Tidslinje över bevarandearbetet

1961

Vasa bärgas och lyfts från sin syrefria miljö. Då Vasas järn- och svavelbemängda trä kommer i kontakt med luftens syre startar flera kemiska reaktioner som förändrar träets egenskaper.

1962

Innan Vasa kan torkas och ställas ut måste träet behandlas för att inte spricka och förlora sin form. Konserveringen av skeppet påbörjas. Hela skeppet sprejas med ett vattenlösligt vax, polyetylenglykol eller PEG, en behandling som fortsätter under sjutton års tid. Vaxet tränger in i de yttersta delarna av träet som är nedbrutet av bakterier. Det stabiliserar det nedbrutna träet och förhindrar att det krymper då skeppet sedan torkas.

Rekonstruktionen av skrovet blir färdig allteftersom det gigantiska tredimensionella pusslet Vasa läggs.

1964

En stödvagga för skeppet installeras.

1965

Ett automatiskt sprejningssystem för PEG installeras.

1972 – 1988

Från 1972 minskas sprejningen med PEG successivt och 1979 stoppas den helt.  Vasa torkas under en nioårsperiod genom att långsamt och gradvis sänka luftfuktigheten från omkring 95 till 60 % relativ luftfuktighet. För att skydda timrens sköra ytor får skeppets utsida och övre däck en slutlig ytbehandling med PEG. Konserveringen av Vasa anses vara färdig.

1990 – 2000

Vasa ställs ut i det nybyggda Vasamuseet. Rekonstruktion av master och rigg genomförs på plats i den nya byggnaden. Museibyggnaden kan liknas vid en jättelik monter där skeppet visas i sin storslagna helhet.

Ett system för att hålla klimatet stabilt finns på plats och är anpassat efter förväntade publiksiffror. Men de beräknade publiksiffror överträffas med mer än 30 % och klimatsystemets kapacitet är otillräcklig. Det leder till att luftfuktigheten periodvis varierar kraftigt.

Både trä och konserveringsmedlet PEG är material som tar upp och avger fukt då den omgivande luftfuktigheten ökar och minskar. Med transporten av fukt in i och ut ur träet följer kemiska ämnen, såsom svavel och järn i Vasas trä. Processen blir synlig då gulvita utfällningar bildas på ytan av Vasas timmer.

2000

Med sin vikt på omkring 900 ton deformeras skeppet oundvikligen under sin egen tyngd över tid. För att kunna följa deformationen påbörjas inmätning av hundratals mätpunkter ombord Vasa två gånger per år.

Under hösten som följer på den regniga sommaren ökar antalet gulvita utfällningar på Vasas yta kraftigt. Det ger en tydlig signal om att oönskade förändringar pågår i Vasas trä. Varningssignalen förstärks av att utfällningarna har låga pH-värden, eftersom trä påverkas och bland annat förlorar styrka vid lågt pH.

2001

Museet samlar en grupp internationella specialister inom kemi och konserveringsvetenskap för att hantera och kunna åtgärda situationen. Provtagning och analys av utfällningarna visar att de består av olika salter av svavel, ofta i kombination av järn.

2002

Järn medverkar i och påskyndar olika kemiska reaktioner som förändrar träets egenskaper. Därför utvecklas en metod för att rena Vasas trä från järn. Metoden testas i en serie försök. Försöken är framgångsrika men processerna mycket långsamma, och utveckling av metoden pågår fortfarande. På grund av Vasas storlek är det inte praktiskt möjligt att behandla skeppet, men grupper av de dryga 20000 träföremålen i museets samling kan komma att behandlas

2003

Forskningsprojektet Bevara Vasa undersöker och besvarar uppkomna frågor om tillståndet för Vasas trä. Saltutfällningarna identifieras och förklaras. Det konstateras att ingen mikrobiologisk nedbrytning av träet sker, och att konserveringsmedlet PEG är huvudsakligen stabilt. Projektet pågår till år 2006.

2004

Klimatsystemet i museet uppgraderas som den första och alltjämt viktigaste åtgärden för att stabilisera Vasas trä, både kemiskt och strukturellt. Variationerna i luftfuktighet och temperatur minimeras och kan hållas på en relativ luftfuktighet på 53 +- 2 % och 18,5 +- 1,5 °C, även då antalet besökare ökar ytterligare och klättrar över 1 miljon besökare per år från och med 2007.

2008 – 2011

I forskningsprojektet En framtid för Vasa fortsatte studierna av Vasas trä. Fokus låg på förändringar som har skett djupare i Vasas timmer där styrkan i träet visar sig vara mycket försvagad. Hög närvaro av järn och låga pH-värden sammanfaller med försämrad styrka. Resultaten lyfte fram behovet av att förbättra stöttningen av Vasa.

2011

Bytet av de mer än 5000 bultar som håller Vasa samman inleds för att öka skeppets strukturella stabilitet. Bultarna slogs i samband med bärgningen i de hål där Vasas bortrostade originalbultar suttit. Sedan dess har timren krympt något och skeppet deformerats. Bultarnas ytor har också rostat.

Nu ersätts bultarna av en bult som i sin snillrika konstruktion kan anpassa sig till skeppets förändringar. Den nya bulten är upp till 50 % lättare så att en avsevärd vikt lyfts från Vasa då de gamla bultarna byts ut. Den slutgiltiga konstruktionen är framtagen i samarbete med Sandvik och tillverkas av Sandvik i ett av deras starkaste och mest korrosionsbeständiga stål SAF2707.

