Från bruksföremål till museiföremål

Talare 1 [00:00:05]: Så småningom, när man gräver sig ner på undre batteridäck, så dyker den här tunnan upp i slammen. Man var lite rädd för det där innan utgrävningen, så man lät vaccinera arkeologerna mot sjukdomar, som man trodde att man kanske kunde få av det här slammet. Man visste inte riktigt vad som skulle kunna döljas i det.

Talare 2 [00:00:24]: Mer än 40 000 föremål ingår i Vasamuseets samlingar och de ger en unik bild av 1600-talet. I det här poddavsnittet ska vi följa ett föremål som hittats på skeppet Vasa, genom århundradena från 1600-talet till år 2018. Från tillverkning till ombordförsel, via förlisning och bortglömdhet. Du lyssnar på Vasamuseets podd och jag heter Henrik Perälä.

[kort paus med musik 00:00:48]

Talare 2 [00:01:04]: Vi befinner oss nu mitt i Vasamuseet, med utsikt över hela skeppssidan och bredvid mig här har jag Kristin Ytterborg. Du kan få berätta vem du är.

Talare 1 [00:01:19]: Ja, Kristin Ytterborg heter jag och jag arbetar här på Vasamuseet som intendent.

Talare 2 [00:01:27]: Det här föremålet som vi ska prata om och följa ifrån ursprunget och genom århundradena fram till idag. Hur ser det här ut, kan vi börja med?

Talare 1 [00:01:39]: Man skulle kunna beskriva föremålet som att det är tillverkat av en gren som har vuxit i en böj, kan man säga. Jag skulle säga 25-30 centimeter kanske.

Talare 2 [00:01:59]: Just att det här är gjort av en gren är lite speciellt i sammanhanget?

Talare 1 [00:02:04]: Ja, de andra föremålen av samma typ som vi har är inte tillverkade på det här sättet.

Talare 2 [00:02:10]: Men då kan du berätta vad det här är för något?

Talare 1 [00:02:13]: Ja, jag ska inte hålla dem på halster längre. Det vi ska prata om idag är en borrsväng. Alltså, handtaget som man använder till borren. En borrsväng, som man har när man borrar hål. Apropå det vi sa nyss, så är det så att de övriga sex borrsvängarna som finns från Vasa är tillverkade av ett trästycke där man har sågat ut den här formen, i träriktningen. Men den här är självvuxen, tillverkad av en självvuxen gren som har den här perfekta böjen.

Talare 2 [00:02:49]: Vad vet vi då om hur det här har tillverkats?

Talare 1 [00:02:52]: Ja, det vet vi inte riktigt, för vi var inte med på den tiden. Men jag brukar tänka mig att det kanske gått till så att en man gick ut i skogen. Han kanske funderar på resan han skulle göra, att han skulle resa med skeppet Vasa. Så såg han den här grenen, som hade vuxit med den här perfekta böjen på ett träd och så tog han med sig den hem och tillverkade en borr, borrsväng, som han behövde ha med sig på resan. Så kan man tänka sig att det kan ha gått till. Eller så hade han det redan tidigare.

Talare 2 [00:03:26]: Ser man på det här som en lite enklare typ av borrsväng då, än de här som var ursågade?

Talare 1 [00:03:34]: Nej, jag tycker nästan att man skulle ha blivit glad när man såg den här formen. Då behövde man kanske inte såga ut den. Jag har pratat med mina kollegor om det här och man skulle kunna tänka sig att den faktiskt har varit lite starkare, för att den har haft en naturlig seghet i och med att den har vuxit så. Den är inte utsågad i träriktningen, så den lite lättare skulle kunna spricka i träriktningen. Så kanske var det faktiskt en lyckoträff att han hittade just den här formen, kan man tänka.

Talare 2 [00:04:07]: Och den här borrsvängen tas då ombord på skeppet. Vad händer där? Vart tar den vägen på skeppet?

Talare 1 [00:04:16]: Den här personen, mannen kan vi säga, som hade med sig borren packade en tunna med sina personliga tillhörigheter. Vi kommer gå in lite mer sedan på vad som fanns i den här tunnan. Tunnan tog han sedan med sig ombord och placerade på undre batteridäck, långt fram i fören på styrbords sida, strax efter en lavett, en kanonvagn, som är märkt med nummer tre. Den andra kanonvagnen på styrbords sida, från fören sett. Där placerade han sin tunna. Många av de personliga tillhörigheterna var placerade långt fram i fören på övre och undre batteridäck. I alla fall på den här första delen av resan, så hade man ställt dem där. Kanske för att de skulle vara lite ur vägen. Förutom tunnor med personliga tillhörigheter, så kunde man packa sina tillhörigheter i kistor eller i bylten bara. Man har hittat ett flertal både kistor och tunnor med personliga tillhörigheter, här på Vasa.

