Bärgningen av Vasa

Intervjuare 1 [00:00:05]: Det var den 24:e april 1961, klockan 9.03, som ett svart trästycke oändligt sakta gled upp över ytan. Det var toppen av ett spalt, den första delen av Vasa, som såg dagens ljus efter hundratals år under vattnet. Strax därpå syntes även några skulpturer, och efter ett tag kunde Anders Franzén, Vasas återupptäckare, gå ombord tillsammans med dykarbasen, Per Edvin Fälting, till publikens jubel, för det här var ett verkligt publikt evenemang!

[vinjettmusik 00:00:38]

Intervjuare 1 [00:00:49]: I det här avsnittet av podden ska vi grotta ner oss i hur det gick till att bärga Vasa, och ni ska få möta ett par av dem som faktiskt var med och deltog i det arbetet...

[klassisk musik 00:00:59]

Intervjuare 1 [00:01:07]: Vi ska börja med att beskriva hur komplicerad själva bärgningen var. Eva Wiebe, du är ju guide här på Vasamuseet, och har själva bärgningen som ditt expertområde! Eller hur?

Talare 1 [00:01:20]: Ja! Och det här med bärgningen har jag själv tyckt varit lite extra spännande, så den har jag läst lite extra mycket om!

Intervjuare 1 [00:01:30]: Men en sak som jag undrar över är, hur intresserade är våra besökare av det här ämnet?

Talare 1 [00:01:34]: Otroligt intresserade. Nästan på varje visning man har här med en svensk grupp, då är det nästan alltid någon som var med på den här tiden och kommer ihåg det, de såg kanske på TV, eller någon som var på plats och tittade ut på Stockholms ström, och såg alla de här bärgningsfartygen som låg bredvid någonting man liksom inte kunde se ännu.

Intervjuare 1 [00:01:58]: Då tar vi oss tillbaka 60 år i tiden, eller lite längre ändå... till 1956, när Anders Franzén efter många års sökande, äntligen lyckades lokalisera Vasa där hon låg på 33 meters djup. Hur kom det sig att han till slut lyckades hitta skeppet?

Talare 1 [00:02:20]: Ja, Anders Franzén, han dedikerade otroligt mycket tid till att hitta den exakta positionen. Men han hade fått ganska mycket ledtrådar. Och man ska komma ihåg, att redan på 1600-talet, då har man varit nere på vraket, och bärgat kanonerna, vi har ju bara några få kanoner kvar.

Intervjuare 1 [00:02:41]: Franzén samarbetade ju med den erfarne dykaren Per Edvin Fälting. Hur hade de kommit i kontakt med varandra?

Talare 1 [00:02:50]: Fälting arbetade då ute på Beckholmen, och då kommer Anders Franzén till honom på varvet, och ber om hjälp med att fylla på luftflaskor till lättdykare. Han håller nämligen på tillsammans med till exempel Sjöhistoriska museet, med lite arbeten på olika vrak som har hittats, bland annat resande [?? 00:03:14] som är ganska intressant idag. Och naturligtvis är Fälting väldigt intresserad också utav gamla örlogsfartyg från den här tiden, från 1600-talet.

Anders Franzén börjar ju redan egentligen 1954 med de här avsökningarna, och sedan har han starkare bevis för att han ska leta närmare Beckholmen, för han läser nämligen det gamla brevet som rådet i Stockholm, 1628, skriver till kungen, Gustav II Adolf, att Vasa har sjunkit i närheten av det de kallar då "Blekholmen", vi säger ju Beckholmen. Sedan finns det också kartor ifrån 1800-talet, där en liten upphöjd nabb på botten finns noterad.

Intervjuare 1 [00:04:03]: Vad har man tidigare trott att den var, eller har man förstått att det har varit Vasa?

Talare 1 [00:04:06]: Anders Franzén hade fått reda på att det skulle kunna vara den sprängsten som blev över när man gör Gustav V:s torrdocka på Beckholmen. Men när han pratar sedan med Fälting, så är det Fälting som säger: "Nej, nej, nej! Jag vet att den dumpades någon annanstans, så det där, det är inte en sprängsten", och det är ju då Anders Franzén också blev mer säker på att det är nog där Vasa ligger.

