, vilket gör att när vi har kunnat gå igenom samlingen mer och få börja forska på de här, så kommer vi se att bilden av den här Vasasjömannen kommer bli mycket mer nyanserad. 

[dockan, med grå-bruna kläder, visas uppifrån och ned] Vi ser också att vi har mycket mer färg i samlingen, på kläderna, än vad den här figuren visar. Här visar man ju den grå vadmalen som man tänker att alla hade, men så såg det faktiskt inte riktigt ut och det är någonting som vi ser fram emot att kunna få berätta mer om så småningom. 

[en bild på en trälåda/kista i glasmonter med en hatt i] Här i utställningen så har vi också en jättefin kista som vi kallar för hattkistan, och i kistan så fanns det en jätte, jättefin välbevarad hatt och den ligger här i kistan fortfarande i dag. Hattbandet som vi tittade på nere i forskarrummet kommer från den här hatten, men det som är mest spännande tycker jag är att man kan förstå personen som har ägt den här kistan genom att titta på föremålen som vi hittade tillsammans. I kistan så fanns det både skor, det fanns vantar, det fanns pengar, det fanns en syring och lagningsdelar för skor, det fanns en liten kagge som man antagligen har haft någon form av sprit i. Och genom att titta på de här föremålen tillsammans, så kan man bilda sig en uppfattning om vem den här personen var som var ombord på skeppet och som ägde de här föremålen.

[en byst av ett kvinnoansikte i glasmonter zoomas in] Men det finns ju inte bara manskläder ombord på Vasa, utan vår undersökning har visat att det även finns kvinnokläder ombord. Nu befinner vi oss i utställningen Kvinnorna, där vi har ställt ut några föremål som är hittade tillsammans med skeletten av en kvinna som vi kallar för Beata. 

[bilder på klädfragment, och en skiss av hur Beata kunde sett ut med kläderna på] Och de här textilfragmenten som finns här bakom mig tolkade man tidigare som ett par byxor, men när vi började titta närmare på de här fragmenten och jämföra med andra föremål i samlingen där vi vet att det är byxor, tittade på hur de var tillskurna, och när vi pysslade ihop alla de här fragmenten, så såg vi också att de var alldeles för stora. Hela stycket var alldeles för stort för att vara ett par byxor och vi jämförde med de skelettfynden som finns ombord och kunde se att: ”Nej, det här var inte ett par byxor, utan fynden var faktiskt hittade tillsammans med nederdelen av Beatas skelett, hennes bäcken och hennes lårben”, vilket kunde säga att vi faktiskt kunde vara säkra på att det här var en kjol och inte ett par byxor. 

[bilder på en mindre sko i glasmonter, Anna intervjuas i bild och berättar] I montern har vi också en sko som även den tidigare var tillskriven en man, att det skulle ha varit en mansko. Men storleken talar ett ganska tydligt språk. Den är väldigt nätt och liten, men också så kunde vi titta på kontexten och se att skon faktiskt var hittad tillsammans med fotben från Beata. Och där ser vi att det är viktigt att inte bara ta för givet att bara för att vi har ett krigsskepp, att det är män som finns ombord, utan faktiskt titta på fynden och den faktiska kontexten och tolka föremålet utifrån det. Och här ser vi då att det faktiskt är flera föremål som kommer från en kvinna. 

[Anna berättar vidare i bild, närbilder på skon i fråga] Och vi vet också, från de historiska källorna, att man fick ta med sig sina fruar ombord. Sjömännen fick ha sin familj ombord så länge man var på svenskt vatten eller förväntade sig att det skulle vara lugnt och man inte skulle möta fienden. Något som också är intressant med den här skon är att den är tillverkad i fint getskinn av hög kvalité, så man ser att den här skon en gång i tiden har varit ett ganska högstatusföremål. Men den har lagats flera gånger och inte på ett speciellt kvalitativt sätt, vilket kan tyda på att den här skon kan ha återbrukats, man kan ha fått den till exempel i gåva eller köpts den på en andrahandsmarknad. 

[en tavla visas i bild, kvinnan i tavlan sätts i fokus] Beatas dräkt innehåller även en tröja som vi inte visar i utställningen, och när vi tittar igenom bildmaterial från den här tiden, så hittar vi en tavla från 1627 som är målad i Holland som visar en kvinna i en lång svart kjol med en röd tröja och en broderad huvudbonad. Och den här tavlan visar nästan exakt hur den här dräkten en gång i tiden troligtvis har sett ut. 

[Anna går omkring på skeppet Vasa] Nu har vi kommit ombord på skeppet och vi befinner oss på övre batteridäck. Och det är här som många av textilfynden och dräktfynden är hittade. Och eftersom ni har sett att fynden är väldigt fragmentariska, så är det väldigt viktigt att förstå fyndkontexten, platsen, hur och var fynden faktiskt är hittade. 

