Odling och mat på Vasas tid

[musik 00:00:01]

Talare 1 [00:00:08]: Oxkött med soppa, surt oxkött, vitt oxkött, fårkött med russin, fårkött med rosmarin, gåskött med saffran, hare med stekt fläsk samt svart älgkött. Efter ytterligare några oliver började kungen hugga in på färsk gädda med fläsk, färsk gädda med salt spad, ostron med smör, bergfisk med lök samt salt lax. Efter detta åts orrtuppspastej och fårköttspastej. Allra sist åt kungen sockerkaka.

[musik 00:00:38]

Intervjuare 1 [00:00:51]: I ett tidigare avsnitt av Vasamuseets podd så vandrade jag runt i museets trädgård tillsammans med Ulrika Flodin Furås, som är trädgårdsjournalist och författare och statsodlare. Och också den som ansvarar för Vasamuseets trädgård. Och här i vår trädgård odlas sådant som var vanligt förekommande i en köksträdgård på 1600-talet och som skvallrar om vad människor faktiskt åt. Idag tänkte jag spinna vidare på det temat och se hur grönsakerna, baljväxterna och örterna användes. Välkomna till Vasamuseets podd med mig Catrin Rising.

[musik 00:01:33]

Flera talare [00:01:37]: Hallå, hej, tjena!

Intervjuare 1 [00:01:39]: Vi är tillbaka i museets trädgård och här står jag med Karin Schaefer som är programansvarig för Vasamuseets barn- och ungdomsverksamhet.

Talare 1 [00:01:48]: Hej.

Intervjuare 1 [00:01:49]: Och med Ulrika Flodin Furås.

Talare 2 [00:01:51]: Hej.

Intervjuare 1 [00:01:52]: Ulrika, när vi gick omkring i trädgården så var det ganska mycket av det som odlas där som jag kände igen. Olika kålsorter, ärtor, sallad, lök och olika kryddor. Var det så annorlunda då mot nu egentligen?

Talare 2 [00:02:08]: Nej, man odlade faktiskt ungefär samma saker. Det man inte odlade då som vi odlar massor av nu, det är jordgubbar, tomat och potatis till exempel. Men mycket av det vi odlar nu finns också här i trädgården.

Intervjuare 1 [00:02:21]: Vad säger du Karin, vad är de stora skillnaderna nu mot förr?

Talare 1 [00:02:28]: Ja, en jättestor skillnad är att vi äter så mycket mer färsk mat än vad man gjorde på 1600-talet. Och det gällde inte bara de som var ombord på skepp, utan även på land. En stor del av året var det torkad mat som gällde. Torrt bröd, torkad fisk och torkat kött eller saltat. Medan idag så köper vi precis när vi vill ha någonting och då är det i allmänhet färskt. Sen är det väldigt mycket större variation i vad vi äter idag. Vi har många frukter att välja på och jättemycket grönsaker. Alla har råd att köpa saker som kommer från andra sidan jorden. Så det är en mycket större bredd. Och eftersom det är färskt så är det också mycket mer näringsrikt.

Intervjuare 1 [00:03:13]: Kan du berätta lite mer om vad åt vanligt folk och vad åt adeln?