Intervjuare 1 [00:04:35]: Wow. Men hur är det nu... Är Anders Franzén ensam när han hittar själva skeppet, när han får svarteken i sitt propplod, eller är Fälting med honom då?

Talare 1 [00:04:46]: Nej... Förmodligen har vi nog Fälting med där ombord på den lilla båten. De har ju alltså lagt en dragg, och de har fått liksom stopp i draggen. Och det är där de då inser, att nu ska vi försöka också att få upp en bit utav skeppet! För att verkligen se om det är ett träskepp därnere. Så, man har skapat ett speciallod, med en liten huggpipa i botten, och det är den som faktiskt står här i en utav våra utställningar. Ligger i vår monter, en liten, liten träcylinder, för det var den då som man högg ut, och tog upp till ytan.

Intervjuare 1 [00:05:28]: Och vad hände då? Fälting dök ner på skeppet direkt, eller...?

Talare 1 [00:05:34]: Ja, han gjorde det efter några dagar. Men han kom upp till ytan igen, och menade väl på att det finns ett skepp därnere, det har han ju kunnat känna sig fram till... Därnere på botten är det ju otroligt mörkt, man ser ju ingenting!

Intervjuare 1 [00:05:51]: Just det! De har alltså hittat skeppet, de har förstått att det är Vasa.

Talare 1 [00:05:57]: Nja, man har ju inga riktiga, exakta bevis på att det är Vasa. Det kommer ju komma lite senare i bärgningen, till exempel när man får upp en av kanonerna, och det står "1626" på dem. Och sedan kommer man också att få upp en skulptur, med den här lilla Vasa-skärven, som också då symboliserar familjen, ätten Vasa.

Intervjuare 1 [00:06:23]: Och nu så ska du få berätta lite mer om det mödosamma arbetet med just att försöka ta upp Vasa... Jag vet ju att man funderade över flera metoder över hur det skulle det gå till. Kan du lotsa oss igenom lite hur de diskussionerna gick?

Talare 1 [00:06:38]: Ja, alltså det är ju ett träskepp som ligger lite nerborrat i slam och gyttja nere på botten, det är otroligt djupt ner. Men hon ligger ändå väldigt bra till, hade Vasa hittats längre ut i skärgården, då hade det kanske inte varit så självklart att man tog upp henne. Men i och med att man hade så nära till Beckholmen, och till Galärvarvet med alla de här hjälpmedlen som man kunde få där, så var det görbart. Anders Franzén, han kom tidigt i kontakt med Neptunbolaget, också. Broströmskoncernens bärgningsavdelning, skulle man väl kunna säga. Så de visste ju hur man skulle göra. Så, mer eller mindre har man en beprövad teknik i att få upp skeppet från botten. Men det fanns otroligt mycket andra idéer också!

Intervjuare 1 [00:07:34]: Som vadå, till exempel?

Talare 1 [00:07:34]: Till exempel finns det en otrolig historia om hur man tänker sig att man skulle fylla Vasa med pingisbollar! Och så skulle den liksom flyta upp till ytan med hjälp utav de här små bollarna... Det finns också en idé om att man skulle bygga en flytdocka, kassun, i vilken då Vasa skulle ligga i, och så skulle man pumpa ut vatten, och så skulle man kunna ta upp henne på andra sätt, men... Neptunbolaget, de ville nog inte riktigt vara med om det skulle ske på något annat sätt än de som de själva var specialister på.

Intervjuare 1 [00:08:12]: Och vad var det?

Talare 1 [00:08:13]: Jo, att spola fram först tunnlar under skeppet. Och det här, det skulle inte Neptunbolaget göra, utan det skulle marinen stå för. Och Fälting, han var ju dykare, han såg till också med hjälp utav en god idé från Anders Franzén, att varför skulle man inte kunna lägga dykarskolan för dem i det militära just på Vasa? Så de får i uppdrag att göra sex stycken tunnlar under vraket.

