Textversion av poddavsnittet Stötta Vasa

[bandningen börjar]

Catrin Rising: Först sjönk hon, sedan bärgades hon och nu är hon på väg att sjunka ihop. Sakta men säkert rör hon sig nedåt och utåt, knappt 1 millimeter per år. Vi pratar alltså om Vasa, för det här är Vasamuseets pod med mig Catrin Rising. Och ämnet för dagen är det stora projektet med att stötta skeppet Vasa, ett projekt som för enkelhetens skull heter just Stötta Vasa. Vi går rakt på sak med Magnus Olofsson som är projektchef för det här stora projektet. Magnus, vad är det egentligen som orsakar det här behovet av stöttning?

 

Magnus Olofsson:Ja, det som har hänt är att eftersom Vasa låg under vatten i 333 år har träet försvagats så mycket på grund av föroreningar i vattnet. Så att det pågår kemiska processer inne i träet och de gör att styrkan i Vasa är mycket, mycket begränsad. Det är ungefär hälften av vad färsk ek skulle ha i Vasas trä och det gör att hon kan inte riktigt bära sin egen vikt längre.

 

Catrin Rising: Men vad är problemet med dagens stöttning? Hon stöttas redan idag i museet, vad är det för fel på den?

 

Magnus Olofsson: Ja, den stöttar inte på tillräckligt många ställen och den stöttar på fel ställen. Så att vi måste ha flera stöttor som är placerade där de behövs bäst för skeppets stabilitet. Och dessutom måste vi bygga ett inre skelett som gör att vi får stopp på den här sjunkande rörelsen i skeppet.

 

Catrin Rising: Men hur vet vi att det verkligen är ny stöttning som behövs på det sättet som du precis berättade?

 

Magnus Olofsson: Jo, vi har haft ett antal forskningsprojekt som har gått ut på att se vad det är som händer med Vasa och se hur det försvagas och så. Och vi har också mätt rörelserna i skrovet sedan 20 år tillbaka i tiden, eller mer till och med. Och då ser vi att det rör sig kontinuerligt nedåt och lite åt andra håll också. Olika delar rör sig olika mycket och åt olika håll. Du sa inledningsvis att det var 1 millimeter och det stämmer på de flesta håll, men på vissa ställen sjunker det mer.

 

Catrin Rising:: Nu sa du att vi har mätt i över 20 år men hur länge har Vasamuseet varit medveten om problemet med just behovet av stöttning orsakar?

 

Magnus Olofsson: Ja, ungefär sedan 2016 skulle jag säga. Då fick väldigt klart för oss att det är det här som vi måste göra för att bromsa rörelserna i skrovet.

 

Catrin Rising: Kan du ta oss tillbaka till 2016, var det något särskilt som hände då?

Magnus Olofsson: Nej, utan det var dels att vi hade avslutat de forskningsprojekt vars mål var att se vad som hände med träet och dels att vi hade en sådan lång mätserie att vi kunde se trenderna väldigt tydligt. Så att därför var det då som vi insåg att vi måste få stopp på de här rörelserna, eller åtminstone bromsa.

 

Catrin Rising: Och började det pågående projektet då? Kan du berätta lite kronologin här så att jag hänger med.

 

Magnus Olofsson: Då började vi att grunna på hur en ny stöttning skulle kunna se ut och vi tog in ett antal experter på olika saker, trä och konstruktioner av olika slag. Och vi hade en slags grupp, en konceptgrupp kallade vi det för, som grunnade på hur man på bästa sätt skulle kunna göra det här. Och därefter, 2018, handlade vi upp ett företag som skulle kunna hjälpa oss att konstruera en ny stöttning.

 

Catrin Rising: Jag vet också, för det har du berättat för mig Magnus, att skeppet behöver rätas upp. Kan du berätta mer om det?

 

Magnus Olofsson: Ja, det är ju lite lustigt med det här skeppet eftersom att det verkar ha en slags inneboende vilja att kantra hela tiden och dessutom åt samma håll. Så att Vasa som det står i museet idag lutar svagt åt babord. Och den lutningen kan vi då se på de här rörelsemätningarna, att den tilltar över tid. Så att Vasa lutar lite mer hela tiden. Och det är inte bra för skeppet att stå snett och på lång sikt så kan det också bli ett säkerhetsproblem.

 

Catrin Rising:  Så vad skulle hända om vi nu bara låter Vasa vara och inte tar tag i det här problemet?

 

Magnus Olofsson: Ja, antagligen skulle det förr eller senare kantra men först skulle antagligen masterna gå av. Det här skulle ligga långt fram i tiden men om lutningen ökar hela tiden så kommer det förr eller senare att kantra.

