Barn på 1600-talet

Här finns poddavsnittet Barn på 1600-talet som text.

[00:12–00:24] Jo, jag undrar om jag kanske kunde få följa med dig? Vad menar du? Följa med? Ja, på skeppet. Följa med på Vasa.

[00:26–00:50] Jag har ju klarat jobbet här på skeppsgården. Jag kanske kan hjälpa dig. Bli din dräng.

Det där var en karaktär ur en av Vasamuseets audioguider, Pojken och skeppet, som våra yngre besökare kan vägledas av under rundturen bland alla föremål och modeller som beskriver livet ombord.

[01:00–01:14] Berättaren heter Olof och han är 11 år gammal när Vasa seglar iväg och går under på sin allra första resa den 10 augusti 1628. som lite väl pedagogiskt med en barnarbetare. Men det var inte något ovanligt på 1600-talet. Och just barn på 1600-talet är temat för dagens samtal.

[01:14–01:27] Jag, Catrin Rising, har sällskap av två medarbetare här på museet. Anna Maria Forsberg som är historiker och forskare. Och Josefin Wellbring som är pedagog. Hej och välkomna till Vasamuseets podd!

[01:28–01:39] Tack så mycket.

Anna-Maria, hur var det att vara barn i 10-12 års åldern i en storstad som Stockholm på Vasas tid, det vill säga i början av 1600-talet?

[01:40–01:57] Det beror såklart väldigt mycket på vilken samhällsklass man tillhörde. Om man var till exempel arvtagare till tronen som drottning Kristina, hon var inte riktigt 10-12 år än vid det här tillfället. Men då fick man ju leva på ett slott och äta god mat, ta fina kläder och fick en gedigen undervisning i en massa ämnen.

[01:57–02:10] Och det här gällde ju också delvis adelsbarnen som hade det ganska flott och ganska bra. Kanske även några av borgabarnen. Men sen har vi ju en ganska stor del av samhällets barn som nog hade det ganska mycket tuffare.

[02:11–02:27] De kunde vara hantverkarbarn. Eller de kunde tillhöra båtsmansfamiljer. Eller folk som jobbade på skeppsgården. Och där vet vi att många hade det ganska fattigt och ganska tufft. Det var en tillvaro som bestod mer av arbete och olika uppgifter.

[02:28–02:43] Nu vet jag att du forskar på just båtsmansfamiljer. Kan inte du berätta lite mer om barnen i de familjerna? Faktum är att jag ganska nyligen har börjat med den här forskningen och jag vet inte så mycket om dem ännu.

[02:43–02:57] Några av dem bodde i Stockholm från början och andra kom inflyttandes från andra delar av landet. Då kan man tänka sig att det var ganska otryggt att komma dit till en ny stad och sedan en pappa som försvann på något skepp.

[02:57–03:09] Så vad vi kan konstatera är att det verkar ha varit ganska fattigt och att många av båtsmansbarnen dök upp på barnhem senare under 1600-talet. Oj, hur kommer det sig? barnhem sen senare under 1600-talet. Oj, hur kommer det sig?

[03:10–03:27] Det fanns väldigt många fattiga och utsatta barn i Stockholm och väldigt många barn som tiggde. Och det här gatutiggeriet såg man som ett stort problem under hela 1600-talet. Och redan 1619 så skrev Axel Oxenstierna ett förslag om att man skulle skapa barnhem i städerna i Sverige

[03:28–03:48] för att få bukt med gatutiggeriet som man tyckte var besvärligt och pinsamt och dåligt på alla sätt och vis. Så redan på 1620-talet, några år innan Vasas förlisning, då drar man igång ett barnhemsprojekt i Stockholm. Men tyvärr är det en riktig, vad ska man säga, lite av en lurendrejare som håller i det här projektet.

[03:49–04:02] Så att även om barnhemmet byggs så är det inte några barn där till en början utan ganska många andra. Annars är det här ett väldigt ambitiöst projekt där de här barnen ska få komma dit och de ska få lära sig massor med textila hantverk av duktiga personer så att det ska bli som att de också får lära sig ett yrke. De ska lära sig att väva och spinna och så vidare. Det här finns en dubbel tanke med det och det är ju också att flottan behöver en massa segel. Så då tänker man att man slår två flugor i en smäll: Man får bort barnen från gatorna. De lär sig bra hantverk. De kan leverera segel till flottan. Och så småningom så får man också rull på det här sen på 1630-talet.