Talare 1 [00:03:16]: Precis. Det är väldigt stor skillnad vilken del av 1600-talet man pratar om. För att i början av 1600-talet så var ju... Och när Vasa byggdes så var ju Sverige ännu inte riktigt en stormakt. Så de här skillnaderna mellan hög och låg, eller vad man ska säga, de ökar i takt med att Sverige stiger upp som en stormakt. Och de här adelsmännen ser lite grann vad deras gelikar på kontinenten har för vanor och tar med sig det tillbaka hem. Och det finns faktiskt de som klagar på att man inte riktigt kan se skillnad på adel och bönder i Sverige ibland. Men det finns ändå skillnader. Och ja... Adeln, de kunde äta ganska enkel mat till vardags, men sedan när det var fest så hade man riktigt, riktigt mycket mat. Och gärna mycket kötträtter. Och kött var ju något som signalerade status, kan man säga. Gemene man åt ganska lite kött på den här tiden. Det som var den vanliga maten, det var olika typer av rovor, bönor, ärtor, bröd, gröt. Det var sådant som folk hade mycket på bordet. Men när det var fest så kunde det bli kött också. Fisk var väl lite mer vanligt till vardags. Men skillnaden var inte alltid bara i vad man åt utan hur man åt det. Alltså hur mycket man åt och hur många rätter det var. Var det stora fester så lagade man gärna till otroligt många rätter som serverades i något som kallas anrättningar. Som var som... En anrättning kunde bestå av 30-40 rätter och sen kom nästa anrättning. Och i den sista anrättningen var det ofta också dessert, med olika konfekt och sådant. Och det ena var själva maten, men sen skulle det också oftast serveras på ett spektakulärt sett och ackompanjeras av kanske sång eller musik eller något uppträdande. Maten skulle presenteras på något sätt som väckte förundran. Och det finns också sådana här historiska dokument där man ser att de som var finast, de finaste på en fest, de fick flest rätter. Medan de som... Ja, lite enklare folk. De fick färre rätter. Så man gjorde... På en och samma fest kunde man göra skillnad mellan folk och folk, så att säga.

Intervjuare 1 [00:05:38]: Kan du nämna några rätter som vi kanske inte skulle äta idag?

Talare 1 [00:05:43]: Alltså egentligen... Ingredienserna är inte så himla konstiga. Jag har läst igenom den första kokboken som skrevs och trycktes på svenska 1650 och allt som beskrivs i den här kokboken äter vi även idag. Men det är väl lite grann hur man äter den och att man blandar ihop. Särskilt i kryddningarna är man väldigt, väldigt fri, eller vad man ska säga. Det spelar nästan ingen roll vad man ska äta, man kan ha på samma kryddor på allt. Och det är då saffran och det är ingefära och det är muskot, peppar. Och ibland så drar man till med lite gröna örter också som persilja, mejram, timjan. Och sen gärna mycket socker på det också. Så att ja, det är väl kanske kryddningen som sticker ut lite grann när det gäller 1600-talet. Men sen ska man verkligen säga att det här är ju... Det är inte alla som har råd med det här och det är inte alla rätter som man gör så här med. Men vill man betona sin status, då smackar man på med det här. Men intressant tyckte jag att den kryddan som faktiskt används allra mest i den här kokboken då från 1650, det är peppar. Som är också idag, skulle jag säga, den krydda som vi använder mest. Och sen på plats nummer två kom ingefära, som man gillade i det här lite peppriga på något vis. Och det fanns en resenär i Sverige på den här tiden, Charles d'Ogiers, som kom från Frankrike och reste med den franska ambassadören. Och han klagade på det här att vad man än ska äta så... De bara häller över kryddor. Det är väldigt generöst liksom, allt de bjuder på. Men det är inte gott. Men sen är det intressant, för under 1600-talet sker också en utveckling. Så mot slutet av 1600-talet så blir det... Tar man mer fasta på de här gröna kryddväxterna som tidigare har varit lite mer folkliga. Och då börjar man fasa ut det där myckna kryddandet med exotiska kryddor. Man vill åter igen känna smaken av vad det är man har tillagat. Om det är en gädda så ska man smaka att det är en gädda. Allting ska inte smaka nejlika, ingefära och saffran. Utan det kan få smaka lite gädda också. Och sen kanske lite dragon eller någonting, vad som nu passar.

Intervjuare 1 [00:07:54]: Men kan det där handla om att man hade mindre pengar att importera för under andra hälften av 1600-talet?

Talare 1 [00:08:02]: Det tror jag faktiskt egentligen inte. För Sverige... När Vasa byggs så var ju Sverige ännu inte riktigt en stormakt, utan man strävade dit. Och för de flesta människor var det inte aktuellt att krydda med de här exotiska kryddorna. Men det var en utveckling som förstärktes under 1600-talet när Sverige steg upp som en stormakt. Och man också såg vad man åt på kontinenten och hur åt man och så där. Så vad det har att göra med... Man kanske tröttnade. [skratt 00:08:33] Jag vet inte. Men ja. Uppenbarligen den här fransmannen på besök, han tyckte att det här var märkligt. Det kanske var så att det var franska influenser, jag vet faktiskt inte.

