Konserveringen

Vasas skrov var tillverkat av mer än 700 kubikmeter trä och vägde nästan 1500 ton i vått tillstånd, och det var därför nödvändigt att tänka i större skala än för allt annat som konserverats tidigare. Eller senare, för den delen.

Förutom skrovet hittades fler än 40 000 olika föremål på Vasa. Dessa lagrades i vattentankar tills de kunde konserveras i det för ändamålet byggda laboratoriet på Beckholmen.

Otroligt nog hittades också sex av Vasas originalsegel och två mindre båtsegel i hopvikta på trossdäck. Konserveringen av seglen tog mer än ett decennium att slutföra.

Skrovet

Vasa lyftes och placerades på en ponton av förstärkt betong med en tillfällig stödkonstruktion. En arkeologisk utgrävning av fartygets interiör genomfördes mellan maj och september 1961 och fler än 40 000 föremål av olika material hittades.

Hela tiden besprutades skrovet med hamnvatten för att hindra träet från att torka ut. I november 1961 flyttades fartyget från torrdockan till en tillfällig byggnad, Wasavarvet, för att konserveras. Här förbättrades stödkonstruktionen och den verkliga konserveringen påbörjades.

När vattendränkt trä får torka utan behandling kan det krympa och det kan uppstå stora sprickor. Träet kan se friskt ut men träcellerna är försvagade av bakterieangrepp. Det behövs därför något som kan ersätta vattnet i cellerna och ge stöd inifrån. Efter att ha undersökt flera tänkbara material valdes polyetylenglykol (PEG) för att behandla träet i Vasa.

PEG är ett syntetiskt, vattenlösligt vax. Det är ett vanligt beståndsdel i kosmetika, till exempel läppstift och ansiktskrämer, och används ofta inom läkemedels- och livsmedelsindustrin. Experiment visade att en PEG-lösning kunde spridas i träet och ersätta vattenmolekylerna, och träet skulle därmed hindras från att spricka eller krympa.

PEG-impregnering fungerar bra för föremål i tankar men att behandla ett så stort fartyg som Vasa innebar en svår utmaning. Den enda möjligheten var att spruta PEG över fartyget. Konserveringen påbörjades i april 1962. Till en början utfördes arbetet för hand vilket var tidskrävande och inte särskilt effektivt. Det tog fem personer fem timmar att bespruta hela ytan.

1965 infördes en effektivare besprutning då ett automatiskt system installerades med 500 munstycken placerade på fartygets in- och utsida. PEG-koncentrationen ökades gradvis från 10 procent till att slutligen hamna på 45 procent. Borsalter tillsattes för att hejda tillväxten av mikroorganismer.

Konservatorerna fortsatte att prova olika typer av PEG genom åren, och både PEG 4000, 1500 och 600 har använts på fartyget. PEG:n rann över skrovets yta och samlades i tankar för att sedan återanvändas.

Behandlingen pågick i 17 år, från april 1962 till januari 1979, följt av ytterligare nio års långsam lufttorkning. Ett sista ytlager PEG 4000 lades på som skydd för fartyget och värmdes in med varmluftsblåsare.

Föremål

Förutom skrovet hittades fler än 40 000 olika föremål på Vasa. Dessa lagrades i vattentankar tills de kunde konserveras i det för ändamålet byggda laboratoriet på Beckholmen.

Föremål av trä och läder

Träföremålen placerades i tankar av rostfritt stål som var fyllda med en PEG 4000-lösning med en 2-procentig borsyre- och boraxlösning för att förebygga tillväxten av mikroorganismer. Lösningen hettades upp till 60°C och PEG-halten ökades gradvis varje dag tills dess att en slutlig halt på 40 till 45 procent uppnåddes.

Föremål av samma träslag och som var ungefär lika stora behandlades i allmänhet tillsammans eftersom dessa faktorer påverkar behandlingens längd. Impregneringen avslutades efter ungefär 18–24 månader, när föremålens vikt hade stabiliserats.

Föremålen lufttorkades sedan i ytterligare 6–12 månader i lastutrymmet i det stora fartyget Menja, som låg bredvid konserveringsanläggningen, där den relativa luftfuktigheten successivt minskades från 90 procent till ungefär 60 procent. En skyddande ytbehandling med PEG 4000 lades sedan på föremålen och överskottet togs bort med varmluftsblåsare.

Vissa finfibriga träslag, t.ex. bok och al, svarade inte väl på behandlingen. Dessa föremål lämnades istället i vatten i ytterligare tio år tills man hade utvecklat tekniker för frystorkning.

Frystorkning

Ungefär 500 mindre träföremål och de flesta av de 450 läderföremålen som hittades på Vasa frystorkades.

Torkning är ett viktigt steg i konserveringen av organiska material eftersom ytspänningen i vatten som avdunstar kan vara tillräckligt stark för att förstöra celler som redan är försvagade av bakterieangrepp.