Talare 2 [00:05:18]: Så när skeppet avgår, så står det alltså ett gäng tunnor där i fören, på det här däcket?

Talare 1 [00:05:26]: Ja, det gör det.

Talare 2 [00:05:28]: Och när skeppet då sjunker, vet vi vad som händer med den här tunnan? Håller den sig kvar på sin plats?

Talare 1 [00:05:38]: Jag skulle tro att den, sedan när den hittades, står ungefär på samma plats som man placerade den från början. Lite kan den kanske ha glidit, det vet vi ju inte. Men jag skulle tro att den är på samma plats.

Talare 2 [00:05:52]: Sedan ligger det här på botten i...

Talare 1 [00:05:55]: 333 år.

Talare 2 [00:05:57]: Precis. Hur klarar den här borrsvängen det?

Talare 1 [00:06:03]: Till att börja med så ligger den i sin tunna, men den här tunnan är ett laggkärl. Det innebär att en mängd laggstavar är ihopsatta med tunnband till en tunna och de här tunnbanden, de går så småningom, under tidens gång, av. De brister, vilket innebär att laggstavarna faller ut som en solfjäder. Föremålen verkar dock ha legat kvar i mitten där på tunnan. Sedan har det överlagrats med slam där under årens lopp.

[kort paus med musik 00:06:38]

Talare 1 [00:06:44]: Efter bärgningen förs Vasa så småningom in i Gustav Vasas docka på Beckholmen. Där har arkeologerna ett gediget jobb med att gräva ut skeppet. Det var ett team av 10 arkeologer, en fotograf och en tecknare under Per Lundström, som sedan blev chef för Sjöhistoriska Museet, som utförde det här jobbet med att gräva ut hela Vasaskeppet. Så småningom när man då gräver sig ner, på undre batteridäck, så dyker den här tunnan upp i slammen igen.

Talare 2 [00:07:21]: Det är bokstavligen att gräva alltså? Det är fullt av slam, som man gräver i?

Talare 1 [00:07:24]: Ja, det är det. Det är tjockt med slam. Och man var lite rädd för det där innan utgrävningen, så man lät vaccinera arkeologerna mot sjukdomar, som man trodde att man kanske kunde få av det här slammet. Man visste inte riktigt vad som skulle kunna döljas i det.

Talare 2 [00:07:41]: I vilket skick är den här tunnan, när den dyker upp här i slammet?

Talare 1 [00:07:44]: Ja, det har vi ju foton på faktiskt, från utgrävningarna. Det är det som är så kul, att man kan följa den här tunnan hela vägen. Då ser man på det här fotot att tunnan har, som sagt, fallit ut som en solfjäder. Laggstavarna. Och mitt i där, ihop med lera och slam, så ligger den här borrsvängen. Det ser man tydligt i bild. Även en annan borrsväng, som var i tunnan, och en putshyvel och delar av skosulor, ser man på bilden. Om man tittar på innehållet i tunnan, så ser man att det är väldigt mycket verktyg. Förutom de här verktygen jag nyss nämnde, så har det även funnits skaft till både hammare och sylar. Man har hittat brynen och flintbitar och en segelsömmarhandske, som man skulle ha när man sydde på seglen. En del garn- och trådnystan och även en del husgeråd, trätallrikar, skålar och en sked. Textilier, som har varit kläder ursprungligen. Stövlar, skor och sedan fyra svepaskar, där de mindre föremålen i tunnan förvarades.

Talare 2 [00:09:12]: Kan det här ha varit flera personers ägodelar, eller en persons?

Talare 1 [00:09:16]: Det vet vi inte riktigt. Vi kan inte säga med säkerhet att det har varit en persons tillhörigheter. Vi har andra tunnor där man kan se att det förmodligen varit flera personer, som har delat på en tunna. Men det skulle kunna vara en person också, faktiskt.

Talare 2 [00:09:34]: Vet vi då vem den här borrsvängen kan ha tillhört?