2012

De mekaniska egenskaperna i Vasas trä kartläggs från cellnivå, via olika konstruktionsdelar och hur de påverkar varandra, och upp till skeppets gigantiska dimensioner i sin helhet.

En kopia av en del av Vasas skrovsida i storleksordningen 4 x 4 x 2 meter byggs för att närmre undersöka träets och timrens mekaniska egenskaper. Kopian belastas i en testrigg, för att mäta hur spänningar och kraft fördelar sig där skeppets olika konstruktionsdelar möts. Kunskapen blir en viktig del i underlaget för en långsiktig lösning för stöttning av skeppet.     

2012 – 2015

Försök gjordes med att omkonservera några av Vasas föremål, där syftet var att få bort järn ur träet. Järn kom in i träets struktur under tiden på havsbottnen, och bidrar nu till skadliga kemiska reaktioner i träet. En metod utarbetades i samarbete med Institutionen för kemi vid Sveriges lantbruksuniversitet som gick ut på extraktion av järn med hjälp av så kallade komplexbildare. Försöken resulterade i broschyren Iron Removal from Waterlogged Wood, som kan läsas här:

Iron Removal from Waterlogged Wood.pdf

Behandlingen innebar att konserveringsmedlet (PEG) också avlägsnas ur träet, så föremålen behövde omkonserveras efter behandling. Det gjordes genom impregnering med PEG följt av frystorkning - en skonsam metod som idag används vid konservering av arkeologiskt vattendränkt trä. Resultaten är goda och järn har till stor del kunnat avlägsnas från träet. Det innebär ett kemiskt mer stabilt trä. Även om metoder utvecklas och förbättras, kommer nya behandlingar alltid innebära påfrestningar på föremålen. Vinsterna med att avlägsna järn måste nogsamt vägas mot risker och negativa effekter en behandling kan föra med sig. Fortfarande återstår mycket arbete för att säkerställa såväl positiva som negativa effekter av att avlägsna järn och omkonservera föremål.

2016 – 2018

Kemiska och mekaniska förändringar i Vasa följs och dokumenteras. Vi fortsätter kontrollera klimatet och övervaka träets surhet och styrka. Med ökad kunskap om hur Vasas egenskaper förändras över tid, förbättrar vi kontinuerligt förutsättningarna för att bevara Vasa för kommande generationer.

Arbetet med att konstruera ett nytt stödsystem påbörjas. Den nya stöttningen kommer att bestå av såväl ett yttre som ett inre stöd.

2018

Det tog sju år att byta ut mer än 5000 rostiga järnbultar, och arbetet slutfördes 2018. De nya bultarna, gjorda av höglegerat rostfritt stål, väger mindre, vilket minskar den totala tyngden som Vasa behöver bära upp med cirka 8 ton. Med rostfritt stål är det dessutom mindre risk för kemiska reaktioner med träet. Nu när de nya bultarna är på plats beräknas det dröja åtminstone 150 år innan de behöver bytas igen.

2019 – 2023

Projektering av en ny stöttning pågår. Träets dåliga kondition gör att prover måste tas och ett stort antal tester utföras för att man ska vara säker på att Vasa i framtiden ska få ett så bra stöd som möjligt.

Istället för 17 utvändiga stöttor kommer Vasa i framtiden ha 27 och en inre stödkonstruktion som ska se till att rörelser i skrovet bromsas. Både den inre och den yttre stöttningen kommer att byggas i stål. Projekteringen pågår under 2019 och 2020. De största svårigheterna är hur man ska lösa stöttningen av skeppets för och akter. Inte minst det höga akterkastellet orsakar konstruktörerna huvudbry eftersom träet är mycket nedbrutet och för att akterkastellet redan från början var klent byggt.

Under 2021 börjar man göra konstruktionsritningar för den nya stöttningen. 2023 byts det allra första kölstödet under Vasa ut som ett test inför monteringen av den nya stöttningen. Det sker även testning av olika anliggande material som ska ligga mot skeppets skrov.

I slutet av 2023 startar Vasamuseet en insamling för att få hjälp med finansieringen av den nya stöttningen. Insamlingen vänder sig till allmänheten, donatorer och sponsorer.

Den svåra ekonomiska situation som coronapandemin medför innebär att montering av den nya stöttningen kan påbörjas först i april 2024.

2024 – 2028

Monteringen av Vasa nya stöttning pågår. Den nya stöttningen utgår från hur Vasa är konstruerat. Den byggs så att det blir möjligt att räta upp skeppet och ska också kunna justeras efter hand om det behövs.

Monteringen av den yttre stödvaggan påbörjas i april 2024. De 17 stöttorna ersätts av 27 nya stöttor/vaggor som placeras där det är bäst för skeppet. Den första, nummer 23, monterades den 29 maj. När den yttre stödvaggan är klar monteras den inre stödkonstruktionen.

Många av de nya stödbenen kommer hamna på punkter där golvet inte kan bära tyngden. Därför förstärker man även golvet i Vasamuseets skeppshall.

Målet är att den nya stöttningen är klar 2028, lagom till skeppets 400-årsdag.