 

Catrin Rising: Ja, då förstår vi verkligen problemet. Så då tycker jag att vi går över till att prata om lösningen. Det låter som en komplicerad sak att hantera, jag menar vi pratar ändå om en skönhet med snart 400 år på nacken, varav 333 år på botten i Stockholms inlopp. Vad händer just nu och vad ska hända i framtiden?

 

Magnus Olofsson: Ja, lösningen som vi ser är att vi ska bygga en ny stöttning med mycket fler stödjepunkter för skeppet än vad vi har idag. De stödjepunkterna ska dessutom vara placerade där skeppet lättast kan bära mycket last, det vill säga där det som skulle motsvara spant i en modern sitter. Så att vi har helt och hållet konstruerat den nya stöttningen efter hur skeppet är konstruerat i sig. Det är det ena. Det andra är då som jag nämnde, vi ska ha ett inre skelett, en inre stöttning som går från kölen ända upp till övre däck. Den är till för att bära av lasterna från däck och däcksbalkar och så vidare. Idag hänger de på skrovsidorna och trycker ned dessa hela tiden. Då vill vi att den lasten ska gå rakt ner i golvet istället.

 

Catrin Rising: Och då kanske vi ska berätta för våra lyssnare hur många däck det rör sig om.

 

Magnus Olofsson: Ja, det är fyra eller fem däck beroende på hur man räknar. Men i aktern är det ytterligare några. Det är två kanondäck på Vasa och sedan är det ett övre däck och en våning emellan undertill. Så att det är fyra våningar och fem däck kan man säga.

 

Catrin Rising: Kan du berätta lite mer om tidplanen? Var är vi nu, vad händer härnäst och när ska det vara klart?

 

Magnus Olofsson: Ja, alltså vi är klara med projektering av den yttre delen av stöttningen och vi ska börja med projektering av den inre. Vi har redan börjat med det men inte kommit så långt där. Samtidigt så gör vi nu ritningar på den yttre stöttningen. Hela det här stöttningskonceptet som vi gör blir ungefär 5000 ritningar. Så det är väldigt, väldigt mycket ritningsjobb. Där är vi ungefär nu. Vi kommer att vara klara med projekteringen i slutet av 2022 eller början på 2023. Vi kommer att vara klara med ritningarna i början på 2023 och då är nästa steg att upphandla ett företag som kan bygga och montera hela stöttningen. Vi jobbar också med logistiken ganska mycket just nu, det vill säga hur vi ska gå tillväga för att få in den nya stöttningen och samtidigt ta bort den gamla utan att skada skeppet. Och det är väldigt komplicerad logistik. Vi måste ta en stötta i taget och på vissa ställen så sitter de nya på exakt samma ställe som de gamla och på vissa gör det inte det. Så att man måste ta allting i en väldigt speciellt ordning och skeppet får inte röra sig alls. Så att vi måste mäta rörelserna kontinuerligt hela tiden när vi byter. Det kommer ta lång tid och vi kommer att göra det medans museet är öppet.

 

Catrin Rising: Det låter extremt komplicerat. Vilka är det som arbetar med det här? Jag vet att det både är kollegor på museet men även externa personer.

 

Magnus Olofsson: Ja, det är det. Det är den enhet som på museet jobbar med bevarandet av skeppet och som består av konservatorer och timmermän och andra. De är ju helt involverade i det här projektet och jobbar väldigt hårt och väldigt mycket med det. Vi har ett företag som konstruerar hela stöttningen, det vill säga ritar och gör allt det jobbet, som heter. Sedan har vi lite andra konsulter också. Vi måste också dra om el och alla ledningar som är larm och klimatanläggning och sådant för att få in det här. Mycket sladdar sitter idag på den gamla stöttningen.

 

Catrin Rising: Vad finns det för risker för skeppet i hela det här stora arbetet?

 

Magnus Olofsson: Det finns väldigt många risker. Den uppenbara risken är först och främst att det skadas. Det är stora, tunga delar som ska in i skeppet, alltså stålkonstruktioner som ska in i skeppet. Det finns alltid en risk att man på något sätt krockar och slår sönder något eller så. Det finns risk att vi får rörelser som vi inte kan förutse när vi byter punkt för stöttning eller stödpunkter för skeppet, att det då börjar glida eller röra sig eller deformeras eller så. Det finns ekonomiska risker och det finns också risker för att vi kanske måste stänga museet under någon period eller så. Men det tror vi inte kommer att hända.

 

Catrin Rising: Men arbetet ska alltså pågå medan museet har öppet, medan det är besökare i museet. Hur ser du framför dig att det kommer att fungera?

