Under hösten 2015 har vi på Vasamuseet startat ett projekt där vi går igenom och dokumenterar alla textilier som påträffades på Vasa. Totalt rör det sig om över 3000 fragment.
Majoriteten är vävd ull, men det finns också några bitar som är tillverkade i andra tekniker. Ett av dessa är fyndnummer 09184, som är delar av en nålbunden penningpung.
Nålbindning är en textilteknik som använts åtminstone sedan vikingatid i Norden. Tekniken fick sitt nuvarande namn, nålbindning, på 1970-talet. Äldre lokala namn är exempelvis sy, nåla, binda och knytta. Nålbindning utförs med en nålbindningsnål som kan vara tillverkad av trä, ben, horn eller metall. Nålen har ett platt tvärsnitt och är vanligen ca tio cm lång. Nålsögat kan vara placerat i ena änden eller mitt på nålen. Bilden längst till höger visar en nutida nål av kohorn och en nygjord liknande penningpung.
Tekniken går ut på att öglor sys i varandra genom att man drar hela tråden genom föregående maskor. På så vis blir maskorna bundna och det går inte att repa upp arbetet. Det finns också olika tekniker inom nålbindningen. Nålbindning användes framförallt till mindre plagg som mössor, vantar och sockor.
Stickning blir vanligare
På 1600-talet spred sig stickningstekniken i Sverige och konkurrerade ut nålbindningen. En anledning till stickningens snabba frammarsch var att det gick betydligt fortare att sticka, jämfört med att nålbinda.
I fyndmaterialet från Vasa finns det ungefär lika mycket stickat som nålbundet material, inte mer än fem-sex fragment vardera. Ett av de andra nålbundna föremålen är en vante.
Penningpungen med fyndnummer 09184 är nålbunden i ullgarn. Den hittades på Vasas övre batteridäck. I anslutning till pungen påträffades nio stycken kopparmynt.