Frystorkning togs fram på 1970-talet och är en metod för att ta bort vatten genom att förändra det direkt från fast form (is) till gasform, och alltså hoppa över den skadliga vätskefasen. Frystorkning kombineras ofta med förbehandling med PEG.

Efter att de tvättats i destillerat vatten placerades föremålen i en 5 till 10-procentig lösning PEG 400. När vikten stabiliserats frystes de till –20°C i en vanlig frys och flyttades sedan till frystorken. Under ett lätt undertryck värmdes föremålen sakta upp, vilket fick isen att förångas. Behandlingen avslutades när föremålens vikt stabiliserats.

Föremål som behandlats med tidiga metoder för frystorkning, däribland träskedar, skålar och burkar (och även ett brädspel) är i allmänhet mycket lätta och ganska sköra på grund av den låga molekylvikten hos PEG, men storleken och formen har bevarats. Färgen och ytan liknar snarast naturträ.

Sedan 1970-talet har det forskats mycket inom frystorkning i kombination med PEG-impregnering, och idag är det en av de mer framgångsrika och populära metoderna för att behandla organiska material. Den enda begränsningen är storleken på frystorkningsapparaten.

Metallföremål

Järn

1600-talets metallurgi klarade att tillverka tre sorters järn – gjutjärn, smidesjärn och stål. Gjutjärnet på Vasa, ungefär 850 kanonkulor och grytor, har bevarats relativt väl. Gjutjärn mättas med kol från masugnen under tillverkningen och innehåller sex till sju gånger så mycket kol som smidesjärn. Kolet bildar en kristallstruktur inuti föremålet som bevarar föremålets storlek och form även om allt järn rostar bort.

Smidesjärn har däremot ett kolinnehåll på mindre än 1 procent. På grund av det låga kolinnehållet klarade sig Vasas smidesjärn inte så bra under vattnet. Bara den nedersta delen av roderfästet som håller fast rodret vid aktern, ankaren och några fragment av bultarna som håller ihop fartyget har bevarats.

Järnföremålen på Vasa konserverades genom upphettning med vätgas till 600–800°C i en process som kallas vätereduktion. De reducerade järnföremålen förseglades sedan i paraffinvax för att förhindra att fukt och syre orsakade ny rost. En nackdel med metoden är att temperaturerna är så höga att den interna metallstrukturen på föremålet förändras, vilket förstör spåren efter produktionstekniken.

Andra metaller

Föremål i brons, bly och tenn hittades också ombord på Vasa. Tre bronskanoner som inte hittades under kanonbärgningen på 1660-talet återfanns på batteridäcken mot aktern. 4000 kopparmynt hittades också, samt en handfull silvermynt. Bland blyföremålen fanns pumpdelar, sänken och ungefär 9000 muskötkulor. Även tenntallrikar hittades. Dessa metaller korroderar inte lika snabbt som järn under vatten och var välbevarade när de hittades. Föremålen rengjordes mekaniskt och lufttorkades.

Övriga material

Andra fynd, såsom ben, keramik och rep, hittades på skeppet. Trots nya konserveringsmetoder valde man att tvätta majoriteten av dessa material i färskvatten och lät dem lufttorka utan ytterligare behandling.

Segel

Otroligt nog hittades sex av Vasas originalsegel och två mindre båtsegel ihopvikta på trossdäck. Konserveringen av seglen tog mer än ett decennium att slutföra.

Seglen var tillverkade av hampa och lin, vegetabiliska fibrer som normalt inte skulle ha överlevt, och de var därför så sköra att fibrerna föll sönder när de vidrördes. Arkelogerna fick skära seglen mitt itu och skjuta in järnplåtar under dem för att de skulle kunna tas ut ur förvaringsskåpen ombord och lyftas upp genom luckorna.

Konserveringen påbörjades i oktober 1962. Eftersom seglen var så sköra kunde de inte bära upp sin egen vikt och de rengjordes och rätades ut under vattnet i stora grunda kar. Bottenslammet togs gradvis bort och de olika lagren separerades.

Liksom trä kan fibrerna i vattendränkta textilier kollapsa på grund av vattnets ytspänning, vilket leder till att de torkar ojämnt och krymper. Vasas segel torkades med alkohol och sedan xylen, ett lösningsmedel med ytterst låg ytspänning, men seglen var fortfarande extremt sköra och behövde förstärkning.

En ny metod togs fram av Vasas konservatorer där ett tätt vävt glasfibertyg målades med flera lager akryllösning som hade samma brytningsindex som glasfibrer. Tyget blev därmed i det närmaste osynligt. De sköra seglen fästes sedan på den stödjande strukturen med samma akryllösning i lägre koncentration.

På museet finns idag resterna av 650 kvadratmeter segel, varav de flesta förvaras i lådor i magasin. Ett helt segel är utställt i skeppshallen.