Intervjuare 1 [00:08:49]: Och hur går det till att göra de här tunnlarna?

Talare 1 [00:08:53]: Ja, man spolar fram de här tunnlarna!

Intervjuare 1 [00:08:56]: Så man gräver alltså inte, utan man spolar under...?

Talare 1 [00:09:00]: Man skulle kunna säga såhär, att den första tunneln man gör, den tar ganska lång tid. Det här har de ju liksom inte gjort på den här platsen tidigare! Så först ska de igenom två meter djupt slam, och det är lite lösare, men under det, då kommer det en blålera, och det är då man behöver ordentlig kraft i en spolspruta, som man använder sig av.

Och nu ska man också komma ihåg, att här i Sverige var vi otroligt tidiga med att dyka. Vi hade bland annat en man som heter Arne Zetterström, och han skapar ett litet munstycke som gör att man kan spola in strålen, rätt in i gyttjan, och sedan är munstycket så format, att delar utav vattnet sprutas tillbaka. Så att man inte drabbas utav den här rekylen som det skulle kunna bli annars. Så på så sätt gör man en tunnel under skeppet som är ganska platt på botten, 20-25 meter långa tunnlar, och på mitten då så möts de två tunnlarna som sprutas fram.

Intervjuare 1 [00:10:18]: Vi ska snart fortsätta prata om bärgningen och fynd, och annat. Men innan dess måste jag bjuda lyssnarna på en skildring från en person som var med då och utförde själva arbetet under vattnet. Åke Lindqvist heter en av dykarna som jag har fått ett telefonsamtal med.

Talare 2 [00:10:40]: Jag kom in på [?? 00:10:43] Vasa-dykare genom att jag var anställd i flottan i tio år. Och sedan 1957, så fick jag en kommendering till Vasa-skeppet. Men hon hade ju sjunkit på ett 37 meters djup. Det var ingen vanlig kommendering.

[Musik 00:10:59]

Intervjuare 1 [00:11:02]: Jag förstår ju att du hade stor erfarenhet av dykning tidigare?

Talare 2 [00:11:07]: Nej, det hade jag ingen alls.

Intervjuare 1 [00:11:09]: Ingen alls?

Talare 2 [00:11:11]: Inte utav dykning. Alltså, erfarenheten var ju, kan man säga, sista året, innan vi dök på Vasa. För att då gick vi en dykarkurs. Och efter den så blev vi kommenderade till Vasa.

Intervjuare 1 [00:11:26]: Jag förstår! Och vad var din roll?

Talare 2 [00:11:31]: Det stod ju ganska klart att man måste göra tunnlar, så att vi startade att göra en tunnel 1957 den 2 september, och eftersom allting var så osäkert, och den höll vi på med ungefär fram till julen. Och det var ingen som riktigt visste hur hon låg till utan vi fick ju pröva oss fram. Men som grund så hade vi ju just en [?? 00:12:00] och till det var det kopplat ett särskilt munstycke, som heter Zetterströms spolmunstycke. Och med det så spolade man bort leran framför sig. Det vi har gjort innan vi började med den här försökstunneln, så att vi fick märka upp skeppet. Vi var ju i princip de första som dök på den. Det var ingen som visste hur stort skeppet var.

Intervjuare 1 [00:12:27]: Och hur länge åt gången var du nere, när du jobbade med det här Zetterström-munstycket, och att spola tunnlar?

Talare 2 [00:12:36]: Inklusive upp- och nerstigning, så tog det väl ungefär en timma.

Intervjuare 1 [00:12:40]: Hur många dykare var det totalt som arbetade med bärgningen?