[04:27–04:41] Så det blir faktiskt ett barnhem. Men gatutiggeriet och den här barnfattigdomen fortsätter att vara ett stort problem. Och det finns ett ganska rörande liten citat som jag tänkte läsa upp om det går bra.

[04:41–04:56] Det här är lite senare än Vasastid. Det här är 1653. Men då skriver barnhusinspektionen till ärkebiskopen och beskriver att de tagit in 500 barn från Stockholms gator de senaste åren.

[04:56–05:12] Men att det är bara en liten liten del av alla som behöver hjälp. För det finns i staden en stor myckenhet fattiga barn efter båtsmän, bysseskyttare, uppvaktare, timmermän, såväl som många andra kronans gemena tjänare och landssoldater.

[05:14–05:28] Problemet enligt den här personen är att föräldrarna är bortdöda och barnen ligger ihoputas på gatorna. De ligger överheten för fötterna, det vill säga mm man är en lite bättre bemedlad person så kan man knappt gå runt i stan utan att snubbla på någon tiggarunge. Det är en ganska hemsk bild som målas upp. Men det som jag tycker är väldigt intressant från ett Vasa-perspektiv är att det här är våra barn.

[05:41–06:01] Det är båtsmansbarnen och det är timmermansbarnen. Det är väldigt många av dem som på olika sätt är kopplade till flottan. Skälet till att just de är så utsatta är att de ofta har en pappa som antingen dör eller som är långt bort.

[06:02–06:21] Och har de då en mamma som också dör, då blir de väldigt ensamma. Och ofta är de inflyttade till Stockholm från någon annan plats. Så de har inget socialt nätverk som kan ta hand om dem. Hade de varit kvar hemma i Småland eller i Hudiksvall eller i Härnösand då kanske någon släkting hade kunnat ta hand om dem. Men här blir de väldigt ensamma och utsatta.

Men vad hände sen då efter det här brevet? Jag tror att man fortsatte att försöka bygga ut den här verksamheten och ta hand om barnen.

[06:36–06:47] I det här brevet finns det en lite cynisk känsla av att de är till ett besvär, nästan ett hygienproblem. Men det finns faktiskt också ganska mycket äkta omtanke om de här barnen.

[06:47–07:02] Att man inte vill att de ska ha det illa och att man vill ge dem en bättre chans. Sen kanske det inte alltid var kul på de här barnhemmen. För där fanns ju också horkarlar och tjuvar och alla möjliga andra. För alla missanpassade var på samma ställe.

[07:02–07:18] Så det var kanske också en ganska tuff tillvaro.

Hur var det med skolgång? Fanns det skolor eller någon form av undervisning för de som inte tillhörde den övre skikten i samhället? Ja, vid den här tiden är det kyrkan som har ansvaret för att undervisa barn i grundläggande läsning och skrivning. Och det syftar ju till att man ska kunna ta till sig Bibeln och den lilla katekesen. Så det kunde vara klockaren som tog hand om det. Och så fanns det också några andra skolor i Stockholm.

[07:31–07:44] Det fanns en trivialskola vid Storkyrkan. Men de här skolorna räckte ju inte till alla barn. Så det troligaste är att de allra flesta inte gick i skolan. Sen tar det här fart, ganska kort därefter kommer olika skolreformer, 1649 som Kristina skriver under. Men där är vi ju inte riktigt än.

Jag gissar att livet inte såg likadant ut för flickor och pojkar?

Det var nog inte så stor skillnad mellan pojkar och flickor när det gällde olika uppgifter.

[07:59–08:14] Det visar studier från landsbygden. Där kunde både pojkar och flickor gå vall, ta hand om djur, passa barn, sköta hästskjutsar, fixa ved och jobba i skogen till exempel. Så det var först när man blev lite äldre som de här skillnaderna blev större.

[08:14–08:30] Och jag skulle tro att det faktiskt var samma sak här i Stockholm. Ja, livet måste väl ändå ha varit lite olika på landsbygd respektive storstad? Ja, där tänker jag också att det är lite både och. För när det gäller vardagssysslor så tror jag att de liknade varandra ändå.

[08:31–08:43] För ett barn som är 10-12 år kunde ju inte göra vilka uppgifter som helst. Så det handlade om nog både på landet och i stan att passa småsyskon, hämta ved, hämta vatten, springa ärenden, hjälpa till med enklare sysslor.

[08:44–08:55] En väldigt vanlig sak var ju att man helt enkelt jobbade med sina föräldrar om de hade ett skomakeri eller en annan liten bagarbod eller var köttmånglare eller tunnbindare.