Talare 2 [00:08:48]: Nådde en annan förfining där på slutet av 1600-talet.

Talare 1 [00:08:50]: Ibland så står det i litteraturen att man hällde på så mycket kryddor för att dölja att maten var dålig. Men det kan lika gärna handla om att man ville betona sin status. Vi har råd att köpa de här kryddorna. Det viktiga var inte heller alla gånger att det skulle vara gott, utan det skulle vara spektakulärt. Så kanske det också kan inordnas under det. Att det ska se ut. Sen är det lite svårt att följa de här recepten, för det är inga måttangivelser eller så. Det står inte hur länge någonting ska koka eller hur fint man ska hacka någonting. Utan det är ganska mycket, ta lite av det här och så blandar du det med det här. Och så kokar du en stund tills du tycker det verkar lagom.

Intervjuare 1 [00:09:32]: Vilka var egentligen målgruppen för den? Vilka kunde läsa och följa en kokbok?

Talare 1 [00:09:38]: Ja, vad ska man säga? Läskunnigheten steg under 1600-talet, så från reformationen och framåt blev det viktigare och viktigare att människor kunde läsa. Skriva var inte lika viktigt. Men man skulle förstås kunna läsa Bibeln och katekesen. Däremot så var en kokbok... Vad ska man säga? En bok överhuvudtaget, en dyr sak att ha. I den här kokboken så är det alla möjliga recept. Och det finns också recept där det står "för en arm gesäll". Alltså för... Så det finns recept som är billigare, eller vad man ska säga. Men i slutändan så var det nog de som hade råd som kunde köpa den här kokboken.

Intervjuare 1 [00:10:19]: Du har också med dig en bok, Ulrika. Kan du berätta om den?

Talare 2 [00:10:24]: Åh, det här är en mycket, mycket nyttig örtabok som kom ut 1628. Så samma år som Vasa förliste. Och den är skriven av Arvid Månsson i Rydaholm. Och här räknar han upp väldigt mycket läkeörter som vi kanske idag tycker är främst sådant vi äter. Bondbönor till exempel. Och morötter och så där. När jag är i trädgården så brukar jag ha med mig den här ganska ofta och bara kolla i, och se vad använder man saker till. Men den är också väldigt rolig att läsa. Både språket, men också hans sätt att resonera. Vissa saker verkar han ha provat ut, och då skriver han "det hjälper" i slutet. Mot till exempel hjärnavarv, som är då yrsel, så kan det stå i slutet så här att tar du den här örten och så står det "det hjälper". Och sen finns det andra rekommendationer där han är mindre säker. Då står det, "det hjälper om Gud vill". Och ibland står det "probatum est" - det är troligt. Alltså det är troligt att det hjälper. Jag kan läsa här till exempel. Om morötter till exempel. "Lägger man morötter i skivor, hennes blad småstötta ute i såret så läka det", alltså såret, "väl". "Fröet av den rätta, sönderstött och druckit, vederkvick är den förtappade mans natur". Alltså det är ju lite svårtolkat. Vad säger du, Karin?

Talare 1 [00:11:56]: Ja. Det låter som någon som på något sätt moraliskt har kommit in på fel vägar i livet.

Talare 2 [00:12:02]: Och moroten kan också användas till att dräpa maskar i livet. Alltså i magen. Det är ganska mycket av de här läkeörterna som man kan använda till typ samma sak. Jag kan läsa här till exempel om vitlök. "Han är skarp och haver dessa tretton dygder". Och så räknar då Arvid Månsson upp... "Han driver ut de brede maskar av livet." Den torkar magen, han gör törst, han åtskiljer och förskingrar väder och blåst och öppnar buken. Alltså man kan fisa om man har ätit det. Han står emot en "förgift som en rasande hund bitit haver om han drickes med vin och löken lägges på såret". "Sjudes vitlökar i vitt vin och drickes är det gott för gammal hosta." Och så vidare, och så vidare. Men den här är fantastiskt rolig att ha med sig och läsa.