Talare 2 [00:12:47]: När jag dök då ungefär vid -57, så var vi åtta stycken i det här teamet. Sedan så kom det ju fler och fler människor, så att, totalt sett så jobbade med bärgningen [?? 00:12:56] Vasa... [?? 00:12:58] stycken, tror jag. Jag kan säga lite mer då, hur det var när man dök i den här [?? 00:13:05], den var ju ganska förkromad, vi ville inte göra en större [?? 00:13:09] för att då, [?? 00:13:11] [?? 00:13:12] man gjorde ett så litet som möjligt. Det rymdes ju bara en person, och man kunde inte vända sig där, utan man var tvungen att krypa ut, när [?? 00:13:21] hade kommit.

Intervjuare 1 [00:13:23]: Så att, om jag förstår det hela rätt, så sprutade du med Zetterström-munstycket framåt, och sedan var du tvungen att backa ut då, eller har jag förstått dig rätt?

Talare 1 [00:13:33]:  Ja, de hade grejerna. Och de grejerna som man hade med sig, som man måste hålla koll på, det var den egna livlinan, den egna luftslangen, spolslangen till Zetterströms-munstycket, och en lina till den spolslangen. Och sedan var det ju ett mammutrör som hade till uppgift att köra ut all slam upp till ytan. Diametern var 300 millimeter. Och så var det en lina där till mammutröret, och en luftslang till mammutröret. Och de här prylarna fick man ju hålla koll på, för att de skulle, så kunde innebära att man inte kunde ta sig ut längre.

Intervjuare 1 [00:14:14]: Det låter ju extremt komplicerat, tycker jag, och farligt!

Talare 2 [00:14:18]: Ja, det är lite komplicerat och lite farligt, så det gäller ju att man bevarar lugnet, alltså.

Intervjuare 1 [00:14:23]: Tror du att alla andra dykare var lika lugna som du?

Talare 2 [00:14:27]: Ja, det tror jag.

Intervjuare 1 [00:14:29]: När du var nere då som dykare, var det bara du, eller var det flera nere samtidigt?

Talare 2 [00:14:36]: Det var bara jag.

Intervjuare 1 [00:14:38]: Så att det var en åt gången?

Talare 2 [00:14:41]: Ja, det var det.

Intervjuare 1 [00:14:42]: Hur var det att vara nere så djupt i det där kalla, mörka vattnet, var du rädd någon gång?

Talare 2 [00:14:52]: Jag var aldrig rädd. Men varje gång, efter varje dykning, och man kom upp till ytan... blev man väldigt glad över att se dagsljuset.

Intervjuare 1 [00:15:03]: Jag kan tänka mig det! När du var nere på botten, hur har man kontakt uppåt med ytan då?

Talare 2 [00:15:11]: Man har ju en livlina med sig, och så finns det ett system som man kan signalera med. Så tre ryck till exempel, i linan, det säger att jag vill upp. Och är det ett ryck så är det okej.

Intervjuare 1 [00:15:23]: Jag skulle vilja höra lite mer om arbetet nere på botten, då så sade du att ni var nere en och en, så att när du var nere var du ensam... Gick det att se någonting överhuvudtaget?

Talare 2 [00:15:37]: Nej, det var helt svart, alltså. Och man fick ju orientera sig genom att känna på Vasas botten. Alltså, vi kände ju plankorna där, och så visste man, jag ska gå tvärs plankorna... då visste man vad som var framåt och bakåt, genom att känna på skeppets bordläggning.

Intervjuare 1 [00:15:57]: Skedde det några olyckor under den här tiden?

Talare 2 [00:16:02]: Under vattnet så hände det inga olyckor, som jag har registrerat. Däremot så hände det en olycka med dykarchefen Fälting. Jag tror han cyklade hem till sin bostad, och så blev han påkörd av en bil, och han bröt benet då. Men han kunde inte hålla sig på land. Utan han så dök han igen, med brutet ben, och gipsat.

Intervjuare 1 [00:16:26]: Det var ju märkvärdigt!

Talare 2 [00:16:28]: Ja, det var en märkvärdig man, den här Fälting!

Intervjuare 1 [00:16:33]: Jag kan tänka mig det. Då, Åke, så ska jag tacka dig så hemskt mycket för att jag fick ringa dig idag, det var verkligen roligt och intressant att höra dig berätta.