[08:56–09:10] Det finns ju sådana fantastiska yrken i Stockholm på den här tiden. Då hjälpte man ju till där. Men om man hade en förälder till exempel som var soldat eller båtsman eller jobbade på slottet då kunde man ju inte hjälpa till. Och då fick man kanske finna andra uppgifter.

[09:11–09:23] Men för barnen på landet då var det ju väldigt mycket det här med djuren och att gå vall. Alltså att vara långt hemifrån med djur uppe i skogen. Och det gällde ju inte Stockholmsbarnen. Däremot hjälpte de säkert till med djuren.

[09:23–09:37] Det var ju många, även här i stan faktiskt, som hade djur. Vilka olika typer av arbeten kunde barn annars ha? Jo, men en vanlig uppgift var ju att vara dräng eller piga i någon annans hushåll helt enkelt.

[09:37–09:50] Och då fick man ju ofta uppehälle, kanske inte pengar. Men man kunde också vara gesäll eller lärling. Och så kunde man arbeta på en manufaktur.

En fråga då kring det, fick barnen betalt?

[09:51–10:06] Jag tror att det är väldigt tveksamt. Jag tror inte heller det är någonting som man vet. Och de är ju också ganska osynliga. Det jag säger nu är ju lite spekulationer. För de här barnen dyker ju inte riktigt upp i någon lönelista. Ofta tror jag att man arbetade mot mat och husrum eller liknande.

[10:07–10:20] Ju äldre man blev desto större chans hade man kanske fått lite riktig lön. Men det är fortfarande en ekonomi som väldigt mycket är naturahushållning. Så fortfarande är det så att att få mat och boende är en väldigt viktig del av lönen.

[10:21–10:34] När slutade barn att vara barn på 1600-talet? När började barnen räknas som vuxna?

15 år var myndighetsgränsen för pojkar, men flickor blev ju inte myndiga.

[10:35–10:49] De hade ju hela tiden en förmyndare, ända tills de blev änkor, men då var de ju inte längre barn. Men där var mensen en viktig skiljelinje. Det brukade också vara vid 15 ungefär. Man fick mens lite senare vid den här tiden har jag läst.

[10:50–11:13] Jag vet faktiskt inte hur det kommer sig, men i alla fall. Så att runt 15 kan man nog tänka sig att man ses som en vuxen, men inte helt och hållet. Man har kunnat se i rättsfall till exempel att 16-17-åringar står åtalade för ett brott och att man ändå tar hänsyn till att de är unga och oförståndiga och så där. Så att man ser det nog lite också som en glidande skala, inte att man är pang-boom-vuxen när man är 15.

[11:14–11:27] Och ett annat sådant exempel är ju till flottan så roterar man ju alla pojkar över 15. Alltså de är sådana som är valbara att bli uttagna till militärtjänst. Men man vill helst ha sådana som är över 18.

[11:28–11:42] Kunde flickor bli bortgifta redan när de var 15 år?

Ja.

Om vi tänker oss en karaktär i Olofs ålder. Hur mycket utrymme för lek kunde det finnas för ett sådant barn?

[11:43–11:57] Jag tror att det fanns ganska mycket utrymme för lek. Jag tror att vi ofta har en för sträng bild av det förflutna. Det blir väldigt svartvitt. Man tänker att det var bara eländigt och de jobbade och läste sin katekes och åt gröt och allt vad hemskt.

[11:57–12:10] Men det finns ganska många källor som beskriver barn som leker och som också hade enkla leksaker. Alltså dockor eller andra saker. Det finns också ganska många beskrivningar av barn som leker rolllekar på olika sätt.

[12:10–12:22] Vi hörde ju Olof berätta i ljudillustrationen i inledningen att han jobbade på skeppsgården där Vasa och andra skepp byggdes. Vet vi om det fanns barn bland dem som jobbade på skeppsgården?

[12:23–12:39] Nej, det vet vi inte av den anledningen att de nog inte togs upp i olika lönelistor. De som står i olika lönelistor står ju inte hur gamla de är heller. Så det är ganska svårt att bedöma. Men det är ju ganska troligt att det fanns barn på skeppsgården som hjälpte till med olika syster.