Intervjuare 1 [00:12:59]: Och då tänker jag, Ulrika, vad har vi här som du brukar ta upp i den här örtaboken och prata med besökare om?

Talare 2 [00:13:07]: Vinrutan som är där borta i hörnet brukar jag nämna, för den var jättebra mot pesten. Om man hade en vinruta stående utanför förstukvisten så gjorde vinrutans doft så att pesten inte kom in i huset till exempel.

Talare 1 [00:13:24]: Finns det belagt i någon historisk källa?

Talare 2 [00:13:28]: Nej, det finns inte belagt, men det är ett exempel på hur läkekonsten också är väldigt blandad med magi och något slags magiskt tänkande vid den här tiden.

Intervjuare 1 [00:13:38]: Jag vill prata mer om sockret. Karin, jag tänkte på det du sa att sockret användes kanske inte bara för att det var gott utan för att det fanns möjlighet att visa att man hade råd. Och då tänker jag, hur viktig var måltiden som social händelse på 1600-talet? Bjöd folk hem varandra på middag så som vi gör idag?

Talare 1 [00:14:04]: Ja, det gjorde man. Och särskilt i högre ståndsmiljöer var det väldigt viktigt som ett sätt att bilda allianser och bekräfta att man var goda vänner och så där. Och bjöd man hem, då ville man gärna bjuda stort och fint. Och så småningom urartade det här. Så på 1660-talet så kom det till slut överflödsförordningar som reglerade hur mycket man fick bjuda. Vad det gäller gemene man så gick de säkert hem till varandra och åt. Det är ofta väldigt mycket svårare att veta saker och ting om bönder till exempel på 1600-talet. Men just genom till exempel flottan och armén så vet vi lite bättre vad de åt. Genom de fynd man har gjort på Vasa vet man också lite mer hur man åt. Alltså att man åt ur gemensam skål. Men om man säger så här hemmavid så gjordes det ju stora fester även bland bönderna. Till exempel i samband med livets stora högtider, dop och bröllop och begravningar och så. Och hur det då gick till, om folk fick ta med sig mat till festen eller om allting bjöds på, det var säkert också en fråga om hur mycket man hade råd helt enkelt.

Intervjuare 1 [00:15:22]: Nu nämnde ju du bönderna. Men då funderar jag förstås hur det var för människor i städerna?

Talare 1 [00:15:30]: Ja, det där är faktiskt lite spännande. För Stockholm var ju då huvudstaden med kanske 10-15000 invånare. Och till större delen, eller till en stor del, var det hantverkare och köpmän som bodde här. Och bebyggelsen koncentrerades i det som vi kallar för Gamla stan och delar av Norrmalm. Och trots att de bodde ganska tätt så hade de ändå små täppor. Kunde vara lite grann i anslutning till deras bostäder, men sen framförallt utanför stan. Så de hade sina malmgårdar.

Talare 2 [00:16:06]: Ja, malmgårdarna hade man ju. Och då bodde den här lite mer borgarklassen där ute som ett sommarställe på sommartid och de var inte isolerade till att börja med. Men på vintern så hade man kanske en trädgårdsmästare och en trädgårdsdräng kvar. Eller kanske en kålkona till och med, som var kvar och försörjde liksom. Och levererade grönsakerna till familjen inne i stan. Och så hade man ju också kålgårdar. Förutom för de som inte hade riktigt lika mycket pengar.

