Skråkappa eller träkardus?

Under utgrävningen av hålskeppets främre del hittades flera svarvade cylindriska träbehållare i ett förråd tillsammans med andra artilleriföremål. Behållarna är idag fragmentariska men deras ursprungliga utseende och storlek går att uppskatta. I genomsnitt var de omkring 280 milimeter långa och hade en diameter på 145 milimeter. Bottnen var ca 12 milimeter tjock. De är tillverkade i lind (Tilia sp.). Åtminstone 30 behållare har påträffats men antalet kan uppgå till knappa 60.

Skråkappor

De här föremålen har tidigare tolkats som skråkappor, även kallade kartescher. Skråkappor var en typ av ammunition bestående av en trä- eller metallbehållare som fylldes med muskötkulor eller metallskräp. När behållaren sedan avfyrades från en kanon splittrades den och innehållet sköts ut i en svärm, som från ett enormt hagelgevär. Skråkappor användes i närstrid och kunde skada ett stort antal människor. För de tätt ihoppackade männen ombord på ett krigsskepp var de ett förödande vapen.

Under de senaste årens forskning har det dock framkommit information som tyder på att föremålen faktiskt inte är skråkappor. Behållarens innervolym är ungefär 3,7 liter och fylld med muskötkulor av bly skulle det motsvara nästan 30 kilo. Behållarens väggar är för tunna för att klara den vikten och för kanonens del skulle det vara som att avfyra ett trippelskott, något som skulle kunna innebära allvarlig påfrestning.

Det finns skråkappor bevarade från Skokloster och de är likvärdigt utformade men avsevärt kortare. Ytterligare en anledning, kanske den viktigaste, till att behållarna inte längre tolkas som skråkappor är att de faktiskt är för stora för att passa i de 24-pundiga kanoner som Vasas bestyckning består av.

Träkarduser

Så vad hade då dessa behållare för funktion? Det finns många ledtrådar. De hittades i anslutning till krutet och andra artilleriföremål så de bör vara en del av knektarnas utrustning. Konstruktionen tyder på att de var behållare av något slag och att de var skapta för en relativt liten belastning.

Om man tittar på bestyckningslistor från 1600-talet kan man läsa om en typ av behållare som användes för transport av krutladdningar från krutförrådet till kanonerna. Förladdningarna, som kallades karduser, bars enligt Svenska flottans reglemente från 1620 en åt gången till den kanon som skulle laddas. De förvarades under den korta transporten i en behållare av trä eller läder för att förhindra att den antändes på vägen.

Enligt Svenska sjöartiklar från 1600-talet, skulle en typisk förladdning för en 24-pundig skeppskanon vara 1/3 av vikten hos en kanonkula. Det vill säga 8 pund eller 3.3 kg vilket skulle motsvara drygt 3,3 liter i volym. I John Seller´s The Sea-Gunner från 1691 står det att papperskarduser (som användes på Vasa) för en 24-pundig kanon skulle vara lika långa som två kanonkulors diameter. Standarddiametern på en 24 pundig kanonkula var 13,3 cm vilket betyder att kardusen efter förslutning skulle passa perfekt i en av dessa behållare!

Vi har alltså kommit till slutsatsen att det vi kallat skråkappor egentligen är träkarduser. Det vill säga behållare för att transportera individuella laddningar från krutförrådet till kanonerna. Antalet behållare som påträffats stämmer också för syftet.

Slutligen, tillsammans med föremål som rör krut hittas enligt bestyckningslistorna från 31 juli 1628 (Arkliräkningar R1628.37): 2 buntar karduspapper (papper som användes för att göra krutladdningar) samt 55 Trä Karduser. Våra träbehållare bör vara de sistnämnda!