[12:39–12:54] Kanske för att de hade en förälder som arbetade där. Eller för att de själva kunde få påhugg. Men däremot är det inte så säkert att de fick betalt. Olof får ju jobba också på skeppet som dräng åt viceamiralen

[12:55–13:09] I hur stor utsträckning hade de högre befälen drängar eller uppassare? Det känns ju nästan som ett lite glassigt jobb?

Det fanns ju drängar ombord eller betjänter till officerarna.

[13:09–13:23] Och det fanns ju också de här så kallade skeppspojkarna som verkar också ha varit en särskild kategori som vi har lite dålig koll på faktiskt. Men så vi kan nog räkna med att det fanns ungdomar ombord på Vasa som hade sådana arbeten.

[13:23–13:39] Vi vet ju också att i det förhöret som hölls efter Vasas förlisning. Då sa faktiskt amiral Erik Jönsson att han hade varit ensam i kajutan med sin pojke. Och ätit lite kött och bröd. Och då menar han inte sin son i det här sammanhanget utan han menar sin dräng eller betjänt.

[13:40–13:54] Och jag tycker det där är så spännande därför att man vet ju inte varför han nämner det. Alltså varför berättar han att pojken var med honom i kajutan? Skälet till att han berättade det är ju egentligen för att intyga att han är nykter. Han får frågan, var du full? Och han säger nej.

[13:54–14:07] Det enda jag hade ätit och druckit den dagen var det här lilla som jag tog i kajutan. Men jag har någon sorts känsla av att skälet till att han nämner den här pojken kanske är för att det var en av de pojkarna som faktiskt omkom ombord.

[14:08–14:22] Och att det kanske till och med är den pojken som det skelett som vi kallar Yngve. Men det kan jag inte bevisa. Det är bara min lilla känsla. Oj, nu rusar jag. För på något sätt tänker jag, varför nämner han pojken? Varför kommer han upp?

[14:22–14:37] Varför är det relevant för berättelsen? Då tänker jag att jo, det var för att det var något han gick och tänkte på. Men det var egentligen en liten utflykt från ämnet. Men vi tror i alla fall att det var kanske två till fyra skeppspojkar på ett skepp som var.

[14:37–14:52] Så det är Patrik Höglund, min kollega, som har tagit fram den uppgiften. Så det fanns nog definitivt ungdomar.

Ja men då vet vi ju alltså att det fanns barn ombord. Vet vi hur många som fanns ombord och varför de var med?

[14:53–15:05] Nej, den enda uppgiften vi har det är ju ett brev där Gabriel Oxenstierna skriver till sin bror Axel och säger att omkring 30 personer dog. Det var båtsmän, hustrur och barn.

[15:06–15:20] Men hur många i varje kategori vet vi inte. Vi har hittat kvarlevor från en ungdom som var mellan 14 och 17 som vi kallar Yngve och eventuellt en till.

[15:21–15:33] Men vi har inte några kvarlevor från små barn. Ett år trodde vi faktiskt att vi hade det men det har vi nyligen kommit fram till att det var fel.

Men hur kom det sig att ni trodde att det här benet var från ett barn?

[15:34–15:54] Jättelänge har det varit så att det har funnits ett enstaka ben som har blivit bedömt som att det här benet med stor sannolikhet kommer från en annan individ på skeppet, nämligen Caesar.

[15:54–16:09] Det går inte att säga 100% men det är troligt. Benet ser ganska litet och tunt ut men vår osteolog som har tittat på det säger att det är ändå möjligt att det skulle kunna vara så.

[16:09–16:22] För det är inte helt komplett det här benet. Och det skulle dessutom vara lite osannolikt att bara ett enda ben skulle ha blivit kvar. När det gäller alla våra andra skelett så har vi ändå ett antal ben som vi kan pussla ihop till individer. Så det sammanvägda analysen när man väger samman det här DNA-resultatet att det troligen kommer från Caesar att det osteologiskt faktiskt är helt möjligt och att det osteologiskt faktiskt är helt möjligt och att det arkeologiskt är ganska orimligt att vi bara skulle ha ett enda litet ben långt ner i skeppet har gjort att vi har avskrivit det här att det skulle varit ett barn.

Stort tack Anna-Maria för att du var med i podden idag och kunde ge oss mer och viktig information om hur barn hade det på 1600-talet.

[17:09–17:30] Det var bara roligt.

Nu ska vi prata lite mer om den här audioguiden. Josefin, hur hjälper Olof, våra yngre besökare att ta till sig berättelsen om skeppet Vasa?