Talare 1 [00:16:37]: Ja, trots att de levde ett stadsliv så var de i viss mån kvar i den här självhushållningen. Levde också otroligt mycket djur i Stockholm. Grisar och får och getter och kor. Som man då kunde ta ut till, till exempel Södermalm för att de skulle få beta där. Så delvis försörjde de sig själva, men delvis så fick de köpa också. De hade inte, vad jag förstår, några åkrar eller så. Men sen är det också en annan märklig sak. Det var att många inte hade tillgång till ett eget kök, utan man hade gårdskök. Och hur det gick till när man skulle laga mat och det var fem andra familjer som också skulle laga mat i det här gårdsköket, det vet inte jag. Man kan ju tänka sig att de kanske lagade tillsammans. Man kan också tänka sig att de hade en väldigt stor härd och att var och en liksom tog en liten del av den här härden i anspråk. Ungefär som ombord på Vasa, där man lagade mat dels för besättningen som var då... Då lagade man i den stora grytan som kunde räcka för 150 personer. Men sen separat lagade man för befälspersonerna. Och det undrar man också lite grann, hur gick det till nere i denna lilla kabyss? Det är lite svårt att se det framför sig, men så gjorde man.

Intervjuare 1 [00:17:58]: En sak som jag tänkte på Karin, var att vi kan ju säga att vi klev ombord nu när du började berätta hur det gick till på Vasa. Kan inte du berätta vad vi har gjort för fynd på och kring Vasa som berättar om kosthållningen ombord?

Talare 1 [00:18:15]: Dels så har vi de arkeologiska fynden. Man har hittat Vasas kabyss, köket. Delar av den stora gryta där man tänkte sig att tillaga den här... Ja, som vi vet då genom historiska dokument, att man hade tänkt laga till väldigt mycket ärtsoppa. Man har hittat väldigt mycket skedar. Träskedar. Jag tror att det är uppåt 90 stycken. Allihop olika. Så var och en har tagit med sig sin egen sked. Väldigt mycket knivar har man. Och då är det knivskaftet som är kvar. Så man åt med sked framförallt. Och sen så hade man kniv till allt möjligt. Den kunde man också använda för att äta, men också till allt möjligt. Och sen faktiskt så har man gjort ett gaffelfynd på Vasa, vilket... Ja, gaffeln var inte någonting sådant där som var man hade. Utan det var lite ovanligt på den här tiden. Hade använts tidigare mest för att servera mat, men inte för att, så att säga, stoppa in i munnen med. Sen har man de olika skålarna. Stånkor för att dricka ur. De som bodde mellan kanonerna på batteridäck, de delade både skål och stånka tillsammans. Och i stånkan så skulle man få vatten eller öl. Och i de här skålarna då ärtor som hade kokats till ärtsoppa. Medan befälet, de hade kanske inte så annorlunda mat, men de åt på ett annat sätt. De satt vid bordet, de satt inte på golvet. De hade glas. Några stycken glas har man hittat ombord. De hade lite finare skålar, det var inte trä utan det var keramik eller tenn. Man har också hittat ett par silverskedar. Så det var kanske mer en skillnad om huret än vadet när det gällde själva maten. Sen har man faktiskt hittat lite rester av mat. Enligt ett historiskt dokument som finns om vad man skulle ta med sig ombord på Vasa så var det öl, bröd, torkat kött, strömming, torkad fisk, ärtor och salt som man skulle ta med sig i matväg. När man grävde ut Vasa så hittade man... Av det som jag räknade upp var det egentligen ben från det här köttet och från fisken som man hittade. Av ärtorna hittade man ingenting, av brödet hittade man ingenting. Och inte saltet heller. Men sen hittade man något som inte är med i det här historiska dokumentet och det är smör. Så det är lite roligt. Vi har flera kilo smör kvar som ligger i konservatorsateljén i frysen.

Talare 2 [00:20:47]: Nu kommer regnet, vad ska vi göra?

Intervjuare 1 [00:20:49]: Jo, men jag tror att vi får fortsätta samtalet där inne.

[musik 00:20:52]

Intervjuare 1 [00:20:59]: Förutom mat på skeppet och i samhället i allmänhet så antar jag att det dracks väldigt mycket alkohol.