[bilder av tygfragment visas, Anna berättar vidare i bild] Och man kan säga att vi har tre olika kategorier av fynd, dels så har vi lösfynden, de är hittade löst på däcket. Inte i samband med någonting speciellt, utan det är sånt som man antagligen har tappat i tumultet på vägen ut ifrån skeppet när skeppet höll på att sjunka. Sen har vi de fynden som är hittade i samband med skelett, de lösfynden, och där är det ju kläder och skor som de som omkom på skeppet bar vid tillfället. Och sen så har vi också slutna fynd, det är alltså den packning som man hade tagit med sig. Och här framme i fören på skeppet så fanns mycket av den packningen som man hade. Den hade man stuvat undan här framme i fören och … för att den inte skulle vara iväg när man skulle till exempel sköta kanonerna här på däcket. 

[Anna står inne i skeppet Vasa, bilder på skelett-delar visas] Där vi står nu är den plats där skelettet efter den här kvinnan Beata är hittat. Och hon hette ju inte Beata egentligen, vi vet inte vad de som fanns ombord och omkom vad de hette. Men osteologen som jobbade med de fynden tyckte att man kan ju inte bara kalla skeletten för A, B och C, så eftersom Beata då var hittat som skelett B, så fick hon namnet Beata. Och när vi har analyserat de här fynden och försökt förstå kontexten, så har vi sett att i den här delen av skeppet så har det hänt väldigt mycket. Det är ganska rörigt och saker och ting har flyttat på sig under som föremålen har legat i vatten. 

[Anna fortsätter berätta från skeppets insida och finns i bild] Det som hände först var att sytråden i de här plaggen bryts ner, och sytråden var allt som oftast av lin, vilket inte klarar sig särskilt bra under vatten, så att lintråden har brutits ner och då har de här delarna i plaggen separerats, och rörelsen i vattnet har gjort att saker och ting har flyttat på sig. Sen redan på 1640-talet, så bärgade man kanonerna som fanns ombord, vilket gjorde att just i den här delen av skeppet, på övre batteridäck, där fanns det ju många kanoner och det vi kan se när vi analyserar skelettfynden är att man har separerat kroppen. Det har antagligen hänt när man har bärgat kanonerna, att kroppen har delat på sig, antagligen hållit ihop av plaggen som fortfarande var relativt intakta. Så att nederdelen av kroppen ligger på ena sidan av en kanonport och överdelen av kroppen ligger på andra sidan av kanonporten. 

[Filmer från undersökningarna av skeppet när det låg på botten, det arbetas med stora slangar] Sen under utgrävningen innan man skulle plocka upp skeppet när dykarna höll på att jobba här, så fanns det ju otroliga mängder lera på däcket. Och för att kunna lyfta skeppet så var man tvungen att få bort den här leran eftersom skeppet var alldeles för tungt annars. Så man hade stora vattensprutor, trycksatta vattensprutor, där man då flyttade leran neråt i skeppet. 

[Anna berättar åter ifrån skeppets insida, och filmsekvenser från det arkeologiska arbetet visas] Men det gjorde också att de här föremålen som låg här på däck, de flyttades ju också till viss del och man kan se att just här man har antagligen dragit på ganska rejält med de här vattensprutorna för saker och ting har verkligen spridit ut sig över ett stort område. Men trots det, om man tittar på var de här fynden är hittade, så när man gjorde utgrävningen så var man ganska noga med att placera ut och mäta ut var de här fynden fanns. Så det går att återskapa kartor över de här olika fyndplatserna. Och med hjälp av dem så kan man förstå den här kontexten och hur de fragmenten faktiskt hänger ihop med varandra. 

[Bilder från labbmiljö, någon tittar i ett mikroskop, Anna berättar vidare från skeppets insida] Forskningen om kläder och skor kan ju säga väldigt mycket om människorna, kläder är ju det vi har allra närmast kroppen både i dag, men även då. Och genom att göra den här forskningen på de här fynden som vi har i samlingen, så tror vi att vi kommer kunna berätta mycket mer och ge en mycket mer nyanserad historia kring 1620-talet. Och när vi tittar på de här föremålen så börjar vi med att titta på det enskilda föremålet och vad det kan säga, vad är det för någonting och hur har de används, men sen sätter vi dem i kontexten av skeppet och försöker förstå: ”Vad gjorde föremålen här ombord? Hur har de använts? Vem har använt dem? Och vad betyder det för livet ombord på skeppet?” 

[bilder från när olika föremål undersöks i museets labbmiljö] Men vi vill inte stanna där, utan vi vill fortsätta och vi vill se om vi kan få veta mer om 1620-talets samhälle, både här i Sverige och i Europa. När man studerar de här föremålen, så kommer man kunna förstå saker som har att göra med handel, produktion, import, export, hur saker och ting har brukats i samhället, sociala hierarkier, olika material signalerar olika saker, status till exempel. Och alla de här frågorna kan vi se spår av i de här föremålen, så vår målsättning är att genom den här forskningen kunna berätta mer om 1620-talets samhälle.