[17:32–17:44] Ja, våran tanke kring det när vi gjorde den här audioguiden, det är ju på något vis kanske att sätta skeppet Vasa och hela den berättelsen och den tiden, mer kanske sätta skeppet i Olofs liv än tvärtom. Att hjälpa våra yngre besökare att kunna uppleva allt det som hände kring Vasa innan när Vasa byggdes.

[18:01–18:14] Och även olyckan och efteråt. Det förloppet, hjälpa dem att uppleva det genom ett barns ögon. Genom Olofs ögon och känslor. Det har vi försökt.

[18:15–18:29] Hur autentisk skulle du säga att Olof är?

Ja, Olof bodde på Södermalm i våran berättelse. Och att det fanns elvaåringar som bodde på Södermalm och kanske hade en pappa som hade blivit utskriven och var ute i krig. Det kan man väl säga är autentiskt. Även de platser han rör sig i, skeppsgården där Vasa byggdes och på skeppet och i olyckan, det är autentiskt.

[18:50–19:13] Men han som person har vi ju hittat på. Vi har hittat på h tillsammans med Anna Silwerulv som är dräkthistoriker och jobbar med att forska kring kläder och färger till exempel under den här tiden.

[19:13–19:29] Och Olof har ju en röd jacka på sig. Och man kanske tänker lite när man tänker 1600-tal att det bara var brungrått och murrigt. Men det har ju visat sig att så var det ju inte. Så där till exempel har vi försökt få in forskarnas blick.

[19:29–19:45] Att det ska vara autentiskt för att kunna väva in just fakta. Det vi vet men även med fantasin där vi inte har de här pusselbitarna. Sen vet vi också genom källor att viceamiralen som finns med i den här berättelsen också.

[19:45–19:59] Erik Jönsson Krämer. Han berättar i förhöret efter olyckan. Att han hade ätit en måltid i Vasas kajuta tillsammans med sin pojke. Och det är då den här pojken som han pratar om i källorna som vi tänker är Olof. Som skulle hjälpa [00:12–00:24] Jo, jag undrar om jag kanske kunde få följa med dig? Vad menar du? Följa med? Ja, på skeppet. Följa med på Vasa.

[00:26–00:50] Jag har ju klarat jobbet här på skeppsgården. Jag kanske kan hjälpa dig. Bli din dräng. Det där var en karaktär ur en av Vasamuseets audioguider, Pojken och skeppet, som våra yngre besökare kan vägledas av under rundturen bland alla föremål och modeller som beskriver livet ombord.

[01:14–01:27] Jag, Katrin Rising, har sällskap av två medarbetare här på museet. Anna-Maria Forsberg som är historiker och forskare. Och Josefin Wellbring som är pedagog. Hej och välkomna till Vasamuseets podd.

[01:28–01:39] Tack så mycket. Anna-Maria, hur var det att vara barn i 10-12 års åldern i en storstad som Stockholm på Vasastid, det vill säga i början av 1600-talet?

[03:10–03:27] Det fanns väldigt många fattiga och utsatta barn i Stockholm och väldigt många barn som tiggde. Och det här gatutyggeriet såg man som ett stort problem under hela 1600-talet. Och redan 1619 så skrev Axel Oxenstierna ett förslag om att man skulle skapa barnhem i städerna i Sverige

[03:28–03:48] för att få bukt med gatutyggeriet som man tyckte var besvärligt och pinsamt och dåligt på alla sätt och vis. Så redan på 1620-talet, några år innan Vasas förlisning, då drar man igång ett barnhemsprojekt i Stockholm. Men tyvärr är det en riktig, vad ska man säga, lite av en luren drejare som håller i det här projektet.

[04:02–04:14] hantverk av duktiga personer så att det ska bli som att de också får lära sig ett yrke. De ska lära sig att väva och spinna och så vidare. Det här finns en dubbel tanke med det och det är ju också att flottan behöver en massa

[04:14–04:27] segel. Så då tänker man att man slår två flygår i en smäll man får bort barnen från gatorna. De lär sig bra hantverk. De kan leverera segel till flottan. Och så småningom så får man också rull på det här sen på 1630-talet.

[05:14–05:28] Problemet enligt den här personen är att föräldrarna är bortdöda och barnen ligger ihoputas på gatorna. De ligger överheten för fötterna, det vill säga. Om man är en lite bättre bemedlad person så kan man knappt gå runt i stan

[05:28–05:41] utan att snubbla på någon tiggarungen. Det är en ganska hemsk bild som målas upp. Men det som jag tycker är väldigt intressant från ett Vasa-perspektiv är att det här är våra barn.