Talare 1 [00:21:09]: Ja, det stämmer. Ombord på Vasa skulle man få upp till tre liter öl per person och dag. Men då var ölet betydligt svagare än vårt starköl. Det kanske höll en alkoholhalt på en och en halv procent. De som bodde i kajutan fick lite finare öl. Och finare i det här sammanhanget var då lite mer alkohol. Och så lite mer humle i. Så smakade bättre och var lite starkare. Så ja, det dracks ganska mycket alkohol. Men jag tror inte man kan säga att folk var berusade. Det var ju också förbjudet att vara berusad ombord och farligt. Man var van vid att dricka lite alkohol, kontinuerligt under en dag. Och även barn drack öl. Så man ska nog inte föreställa sig att folk liksom rumlade runt, utan alla drack hela tiden lite grann.

Talare 2 [00:22:03]: Ja, men ölen är ju det vi verkligen dricker i Sverige. Och särskilt i Stockholm där dricksvattnet väl var helt odrickbart. Men humlen är då konserverande. Och det var också ett påbud att alla bönder skulle ha humlestörar. Redan på 13-1400-talet så var man tvungen att ha humlestörar om man bodde... Och när lantmätarna var ute och ritade kartor, då finns alltså humlestörarna utmärkta på gårdarna så att man skulle kunna se att, den här bonden han har sina humlestörar. Så humlen är viktigt ända tills vi får våra första vattenreningsverk i Stockholm i slutet på 1800-talet.

Intervjuare 1 [00:22:47]: Jag skulle just fråga det, varför folket inte drack vatten istället för öl, men då var ju det svaret. Jag tänkte fortsätta höra hur det var ombord. Karin, du berättade om vad som fanns kvar när skeppet hittades. Men också att det fanns förteckningar över sådant som då inte fanns kvar. Vad fanns det på de här provianteringslistorna?

Talare 1 [00:23:12]: Ja, då är det då skippsöl, alltså skeppsöl, står det där. Bröd, och då var det torkat bröd bakat på råg eller korn. Ofta var det osaltat när man bakade till flottan för att det inte skulle dra åt sig fukten. Så det var väldigt hårt, man var tvungen att blöta upp det för att det skulle gå att äta. Så man kunde doppa det i soppan eller i öl eller så. Sen torkad fisk. Och där har man nu analyserat fiskbenen så man vet vilka fiskar det rör sig om. Det är många olika, men bland annat gädda. Och strömming står som en särskild post. Och där vet vi inte riktigt om det var saltad strömming eller inlagd, eller hur man åt den. Och sen kött. Och det var torkat. Och sen ärtor. Och om man beräknar hur mycket ärtor det är per person och dag så borde det bli ungefär trekvarts liter ärtsoppa per person och dag. Och sen var faktiskt salt någonting som man delade ut som en ranson. Troligtvis för att folk då skulle kunna fiska. Eller ja, för vissa också möjlighet att jaga och sen kunna salta in. Och, inte för Vasas del, men när det gäller ett annat skepp så var den dagliga ransonen 77 gram salt per dag.

Intervjuare 1 [00:24:28]: Väldigt mycket, skulle jag vilja säga.

Talare 1 [00:24:30]: Där hade man antagligen räknat med att folk skulle fiska och ha användning för det här saltet.

Intervjuare 1 [00:24:38]: Nu kom ju inte Vasa så himla långt, men jag antar att hon var fullt provianterad när hon seglade iväg. För tanken var ju att hon skulle vara ute ganska länge ändå.

Talare 1 [00:24:50]: Man brukade proviantera för kanske sådär fem veckor i taget. Och man har hittat hundra tunnor ombord på skeppet. En del tunnor användes till andra saker. Det fanns tunnor för krut. En del tunnor användes också för förvaring av personliga ägodelar. För vatten och för öl. Så hur många exakt av dem som användes för mat vet jag inte.

Intervjuare 1 [00:25:15]: Då tänkte jag gå tillbaka till det som odlades. Fanns det möjlighet att ha några små odlingar ombord?

Talare 1 [00:25:25]: Ja, det fanns möjlighet. Nu var det ofta ganska trångt på de här skeppen med alla kanoner, 450 man som skulle samsas. Så i Östersjön är inga sådana odlingar kända. Men däremot när man skulle ut på långresor över Atlanten eller Stilla havet, då hade man ofta med sig både levande djur och man kunde ha lite små odlingar. Och då var det väl i praktiken mer små kryddträdgårdar, eller kryddland, som det rörde sig om för att förhöja smaken på det man lagade. Det räckte inte så att säga till att mätta en besättning.