 

Magnus Olofsson: Vi har simulerat även det och det kommer att gå bra. Alltså vissa jobb måste vi göra unders stängd tid, det vill säga tidiga morgnar, sena kvällar eller nätter. Och det är framförallt sådana jobb som bullrar mycket eller när vi behöver transportera stora detaljer inne i skeppshallen, då får vi göra det under stängd tid. I övrigt så kommer vi naturligtvis stänga av sektion för sektion nedtill under skeppet där vi just bygger men någonting annat kommer vi inte att stänga av utan vi vill att det ska synas så mycket som möjligt därför att vi vet av erfarenhet att våra besökare tycker att det är spännande när det pågår arbeten med skeppet i skeppshallen.

 

Catrin Rising: Och en viktig fråga nu Magnus, hur vet vi att det här kommer att funka?

 

Magnus Olofsson: Alltså helt säkra, 100 procent säkra kan vi inte vara förrän om fem, tio år. Vi kommer ju att fortsätta att mäta rörelserna och jag kan tänka mig att allra först kommer de att öka för att därefter klinga av. När den nya stöttningen har stått i kanske fem år eller lite mer och skeppet har satt sig i den och vi har rätat upp Vasa, då vet vi om vi har lyckats eller inte. Men innan dess kan vi inte vara helt säkra. Men vi är ju teoretiskt sett helt säkra för att vi vet att vi kommer att stötta på bättre ställen än vad hon är stöttad idag.

 

Catrin Rising: Om det absolut värsta skulle hända och skeppet skulle rasa ihop, skulle det då gå att reparera överhuvud taget? Jag menar, hon har kantrat och sjunkit förr.

 

Magnus Olofsson: Nej, det skulle inte gå. Skulle delarna lossna från varandra så skulle vi aldrig kunna plocka ihop det igen. Utan skeppet måste hållas intakt som det är idag och det betyder att i det här projektet får ingenting gå fel. En liten skada kan man klara men börjar det rasa sönder eller rasa ihop eller att delarna skiljs från varandra, då finns det ingen återvändo.

 

Catrin Rising: Jag tänkte på en sak. Jag vet att det behövs specialistkompetens för att göra det här mycket komplicerade arbetet. Finns all kompetens i Sverige?

 

Magnus Olofsson: Absolut. Vad gäller gamla skepp och gamla skeppskonstruktioner så finns det väl inga som är bättre än vi på det eftersom att vi just har haft Vasa i 60 år. Och när det gäller stålkonstruktioner så är vi också bra på det i det här landet. Så att all kompetens som behövs finns i Sverige. Med det sagt är det inte säkert att det kommer att bli ett svenskt företag som kommer att göra det för att det blir ju en upphandling. Vi får se men sannolikt så blir det det.

 

Catrin Rising: Kan vi lova att det är samma skepp som kommer stå på museet när hela räddningsarbetet är klart? Eller kommer många delar att vara utbytta mot nya?

 

Magnus Olofsson: Nej, vi kommer inte att byta ut någon del. Vi kommer inte att sätta in några nya delar förutom förstås den nya stålstöttningen som man kan säga är en ny del. Men vi kommer inte att byta ut några delar av Vasa alls för att sätta in nytt trä eller så. Det vi däremot gör är att vi har lyft ut en del däcksplankor inne i skeppet för att göra plats för den nya inre stöttningen. Så att på några ställen där det tidigare har legat däcksplankor är det nu just för tillfället tomt. Det är för att vi ska kunna bygga de lodräta stående stolparna från kölen och upp till övre däck.

 

Catrin Rising: Så att det kommer vara massor med stolpar och annat inne i skeppet så småningom?

 

Magnus Olofsson: Ja, det kommer det att vara. De kommer delvis att synas utifrån genom kanonportarna men det kommer inte att vara jättesynligt. Vi ska försöka ljussätta så att vi döljer dessa så mycket som möjligt men för den som tittar noga eller den som är ombord så kommer det naturligtvis synas och det kommer också bli svårare för vår personal att röra sig ombord för att det kommer att vara ett helt skelett av stålstolpar där inne.

 

Catrin Rising: Nu sa du någonting intressant Magnus, nämligen att vara ombord. Jag vet att våra skeppstimmermän är ombord dagligen och arbetar på skeppet och jag vet också att det finns många besökare vars högsta dröm är att få gå ombord. Det är väldigt sällan som någon får göra det men det händer. Kommer vi kunna erbjuda det i större utsträckning efter att skeppet har fått sin nya stöttning?