[06:21–06:36] då kanske någon släkting hade kunnat ta hand om dem. Men här blir de väldigt ensamma och utsatta. Men vad hände sen då efter det här brevet? Jag tror att man fortsatte att försöka bygga ut den här verksamheten och ta hand om barnen.

[06:36–06:47] I det här brevet finns det en lite cynisk känsla av att de är till ett besvär, nästan ett hygienproblem. Men det finns faktiskt också ganska mycket äkta omtank om de här barnen.

[06:47–07:02] Att man inte vill att de ska ha det illa och att man vill ge dem en bättre chans. Sen kanske det inte alltid var kul på de här barnhemmen. För där fanns ju också horkarar och tjuvar och alla möjliga andra. För alla missanpassade var på samma ställe.

[07:02–07:18] Så det var kanske också en ganska tuff tillvaro. Hur var det med skolgång? Fanns det skolor eller någon form av undervisning för de som inte tillhörde den övre skikten i samhället? Ja, vid den här tiden är det kyrkan som har ansvaret för att undervisa barn

[07:18–07:31] i grundläggande läsning och skrivning. Och det syftar ju till att man ska kunna ta till sig Bibeln och den lilla katechesen. Så det kunde vara klockaren som tog hand om det. Och så fanns det också några andra skolor i Stockholm.

[07:31–07:44] Det fanns en trivial skola vid Storkyrkan. Men de här skolorna räckte ju inte till alla barn. Så det troligaste är att de allra flesta inte gick i skolan. Sen tar det här fart ganska kort därefter kommer olika skolreformer.

[07:44–07:59] 1649 som Kristina skriver under. Men där är vi ju inte riktigt än. Jag gissar att livet inte såg likadant ut för flickor och pojkar. Det var nog inte så stor skillnad mellan pojkar och flickor när det gällde olika uppgifter.

[07:59–08:14] Det visar studier från landsbygden. Där kunde både pojkar och flickor gå vall, ta hand om djur, passa barn, sköta hästskjussar, fixa ved och jobba i skogen till exempel. Så det var först när man blev lite äldre som de här skillnaderna blev större.

[08:44–08:55] En väldigt vanlig sak var ju att man helt enkelt jobbade med sina föräldrar om de hade ett skomakeri eller en annan liten bagarbod eller var köttmånglare eller tunnbindare.

[09:37–09:50] Och då fick man ju ofta uppehälle, kanske inte pengar. Men man kunde också vara gesell eller lärling. Och så kunde man arbeta på en manufaktur. En fråga då kring det, fick barnen betalt?

[10:07–10:20] Ju äldre man blev desto större chans hade man kanske fått lite riktig lön. Men det är fortfarande en ekonomi som väldigt mycket är naturavhushållning. Så fortfarande är det så att att få mat och boende är en väldigt viktig del av lönen.

[10:21–10:34] När slutade barn att vara barn på 1600-talet? När började barnen räknas som vuxna? 15 år var myndighetsgränsen för pojkar, men flickor blev ju inte myndiga.

[10:35–10:49] De hade ju hela tiden en förmyndare, ända tills de blev enkor, men då var de ju inte längre barn. Men där var mänsen en viktig skiljelinje. Det brukade också vara vid 15 ungefär. Man fick mäns lite senare vid den här tiden har jag läst.

[11:28–11:42] Kunde flickor bli bortgifta redan när de var 15 år? Ja. Om vi tänker oss en karaktär i Olofs ålder. Hur mycket utrymme för lek kunde det finnas för ett sådant barn?

[12:55–13:09] I hur stor utsträckning hade de högre befäl än drängare eller upppassare? Det känns ju nästan som ett lite glassigt jobb. Det fanns ju drängar ombord eller bekänt till officerarna.

[14:37–14:52] Så det är Patrik Höglund, min kollega, som har tagit fram den uppgiften. Så det fanns nog definitivt ungdomar. Ja men då vet vi ju alltså att det fanns barn ombord. Vet vi hur många som fanns ombord och varför de var med?

[14:53–15:05] Nej, den enda uppgiften vi har det är ju ett brev där Gabriel Oxenstierna skriver till sin bror Axel och säger att omkring 30 personer dog. Det var båtsmän, hustrur och barn.

[15:06–15:20] Men hur många i varje kategori vet vi inte. Vi har hittat kvarlevor från en ungdom som var mellan 14 och 17 som vi kallar Yngve och eventuellt en till.