Talare 2 [00:16:45]: Okej, och tack själv för en trevlig intervju!

Intervjuare 1 [00:16:48]: Tack så mycket! Hej då!

Talare 2 [00:16:50]: Hej då!

Intervjuare 1 [00:16:53]: Visst är det ändå fantastiskt att det finns personer som var med då, som fortfarande, över 60 år senare kan vara med och berätta om hur det var!

Talare 1 [00:17:03]: Ja, men eller hur! Det är så härligt att få känna att man är med i den där stunden, när de är där under skeppet, och deras känsla!

Intervjuare 1 [00:17:14]: Verkligen! Jag kan inte riktigt släppa det här med tunnlarna. När de då var gjorda... hur lång tid tog det, förresten?

Talare 1 [00:17:23]: Ja, tunnlarna började man ju med under slutet av -57, och man håller på fram till -59, för det är då som Neptunbolaget kommer där in på sommaren -59, för att påbörja flytten, lyften av Vasa!

Intervjuare 1 [00:17:42]: Ja, berätta nu, vad hände sedan, och hur gick man till väga?

Talare 1 [00:17:47]: Ja, när Neptunbolaget kom på plats, då transporterade de hit de två bärgningspontonerna, Oden och Frigg. Så man har förberett Vasa för lyften genom att man har också då lagt ner stora vajrar under skeppet, brokar kallas de också för. Och sedan så påbörjas ett arbete med att pumpa ut vattnet ur de två pontonerna. Och då lyfter sig Oden och Frigg, brokarna, och sen också lyfts Vasa ifrån den här gyttjan, och det måste gå väldigt, väldigt långsamt för att, man vet ju inte om hon ska klara det! Kommer träet att klara det hela... Så därför måste det gå väldigt, väldigt långsamt när man länspumpar Oden och Frigg i början.

Intervjuare 1 [00:18:43]: Och det här har ju vi en utställning på museet, som visar några olika av de här momenten. Och jag vet ju också att hon flyttades... Hur var det med de här flyttarna?

Talare 1 [00:18:59]: Ja, hon ligger ju så otroligt djupt ner, så man måste flytta henne längre upp, steg för steg, och det här gör man då under ungefär en månads tid. Arton etapper till mindre djupt vatten, och hon flyttas in mot Skeppsholmsviken, mindre och mindre djupt, och till slut så ligger hon i närheten utav Kastellholmen på ett djup på ungefär 16-17 meter, där man kan också sköta själva utgrävningen. För det är ju otroligt mycket fynd inne, som man måste också ta till vara!

Ute på Beckholmen där hade man satt upp en slags station med enorma badkar med vatten i, så man kunde lägga ner alla lösfynden, så att man tog hand om objekten, och man kan påbörja också arbetet med att göra henne tät. Och där och då blir hon lättare och lättare och lättare. Så man skulle kunna säga, fram in i maj, så efter en månad, lite mer än en månad, det är då hon sedan kan segla på sin egen köl, och tas in i torrdockan på Beckholmen, och där pallas upp på en flytponton. Och det är ju den flytpontonen hon står på idag, här inne i museet.

Intervjuare 1 [00:20:21]: Berätta nu om själva bärgningsdagen, Eva, hur det var när skeppet precis bröt ytan?

Talare 1 [00:20:27]: Ja, man hade ju förberett sig flera dagar i förväg, och dagen innan hade man sett till så att skeppet låg verkligen nära ytan, så det bara var att ta upp henne lite, lite, lite mer. För klockan 9.00 dagen därpå den 24:e april 1961 var det ju meningen att alla skulle vara redo, och där skulle världspressen, alla stockholmarna som var på plats, få se när de första bitarna utav Vasa kom upp över vattenytan. Det blev en liten försening, 9.03! Och många utav de här jättefina bilderna, som finns ifrån bärgningen, och man ser Vasa uppifrån, de togs ifrån den stora Lodbrok, Stockholms största lyftkran!