Intervjuare 1 [00:26:04]: Jag tänker, Karin, på krigsskeppen som ju låg ute långa tider i streck. När provianten tog slut, och säg att skeppet var i något annat land, vad gjorde de då?

Talare 1 [00:26:17]: Man försökte köpa mat på plats. Men det här var ett jätteproblem under de här stora krigen som rasade på den här tiden. Att försöka hålla en armé eller en flotta mätt. För om folk inte är mätta så blir de ju sjukare och kamplustan avtar och det kan helt enkelt spåra ur fullständigt. Så det var otroligt viktigt och ett jättestort problem att försöka hålla soldaterna mätta. Det finns belagt i historiska dokument hur de försöker hitta mat på olika håll. Om man tänker sig då den här blockaden utanför Danzig så var det ett problem, för om man gick iland där, det var ju fiendeland. De fick förstås inte sälja mat till svenskarna, så då var man tvungen att åka längre bort eller kanske hämta det från Sverige. Så det var verkligen någonting som man funderade väldigt mycket på.

Talare 2 [00:27:15]: Jag tänkte på en annan sak när det gäller det här med proviantering och sådant där. Vi har ju en väldigt kort sommarsäsong här i Norden, så man var enormt beroende av sina odlingar. Man var också beroende av att det skulle vara bra somrar. Så det var väldigt skört hela det här systemet, kan man säga. Och man tänker att man måste ha odlat väldigt mycket som gick att torka också, som bondbönor och ärtor. Man måste ha odlat enorma mängder av de här råvarorna.

Intervjuare 1 [00:27:47]: Hur utbrett tror du att odlingskunnandet var bland gemene man?

Talare 2 [00:27:53]: Ja, det kan man ju fundera på. Om man tänker på de som var hantverkare i stan så kanske inte alla kunde odla så himla bra. Eller hade tid att odla. Och var man adelsman så var det väldigt fint att kunna någonting om odling och trädgård och sådana här saker. Att ha en trädgård var en statussymbol.

Talare 1 [00:28:11]: Sen får man betänka också att de flesta bodde ju på landsbygden och där var alla bönder i princip. Alltså 90 procent av Sveriges befolkning. Och de kunde naturligtvis odla, därför att de var helt beroende av det för att klara livhanken.

Intervjuare 1 [00:28:25]: Ja, då har i alla fall jag lärt mig mycket både om 1600-talets odling och mathållning och vad för slags recept det fanns. Karin, kan vi inte avsluta den här podden med att du läser något riktigt smarrigt recept från 1600-talet?

Talare 1 [00:28:46]: Jo, då ska vi se här. Som ett litet exempel ur den första kokboken på svenska. "Höns att koka med ris. Sjud först hönset halvsudet. Ta så hönset upp och lägg risen i samma sådet. Och när risen bliva avsudna, lägg så hönset däruti igen. Ta så muskateblommor, ett stort stycke smör, kanel, korinter, socker och russin och små hela lökar, och låt det väl sjudas. Giv så upp." Giv så upp, det är servera. Eller lägg upp det, så att säga. Ja. Det var ett litet recept från den här kokboken.

Intervjuare 1 [00:29:26]: Ja, det var öppet för mycket tolkning, kan man säga. Nu vill jag tacka dig, Karin, för att du var med.

Talare 1 [00:29:33]: Tack.

Intervjuare 1 [00:29:33]: Och tack också Ulrika, för att du var med.

Talare 2 [00:29:35]: Tack.

Intervjuare 1 [00:29:36]: Och om du som lyssnat missade avsnittet om trädgården så tycker jag att du ska gå in och lyssna på det nu. Det avsnittet heter Bland hjärtstilla, kål och kungsljus i Vasamuseets trädgård. Hejdå!

[musik 00:29:52]

[slut]