[15:21–15:33] Men vi har inte några kvarlevor från små barn. Ett år trodde vi faktiskt att vi hade det men det har vi nyligen kommit fram till att det var fel. Men hur kom det sig att ni trodde att det här benet var från ett barn?

[15:34–15:54] Jättelänge har det varit så att det har funnits ett enstaka armeben som har blivit bedömt som att det här benet med stor sannolikhet kommer från en annan individ på skeppet, nämligen Caesar.

[16:22–16:34] vi kan pussla ihop till individer. Så det sammanvägda analysen när man väger samman det här DNA-resultatet att det troligen kommer från Caesar att det osteologiskt

[16:34–16:45] faktiskt är helt möjligt och att det osteologiskt faktiskt är helt möjligt och att det arkeologiskt är ganska orimligt att vi bara skulle ha ett enda litet ben långt ner i skeppet har gjort att vi har avskrivit det här att det skulle varit ett barn.

[16:46–17:08] Så just nu så har vi inte några kvarlevor som vi har kunnat hitta från några barn. Men det kan ju finnas olika anledningar till det. Det var nog tyvärr ändå så att några barn drunknade. Stort tack Anna-Maria för att du var med i podden idag och kunde ge oss mer och viktig information om hur barn hade det på 1600-talet.

[17:09–17:30] Det var bara roligt. Nu ska vi prata lite mer om den här audioguiden. Josefin, hur hjälper Olof, våra yngre besökare att ta till sig berättelsen om skeppet Vasa?

[17:32–17:44] Ja, våran tanke kring det när vi gjorde den här audioguiden, det är ju på något vis kanske att sätta skeppet Vasa och hela den berättelsen

[17:44–18:01] och den tiden, mer kanske sätta skeppet i Olofs liv än tvärtom. Att hjälpa våra yngre besökare att kunna uppleva allt det som hände kring Vasa innan när Vasa byggdes.

[18:01–18:14] Och även olyckan och efteråt. Det förloppet, hjälpa dem att uppleva det genom ett barns ögon. Genom Olofs ögon och känslor. Det har vi försökt.

[18:15–18:29] Hur autentisk skulle du säga att Olof är? Ja, Olof bodde på Södermalm i våran berättelse. Och att det fanns elvaåringar som bodde på Södermalm

[18:29–18:50] och kanske hade en pappa som hade blivit utskriven och var ute i krig. Det kan man väl säga är autentiskt. Även de platser han rör sig i, skeppsgården där Vasa byggdes och på skeppet och i olyckan, det är autentiskt.

[18:50–19:13] Men han som person har vi ju hittat på. Vi har hittat på h tillsammans med Anna Silverulv som är dräkthistoriker och jobbar med att forska kring kläder och färger till exempel under den här tiden.

[19:29–19:45] Att det ska vara autentiskt för att kunna väva in just fakta. Det vi vet men även med fantasin där vi inte har de här pusselbitarna. Sen vet vi också genom källor att visamiralen som finns med i den här berättelsen också.

[19:59–20:12] i källorna som vi tänker är Olof. Som skulle hjälpa visamuralen på Vasa. Så vi har källor att utgå ifrån men vi har kopplat på med fantasi och fyllt på med sånt som vi inte vet. Och vi hoppas att de här olika pusselbitarna skapar en spännande berättelse där man just får komma nära.

Kan inte du berätta hur du har arbetat fram den här fina audioguiden?

[20:29–20:44] Jag kan ju börja med att säga att det har varit ett samarbete mellan många olika både interna och externa aktörer. Vi har haft workshops och forskarna har fått titta på berättelsen.

[20:44–20:56] Men själva grundberättelsen är skriven av en kollega som inte jobbar här längre.. Och sen jobbade hon och jag för att få fram rätt dialog, rätt tonalitet, bygga Olofs karaktär. Jag tror kanske att det blev 17 versioner av manus. Och på tal om hur autentisk han är, att vi har försökt bygga in olika nivåer i berättelsen.

[21:17–21:36] Att det finns den här självklara Vasa som många känner till, men även Olofs personliga berättelse om längtan efter sin pappa som är utskriven och ute i krig och att han som 11-åring ändå behöver jobba och hjälpa till.

[21:38–21:56] Vi har arbetat mycket för att få fram rätt känsla kring Olof. En del i det här arbetet som var väldigt roligt när vi var klara med själva manuset var samarbetet med de som hjälpte oss med ljudläggningen.