 

Magnus Olofsson: Det skulle jag absolut inte tro. Vi har ju blivit mer och mer restriktiva med att låta folk gå ombord vartefter vi har sett i vilket skick Vasa är och hur det påverkar av att man går på de olika däcken och så. Så att idag så är det i stort sett bara vår egen personal som går ombord. Vi gör vissa undantag vid statsbesök och liknande men det är mycket, mycket sällan idag. Tidigare fick ofta journalister gå ombord och vänföreningens medlemmar fick gå ombord och sådär. Men så är det inte idag längre.

 

Catrin Rising: Det var på ett sätt tråkigt men samtidigt helt förståeligt. Du, förutom att det här låter komplicerat så låter det också väldigt dyrt. Hur finansieras det här?

 

Magnus Olofsson: Ja, det är väldigt dyrt och kommer att bli väldigt dyrt. Det kommer finansieras av museet på det sättet som man gör inom staten, det vill säga att vi tar lån hos Riksgälden för att få fram tillräckligt mycket pengar på kort tid och sedan kommer vi betala av det. Vi kommer att lägga lånet på en väldigt lång avbetalningstid, kanske 50 år eller åtminstone 30. Men förutom det så letar vi nu efter sponsorer och donatorer för att få in extrapengar därför att det kommer att bli så dyrt att vi riskerar att inte riktigt kunna ta ett så stort lån helt enkelt.

 

Catrin Rising: Oj, oj. Det låter allvarligt men också nödvändigt, om jag förstår dig rätt?

 

Magnus Olofsson: Det är nödvändigt och jag tror att tillräckligt många människor, personer, företag är intresserade av att hjälpa till och rädda det kulturarv som Vasa är. Det är en nationalklenod, det är ett världsunikt skepp. Jag tror att vi kommer att hitta finansiärer som kommer hjälpa oss att finansiera den här nya stöttningen.

 

Catrin Rising: Du gav oss tidslinjen men när kan vi säga att allt är klart, både inre och yttre stöttning?

 

Magnus Olofsson: Planen är att själva byggperioden är 2024 till 2026 med lite oklar slutpunkt. Det beror lite på hur mycket jobb vi kan göra under högsäsong. Under högsäsong är det väldigt, väldigt mycket folk i skeppshallen i Vasamuseet och då är tanken att vi inte kan jobba. Men om vi kan göra vissa jobb då så kanske vi kan snabba upp processen. Men jag tror inte att vi är klara förrän i slutet av 2026, i början på 2027. Därefter kommer vi då att göra den här upprätningen som vi pratade om. Och hur lång tid det tar, det vill säga hur snabbt man kan vrida upp skeppet har ännu inte projekterats, det kan vi ännu inte säga. Men jag tänker att allting måste ju vara helt klart 2028 när Vasa har sitt 400-årsjubileum.

 

Catrin Rising: Ja, det måste det verkligen vara. En sak som jag har funderat på medan vi pratat här, allt låter så komplicerat och vad skulle du säga är det mest utmanande i det här arbetet?

 

Magnus Olofsson: Jag skulle säga att det dels är att Vasas trä är i så dåligt skick men väldigt olika dåligt skick i olika delar av skeppet och olika timmer och så. Det gör att det är väldigt svårt att veta exakt vad olika delar kan bära eller inte bära. Vi har ju gjort massor, massor med tester av det här träet men man kan inte ta hur många prover som helst och testa utan vi får göra vissa antaganden helt enkelt. Så att det är en sak som är väldigt svår. Upprätningen är väldigt svår för att vi kan inte definiera när skeppet står rakt. När är rakt på Vasa? Skeppet i sig är väldigt asymmetriskt och väldigt ojämnt byggt. Babordssidan och styrbordssidan är inte lika stora till exempel. Och vi har någon idé om att när ena stormasten står i lod, då är skeppet rakt. Men då kommer å andra sidan fockmasten, den [?? 00:21:30] masten, luta åt styrbord istället för babord. Det är ett skepp som är väldigt krokigt och vint och därför är det svårt att veta exakt när det står rakt. Så att upprätningen är en. Och den tredje som jag tänker på är finansieringen, det är jättesvårt att få fram så mycket pengar i en kultursektor som det här handlar om.

 

Catrin Rising: Vi hoppas att det ska gå bra och att vi ska kunna överkomma alla andra utmaningar på ett bra sätt så att vi har ett stadigt skepp på Vasamuseet lagom till 400-årsdagen 2028.

 

Magnus Olofsson: Ja. Och går det som vi har tänkt och planerat så kommer den stöttningen också att stå kvar på 500-årsdagen.

 

Catrin Rising: Det låter bra och det tycker jag också var bra slutord idag Magnus. Stort tack för att du pratade med mig om Stötta Vasa.

 

Magnus Olofsson: Tack själv.

 

Catrin Rising: Tack.

 

[bandningen slutar]