Intervjuare 1 [00:21:17]: Eva, det är så himla roligt att du pratar om att det var ett sådant stort pressuppbåd, och att hela världspressen var på plats, för jag har faktiskt fått prata med den person som då var chef för Marinens pressdetalj, han heter Jarl Ellsén, och han ska få berätta hur det gick till med att sköta pressarbetet på den tiden!

[telefonsignal 00:21:42]

Talare 3 [00:21:45]: Ja, jo, Ellsén!

Intervjuare 1 [00:21:45]: Hej, det här är Catrin Rising på Vasamuseet!

Talare 3 [00:21:49]: Vasamuseet! Ja, just det.

Intervjuare 1 [00:21:51]: Först måste jag fråga, har jag räknat rätt att du i år är 101 år?

Talare 3 [00:21:58]: Ja. [skratt 00:21:58] Dessvärre!

Intervjuare 1 [00:22:01]: Härligt!

Talare 3 [00:22:02]: Jag är inte så säker att jag delar den uppfattningen, men... okej!

Intervjuare 1 [00:22:05]: Nej, okej!

[båda skrattar 00:22:06]

Intervjuare 1 [00:22:09]: Men vi backar tillbaka till 1961, och då vid tiden för Vasas bärgning, så vet ju jag att det var ju ett enormt stort intresse från både nationell och internationell press, och du var den som var chef över det. Kan du berätta lite om det?

Talare 3 [00:22:30]: Det var nämligen så att, min företrädare Hans Blennert, det var alltså han som förstod på ett tidigt stadium, att det här skulle bli världens PR-grej, för att använda hans uttryck... Så han förberedde hela historien, kan man säga. Man dök och plockade upp olika saker... kanoner, till exempel, och andra grejer. Och varje gång som det plockades upp någonting, så såg Blennert till att pressen samlades och fotograferade och skrev om detta. Så jag kom till dukat bord, kan man väl säga.

Så att när jag började min tjänst så var det i stort sett dags för att lyfta Vasa. Och när då lyftet skulle ske, nedanför, på Skeppsholmen vid Östra Brobänken, så skulle vi naturligtvis göra det bästa för att kunna bereda plats för alla åskådare som vi bedömde skulle komma, så att vi lyckades övertala Stockholms hamn att komma med sin stora flytande lyftkran, som hette Lodbrok, kommer jag ihåg, som fungerar som en av balkongerna i själva teatern! Och sedan så fick vi Waxholmsbolaget att ställa upp med en Waxholmsbåt, och som vi då förtöjde så nära Vasaskeppet som möjligt. Dessutom kunde de utspisa såväl fast som flytande föda ombord. Ja, sedan var det ju spänning när Neptunbolaget började lyfta upp Vasa, och de första som gick ner ombord på fartyget, det var, kommer jag så väl ihåg, Anders Franzén, och chefsdykaren, han hette Fälting, känner alla till.

Intervjuare 1 [00:24:34]: Just det! Men det var ju förstås mycket svensk press, men det var ju också väldigt mycket utländsk press! Hur hade ni kontaktat dem, och hur långt i förväg hade de flugit in då till Sverige, för det här tillfället?

Talare 3 [00:24:50]: Ja, uppriktigt sagt, så hade vi inte gjort, vad jag kan påminna mig, särskilt mycket för detta, utan det var ju bara det att den här Vasa-historien överhuvudtaget hade blivit en världssensation, att man hade hittat det här fartyget i så fantastiskt skick så att det var inga svårigheter att få utländsk press att komma, vad jag kan påminna mig... så hade vi inte gjort särskilt mycket för att få hit dem! Men däremot kanske de ordnade så att de fick bra platser och möjligheter att fotografera och intervjua. Jag minns att jag blev intervjuad av fransk press, bland annat...!

Intervjuare 1 [00:25:37]: Visst var det så att det här direktsändes? Själva bärgningen, alltså?

Talare 3 [00:25:42]: Ja, o ja! I radio, ja!

Intervjuare 1 [00:25:45]: Klas berättade att du samtidigt med att du skötte pressarbetet kring Vasas bärgning, också skötte pressarbetet för hovet, kan du berätta några ord om det?