Talare 1 [00:09:39]: Nu har vi sagt han här hela tiden och det handlar lite om just det här att kontexten, det vill säga sammanhanget som borren hittas i, tyder på att det var en man som ägde den. Vi kan inte säga det med säkerhet, helt, men troligen var det så. Det har bland annat att göra med att det finns fyra svepaskar. En av dem har ett lock med flera bomärken på. Det står bland annat L O S på den här asken. I vår kvinnoutställning, så har vi en annan ask som det står M O D på. Det tolkar man då som att det är dotter, som den sista bokstaven står för. Det skulle kunna vara Margareta Olofsdotter, till exempel, som har ägt den asken. Och motsvarande om man tänker på vår L O S-ask då, så skulle det kunna vara Leif Olofsson, till exempel, att det är ett -son i det namnet. Det tyder på att det var en man. Stövlar, som hittades i tunnan, är också ett mer manligt attribut än kvinnligt, på den här tiden. Vi tolkar väl tunnans innehåll som att det borde ha tillhört en snickare eller timmerman, på grund av den här mängden verktyg bland annat. Man vet att ett skepp av den här storleken borde ha haft två till fyra timmermän eller så. De hade med sig sina egna verktyg och var anställda av skeppsgården. Kanske var det här en av de snickarna, timmermännen, som skulle följa med Vasa för att reparera och laga och så.

Talare 2 [00:11:25]: Så då har man tagit fram den här tunnan ur slammet och man börjar att arbeta med föremålen däri. Vad händer med föremålen?

Talare 1 [00:11:36]: Under utgrävningen, när Vasaskeppet står i Gustav Vasa-dockan, så går det ganska raskt. Man gräver ut. Man har fyndliggare, en slags pärmar med papper i, där man skriver ner och dokumenterar alla föremål man hittar. Varje föremål får ett fyndnummer. Man skriver längd och bredd och andra mått och man ritar ibland en liten skiss över hur föremålet ser ut. Föremålen får en fyndbricka av metall på sig, där det här numret står, samma nummer som i dokumentationspappret. Så man ska kunna hålla ordning på dem. Man mäter in också var man hittat saker. Sedan tas föremålen ut utanför skeppet på marken där på Beckholmen. Där har man en mängd stora vattenkar, där föremålen läggs ner i väntan på konserveringen, så de inte ska torka.

Talare 2 [00:12:37]: Det var stora vattenkar som stod utomhus?

Talare 1 [00:12:40]: Ja, rad på rad med fyrkantiga stora lådor, kan man säga. Med vatten.

Talare 2 [00:12:48]: Vet du hur länge de stod där?

Talare 1 [00:12:50]: Det vet jag inte riktigt. Förhoppningsvis inte alltför länge. Man hade också bergrum på Beckholmen för förvaring och så. Men sedan så var det dags för konserveringen då.

Talare 2 [00:13:05]: Just det. Hur gick den till?

Talare 1 [00:13:07]: Ja, Vasaskeppet började besprutas med polyetylenglykol, PEG, 1962. Ungefär samtidigt så började föremålen också konserveras på en konserveringsateljé på Beckholmen. Då dokumenterade man föremålen igen väldigt noga, innan konserveringen. Det var en man som hette Sven Bengtsson, bland annat, som arbetade med det här. Det är han som dokumenterar just den här borren vi pratar om, borrsvängen. Då har vi återigen skisser på den här borrsvängen som dyker upp och hans anteckningar kring hur den såg ut och hur handtaget satt fast och så. Väldigt noga med mått och han tog också foton. Sedan 1964 så konserverades just den här borrsvängen. Då lägger man föremålen återigen i kar, men den här gången är de fyllda med en PEG-lösning, en polyetylenglykollösning, som till att börja med är ganska låg, femprocentig. Sedan går man sakta upp mot 40-45 procents lösning i vatten då, polyetylenglykol. Där ligger föremålen sedan i ett och ett halvt till två år. För att sedan torkas i ett halvår till ett år efter det.

Talare 2 [00:14:32]: Hur länge håller en sådan konservering? Kan man säga något om det?

Talare 1 [00:14:35]: Ja, de är inte omkonserverade sedan dess. Inte den här borrsvängen, i alla fall. Utan tanken var att den skulle hålla. Det som polyetylenglykol gör är att det går in i träets celler och ersätter vattnet med det här kristallina vaxet, som det blir när det är torrt. Så det håller ihop föremålen så de inte ska spricka och gå sönder när de torkar. Det hoppas vi ska hålla. Vid behov så går det att konservera om dem också.