[21:57–22:12] Där handlade det om att hitta rätt ljudkulisser. Till exempel finns det en del när de är i livet ombord. Man kan höra att det är ärtsoppa som håller på och kokar.

[22:12–22:24] Det hann ju förmodligen inte hända på riktigt, men vi har lagt in det som en del. Och då berättade den här personen som jobbade med det att hon hade stått och kokat någon gröt eller vad det var.

[22:24–22:40] Jag och min kollega som jobbade med det här tyckte att det behöver låta lite tjockare, skulle du kunna ändra det? Så då gjorde hon en tjockare gröt antar jag. Så fick vi rätt stuns på det här koket.

[22:42–22:55] Även i smedjan när de befinner sig på Skeppsgården så skulle det vara kedjor, För det var ju då fångar som jobbade inne i smedjan som ett typ av straffarbete.

[22:56–23:15] Då kan man höra de här kedjorna, eller Olof hör de här kedjorna när han går in i smedjan i Skeppsgården. Och då berättade också den här personen som jobbade med att få fram det här att hon hade involverat hela sin familj ute på något landställ att gå runt i kedjor på rätt sätt, skulle låta på rätt sätt.

[23:16–23:29] Och en annan del i det här som också har varit, som vi tyckte var viktiga, det var när vi skulle få fram röstskådespelarna. För vi har ju den här audioguiden i fyra olika språk. Det finns på engelska, tyska, svenska och finska.

[23:29–23:43] Så då satt vi och lyssnade på olika röstskådespelare och kände också in. Vad känns rätt att koppla till den här berättelsen? Hur ska de låta? Vilken röst tycker vi passar in i alla de här språken?

[23:43–24:10] Så det var också en ganska stor del i att få fram rätt känsla. Och apropå vad som är sant, vad bygger berättelsen på för olika källor? Ja, det finns historiska källor som till exempel brev, förhörsprotokoll, dagböcker. Det finns kartor och föremål som man har hittat när Vasa togs upp på 1900-talet.

[24:11–24:32] Genom de här källorna så vet vi en del om Skeppsgården och om bygget av Vasa, olyckan och människorna ombord. Till exempel så finns det med i berättelsen några urbesättningar som har förstått att Vasa kanske inte var dugligt att segla.

[24:33–24:48] Vi vet genom förhöret på slottet efter Vasas olycka att det framkommer att amiral Flemming några veckor före avfärden lät pröva hur stadigt Vasa låg i vattnet.

[24:49–25:06] Man lät 30 personer springa fram och tillbaka på övre däck. Det skedde genom när Vasa låg färdig nedanför slottet mitt i staden. Så kanske var det så att de som var i närheten med egna ögon kunde se att skeppet inte klarade provet. Och det har vi tagit med som en del i berättelsen till exempel.

[25:07–25:24] Om vi ska ta ett av föremålen som har hittats på Vasa är egentligen det enda guldföremålet, en guldring. Det finns också med som en del i berättelsen. Erik Jönsson Krämer var ju den mäktigaste personen ombord på skeppet så man har gissat att den här ringen var hans.

[25:24–25:36] Vi vet inte om det var så, men den hittades bredvid en bortspolad trapp. Och i förhöret så berättar Krämer att han knappt kunde komma upp från kanondäcket eftersom en del trappor hade spolats bort.

[25:38–25:53] Så där har vi också tagit en källa och lagt in, även om vi inte vet att det var hans, så har vi försökt att koppla på de källor som finns och bygga på ifrån det. Då kan vi väl också passa på att nämna att den här guldringen har vi ju på museet.

[25:54–26:07] Som går att se när man besöker Vasamuseet. Precis. Ja, de som upplever Vasamuseet genom audioguiden Pojken och skeppet får också veta hur det gick sen för Olof.

[26:07–26:20] Vi kan väl avsluta med att lyssna på hur den vuxna äldre Olof berättar om det. Men först Josefin, tack för att du var med och berättade om barn på 1600-talet. Tack så mycket.

[26:21–26:35] Efter några veckor mådde viceamiralen bättre. Så bra att han kunde förhöras på slottet om olyckan. Riksrådet ville veta om det kanske var viceamiralens fel att Vasa hade sjunkit.

[26:37–26:43] Det är klart att det inte var. Han blev inte dömd i alla fall och ingen annan heller till slut. Jag blev själv snickare när jag växte upp och arbetade på skeppsgården. Vasa glömdes bort där hon låg nere på havsbotten.