Talare 3 [00:25:58]: [skratt 00:25:58] Ja... Det var väl så att, vid ungefär samma tid, om inte samma dag, så gifte sig kungens ena syster, prinsessan Birgitta med en tysk prins, det här var ju första prinsessbröllopet, så det bedömde då hovet att det skulle bli ett enormt presspådrag. Men man hade ingen särskild presschef på den tiden, utan då vände sig kungen till marinchefen Stig H:son Eriksson, som han kände personligen, och sade att "du som har raska gossar, kan inte någon av dem hjälpa, eller din presschef hjälpa mig med att hålla pressen vid gott mod under detta bröllop?". Och på det viset så flyttade marinens pressdetalj upp på slottet, och satte en liten etikett på en dörr där vid ett rum vi fick hålla till. Och det kommer jag ihåg att vi skrev "Kungliga Slottets Presstjänst", och så var det fött!

Intervjuare 1 [00:27:11]: Tjusigt! Vad tänker du om att Vasamuseet har blivit ett av världens mest besökta museer?

Talare 3 [00:27:19]: Jag tycker att det är självklart! Och man har ju gjort detta museum, eller rättare sagt, arrangerat fartyget på ett så fantastiskt sätt, så att när man bara kommer in genom dörren där, så säger man ju instinktivt "Ooh! Ah!", alla får den känslan, alltså.

Intervjuare 1 [00:27:38]: När var du senast på Vasamuseet?

Talare 3 [00:27:43]: Ja du... Det var nog förra året jag var bjuden på lunch av Klas...

Intervjuare 1 [00:27:49]: Helmerson.

Talare 3 [00:27:50]: Klas, ja.

Intervjuare 1 [00:27:51]: Vad fantastiskt att du kunde berätta de här sakerna för mig! Stort tack!

Talare 3 [00:27:56]: Tack så mycket.

Intervjuare 1 [00:27:57]: Tack så mycket!

Talare 3 [00:27:58]: Tack!

Intervjuare 1 [00:27:59]: Hej då!

Talare 3 [00:27:59]: Hej då så länge!

Intervjuare 1 [00:28:00]: Hej hej!

[Musik 00:27:59]

Intervjuare 1 [00:28:05]: Visst är det fascinerande att lyssna på Jarl Ellsén, 101 år och helt glasklar och kommer ihåg allting från den här dagen!

Talare 1 [00:28:12]: Ja, det är helt fascinerande!

Intervjuare 1 [00:28:18]: Verkligen! Men hur var det med hela tänket kring bärgningen, såg man det här arbetet mest som ett vrakbärgningsjobb, eller handlade det också om arkeologi och att undersöka fyndplatsen?

Talare 1 [00:28:31]: Ja, naturligtvis handlade det ju också om att man skulle lära sig mer om 1600-talsskepp! Innan Vasa bärgades så finns det ju liksom inte något liknande någonstans i världen, så det var ju en stor händelse. Och skeppet har en enorm betydelse för hur vi andra skulle se den där tiden!

Intervjuare 1 [00:28:56]: Hur kom det sig förresten att man bestämde sig för att bärga Vasa, idag sägs det ju att de flesta gamla skepp, åtminstone här i Östersjön, mår bäst av att ligga kvar där de ligger?

Talare 1 [00:29:07]: Ja. Hade man hittat Vasa idag hade man inte bärgat det, absolut inte. Men där och då, eller man hade på den här tiden förutsättningen, man hade Neptunbolaget som också ställde upp mer eller mindre gratis, för att göra det hela. Man hade intresset bland människor, och sedan skapade man ännu mera intresse för 1600-talet, för ett kanske framtida museum...! Så det var många i civilsamhället också som var väldigt intresserade, väldigt intresserade.

Intervjuare 1 [00:29:44]: Jag har faktiskt pratat med en person till som kan mycket om bärgningen, och som kanske har koll på hur man tänkte på den tiden. Det är en av Vasamuseets före detta chefer, Klas Helmerson.