[kort paus med musik 00:15:10]

Talare 1 [00:15:20]: 1988, i december, förs Vasaskeppet till det nya Vasamuseet. Det hade tidigare varit i Vasavarvet under den här besprutningstiden. Men då anses hon färdigkonserverad och förs till nya Vasamuseet. Ungefär samtidigt då så kommer flera av föremålen också till det nya Vasamuseet. 1990 invigs museet, då är det färdigt. Och Vasamuseets magasin är också färdigt och då kan man börja föra in föremålen här. Så en del föremål hamnar i utställningarna och en del i magasinet. Vår borrsväng hamnar i magasinet.

Talare 2 [00:16:01]: Där ligger den alltså just nu. Men kan man då säga att det är klart där, att den här historien slutar där?

Talare 1 [00:16:07]: Nej, det kan man inte säga. Vi blir aldrig färdiga, höll jag på att säga. Men, nej, de hade ju ganska bråttom i den första dokumentationen, även om de var otroligt noggranna redan då. Men nu har vi ju mer tid att gå igenom våra samlingar igen. Och mer noga dokumentera föremålen. Vi ställer ju också kanske andra frågor till föremålen idag. Det finns andra metoder och andra sätt man vill undersöka föremålen på. Så vi blir nog aldrig riktigt färdiga. Vi kommer ständigt med nya funderingar som behöver besvaras. Den här borrsvängen är dokumenterad både -97 och senast 2014, när vi hade en Fulbright-student, en stipendiat, som var här och gjorde ett jobb där hon skissade av väldigt mycket verktyg bland annat. Hon dokumenterade just den här borrsvängen också väldigt noggrant med skisser och mått.

Talare 2 [00:17:13]: Sedan dess så har den även hamnat i en databas.

Talare 1 [00:17:18]: Det stämmer. Museet har en databas, som heter Primus. Tidigare hade vi en som hette [Marketstore? 00:17:24], men nu har vi en som heter Primus. Det är flera museer som har den här databasen. Där dokumenterar vi alla våra föremål, utifrån fyndnumret som det fick ursprungligen vid utgrävningen. Så varje fyndnummer blir en egen fyndnummerpost i den här databasen. Där skriver vi ner dels ursprungsinformationen från fyndliggarna och vi scannar in ursprungsskisserna. Hur enkla de än är så scannar vi in dem. All ny information, nya mått och nya bilder som tas läggs också in i den. Och om vi kommer på någon information vad den hänger ihop med, som att den här borren är länkad till en grupp utifrån den kontexten som den hittades, alltså tunnan och alla föremål som var i den. Så då kan man lätt gå in här och se vad som hörde ihop och förstå sammanhanget lite bättre. Den här databasen kan alla gå in i utifrån, så att säga. Man kan gå in på Vasamuseets hemsida och klicka på forskning och samling på flikarna och sök i samlingen. Då kommer man till det som heter Digitalt Museum och där ligger många av museets föremål ute. Om man går in via hemsidan kommer man specifikt till Vasa, men man kan också gå in direkt från Digitalt Museum och söka på Vasamuseet. Då skriver man fyndnumret, om man vet det. I det här fallet 14103, om man vill söka på just den här borrsvängen. Men annars kan man också bara skriva borr, så dyker alla borrar och borrsvängar upp från Vasa.

Talare 2 [00:19:10]: Så innebär det att man kan gå in där och se de första skisserna som gjordes, när man först hittade det här föremålet?

Talare 1 [00:19:19]: Ja, det stämmer. De ska också finnas där i databasen. Och gör de inte det, så har vi inte hunnit med, helt enkelt. Vi brukar inte lägga ut en post förrän vi anser att den är färdig. Den ska ha nya mått och nya bilder innan vi lägger ut den på webben, så den kan nås av andra människor.

[kort paus med musik 00:19:40]

Talare 2 [00:19:46]: Med risk för att låta som ett tv-program; när man pratar om flera hundra år gamla föremål så kommer ju ofta frågan vad är det här värt?