Intervjuare 1 [00:30:00]: Klas, du vet ju väldigt mycket om Vasa och Vasas historia... En sak som vi pratar mycket om på museet med våra besökare, det är ju att vi ofta säger att skulle Vasa ha hittats idag, så skulle hon troligen inte ha bärgats överhuvudtaget... Hur kom det sig, när Franzén hittade henne på 50-talet, att hon till slut då kom upp, hur kom det sig?

[Klassisk musik 00:30:21]

Talare 4 [00:30:29]: Det intressanta med det är ju att det egentligen inte finns något beslut om att bärga Vasa. Det var någon slags självklarhet att man skulle göra det, som framförallt Anders Franzén drev, naturligtvis. Men också kretsen runt Anders Franzén, kanske framförallt Edward Claesson, som var sjöofficer och chef för Stockholms örlogsvarv, men också väldigt arkeologisk intresserad. Anders Franzén var ju den första som insåg Vasas storhet just som museiföremål. Och för honom var det fullkomligt självklart att Vasa skulle ställas ut på museum. Det var poängen med det hela.

Intervjuare 1 [00:31:17]: Vem betalade för hela kalaset, och vad kostade allting?

Talare 4 [00:31:22]: Ja, det är fullkomligt omöjligt att säga. Just därför att, större delen av arbetet kring bärgningen var, vad vi idag skulle kalla sponsring, företag som skänkte... inte så mycket pengar, men tjänster... man hade ju också insamling, Vasa-myntet... alltså, ett gulmetallmynt som såldes för 10 kronor på Handelsbankens bankkontor. Hundratusen sålda [?? 00:31:57] blev ju en miljon kronor, och det var väldigt mycket pengar på den tiden. Det var en massa sådana saker. Alltså, folk och företag som arbetade gratis, insamlingar och sådant. Statens insats var inte så omfattande om man undantar, naturligtvis... marinen är statlig. Och det som marinen bjöd på var ju, naturligtvis, i själva verket staten som bjöd på det. Men det är omöjligt att ta fram ett belopp.

Intervjuare 1 [00:32:34]: Men det är helt fantastiskt att det fanns mycket generositet, och vilja att skänka pengar till Vasa, och inte minst då av det här Neptunbolaget, för det måste ju ha kostat dem enorma pengar med arbetskraft och utrustning.

Talare 4 [00:32:50]: Ja! Men det var ju naturligtvis som det mesta som har med sponsring och sådant att göra, det var ju väldigt mycket "goodwill" som man ville åt. Och man tänkte sig att om det här blir ett lyckat projekt, Vasamuseet blir så berömt som Anders Franzén menade att det skulle bli, och som det också blev... då skulle också Neptunbolaget och Broströms komma i fokus. Och sedan kan man nästan säga att, som en kuriositet, i december 1988, när Vasa flyttades från det gamla Vasavarvet och in i det nya Vasamuseet, då var det också Neptunbolaget som skötte det, men vid det laget hade företaget en helt annan ägare. Det fanns inte särskilt många kopplingar till det gamla Neptunbolaget.

Intervjuare 1 [00:33:50]: Nu så tackar jag så jättemycket för att jag fick ringa!

Talare 4 [00:33:53]: Tack du!

Intervjuare 1 [00:33:54]: Hej då!

Talare 4 [00:33:54]: Ha det bra! Hej!

Intervjuare 1 [00:33:55]: Du med, hej!

Intervjuare 1 [00:33:56]: Nu har det blivit dags att tacka för oss! Vår guide på Vasamuseet, Eva Wiebe, tack så jättemycket för att du berättade så fint om bärgningen, och bärgningsarbetet!

Talare 1 [00:34:06]: Tack ska du ha, Catrin!

Intervjuare 1 [00:34:08]: Jag vill också tacka producent Estrid Holm, och ljudtekniker Mats Källqvist, som hjälpte till att spela in telefonsamtalen. Jag heter Catrin Rising, och glöm inte bort att du kan prenumerera på Vasamuseets podd!

[slut]