Talare 1 [00:19:58]: Ja, det är ju en jätteknepig fråga. Våra revisorer undrar också det. Vad är den värd? Vad är samlingen värd? Det är otroligt svårt att sätta ett värde på ett sådant här föremål, skulle jag säga. I alla fall om man pratar ekonomiska termer. Om man tittar på hur den ser ut. Den är lite trasig. Den fungerar inte alls. Borren har rostat bort för länge sedan. Vi har bara trähandtaget kvar. Den skulle inte inbringa många kronor på en loppis, kan jag säga. Om man inte vet att den är från Vasa då, för det är lite det det handlar om. Det är kontexten, att den är hittad ombord på Vasaskeppet som gör att den får ett värde. Det är just det här det handlar om att föremål, som jag ser det, kan beröra andra människor. Få en att fundera, ställa frågor. Det kan visa på ett sammanhang i museets utställningar och jag tycker när man hanterar ett föremål från Vasaskeppet så kommer man lite närmare de här människorna, som faktiskt var ombord. När man tar hand om och håller i ett föremål som de höll i för 390 år sedan. Så det tycker jag är borrens värde. Då pratar vi inte pengar, utan mer upplevelsen. Det här att man kommer nära en människa i en annan tid, för så otroligt längesedan. Det ser jag som borrens värde.

Talare 2 [00:21:38]: Och den är orsak till att vi sitter här och pratar om den just nu.

Talare 1 [00:21:41]: Just det.

Talare 2 [00:21:44]: Men om man pratar om pengar då, finns det något att jämföra med?

Talare 1 [00:21:50]: Ja, jag googlade lite, för jag undrade också. Då såg jag att 12 borrsvängar från 1700- och 1800-tal har sålts på en nätauktion förra året för 350 kronor och de var ju i betydligt bättre skick än vår borrsväng. Så där är ju ett värde. Nu var ju inte de från Vasaskeppet då, men i alla fall. Sedan har vi lyxborrar, också från 1700- och 1800-tal, som tillverkades i England. Där har man använt väldigt fina och sällsynta träslag i dem och de kan ju gå för, jag har sett både från 5 000 och uppåt 33 000 och ännu dyrare. Det är ett annat värde.

Talare 2 [00:22:36]: Så ett pengavärde i den här borren, det skulle helt sitta i just kontexten med att den har funnits på skeppet Vasa?

Talare 1 [00:22:43]: Ja, så ser jag på saken.

Talare 2 [00:22:48]: Då blir det i stort sett omöjligt också att sätta ett pengavärde.

Talare 1 [00:22:50]: Ja. Jag skulle tycka det. Du får fråga revisorerna vad de tycker.

Talare 2 [00:22:59]: Den här borren gick från att vara ett enkelt föremål som man har gjort av en gren till ett värdefullt museiföremål. Vad tänker du om det, som arkeolog?

Talare 1 [00:23:12]: Det där är alltid intressant hur ett bruksföremål i en tid blir något väldigt värderat. Även om vi nu kanske inte pratar pengar direkt, men ändå värderat föremål. Jag ser det lite som en klassresa som föremålet har gjort. Det tycker jag alltid är väldigt intressant, vilka föremål vi har i ett museum idag. Hur vi ser på den saken. Vad som bevaras och vad vi tycker är värt att ha i ett museum. Nu är det här från skeppet Vasa, då är ju alla föremålen från skeppet Vasa i vårt museum. Men även annars funderar man, vad lämnar vi efter oss? Nu använder vi ju moderna borrar. Om vi ska vara inne på borrsväng just, så använder vi ju moderna borrar, borrsvängar, ombord på skeppet idag för att byta Vasas bultar. Är det något vi borde ha i vår samling, så småningom? Skulle det vara en del av Vasas historia också? Fast nutidshistoria? Hur ska vi tänka där? Hur ser vi på det? Sådana funderingar kan man ju ha. Vad lämnar vi efter oss? Vad kommer det vara värt i framtiden?

Talare 2 [00:24:24]: Så man kanske kan tänka sig en borrmaskin från idag som ingår i framtida samlingar, som just borren som bytte bultarna på skeppet Vasa under den här tiden?

Talare 1 [00:24:39]: Det är ju fullt möjligt, absolut. Vi har ju en tendens att tycka att det vi håller på med just nu idag inte är så särskilt märkvärdiga grejer, om vi tittar just på borrar och verktyg som vi använder. Det tänkte de förmodligen även på 1600-talet. Det var nog inte så att han som tog med sig borren ombord på skeppet Vasa trodde att den skulle hamna i ett museimagasin eller en föremålsmonter, 390 år senare. Men så blev det ju.

Talare 2 [00:25:09]: Med det så säger jag tack till dig, Kristin Ytterborg, intendent på Vasamuseet.

Talare 1 [00:25:14]: Tack så mycket!