Tid på Vasas tid

[bandningen börjar]

Catrin Rising: Människor i vår tid och kultur tittar på klockan flera gånger i timmen. Oftast på mobilen eller kanske ett armbandsur. Mina egna dagar är ofta planerade efter klockan och olika saker som jag behöver hinna med. När ska barnen vara i skolan? Hinner jag hämta paketet innan butiken stänger?  Har jag tid att klämma in ett till möte före lunch? Ja att ha behov av att ha koll på tiden under dygnets alla vakna timmar är nog något de flesta kan känna igen sig i. Men hur var det egentligen på Vasas tid? Vad hade 1600-tals människan för relation till tiden? Och hur kunde de veta hur mycket klockan var, kunde de ens klockan? Det ska vi fördjupa oss idag, i Vasa-museets podd med mig Catrin Rising.

Catrin Rising: Och den som ska svara på alla dessa frågor om det här med tid, det är du, Inger Elgestedt, pedagog här på Vasa-muséet. Hej!

Inger Elgestedt: Hejsan!

Catrin Rising: Inger, berätta. Varför har du så bra koll på det här, hur kommer det sig att du har fördjupat i tiden på 1600-talet?

Inger Elgestedt: Det har lite med att göra det du just nämnde, att det går inte en dag utan att man tittar på klockan. Ibland jättemånga gånger så det är ju ständigt med oss. Sen är det också språkligt att jag började fundera varför säger man klocka ibland och ur ibland, och så menar man samma sak. Och är det samma sak? Vi säger ju ofta "vad är klockan?" och då menar vi vilken timme, var är vi på dagen, men om man smakar på ordet klocka så låter det ju lite som klock klock klock klock, som just en kyrkklocka ringer så klocka är egentligen själva den här, klangskålen som i en kyrkklocka, den i sig mäter inte tiden, utan för att veta när man ska slå i klockan så behöver man ett ur som då talar om vilken timme det är. Vi har engelskans hour, ur. Så ser det ut, två olika saker men nuförtiden är det väl okej att blanda ihop

Catrin Rising: Ja det är det säkert och jag måste erkänna att jag faktiskt inte tänkt på det på det sättet men det är ju helt logiskt när du berättar om det. Men nu måste du berätta om de här sakerna som står framför dig.

Inger Elgestedt: Det är tre olika sätt att mäta tid, alla tre är funna ombord på Vasa och det som är det, vad ska vi säga, enklaste eller kanske mest äldsta i alla fall, det är det vi kallar timglas. Ett glas med väldigt smal midja kan man säga, där sanden rinner igenom och så vänder man på det när sanden har runnit igenom och så får det rinna igenom igen. Och sen beror det på storlek och grovkornighet på sand så tar det några minuter eller en kvart eller en halvtimme eller vilket man har bestämt att man behöver mäta. Och i Vasas fall var det en halvtimme alltså 30 minuter som behövdes för att man skulle hålla reda på hur länge man skulle jobba kan man säga, ombord.

Catrin Rising: Varför var arbetspassen en halvtimme och var det så för alla?

Inger Elgestedt: Arbetspassen var egentligen fyra timmar men de här timglasen man hade var 30 minuter och efter 30 minuter så vände man och efter 30 minuter till så vände man och så gjorde man 8 gånger

Catrin Rising: Aha och då har vi då uttrycket 8 glas gissar jag?

Inger Elgestedt: Yes! Då var det fyra timmar och en vakt om man säger så var fyra timmar. Jobba fyra timmar, ledig fyra timmar

Catrin Rising: Men var det någon som hade i uppgift att ha koll på själva timglaset?

Inger Elgestedt: Det bör det ju ha varit för det var ju viktigt att det blev jämnt för alla. Sen var det väl inte så viktigt vilka fyra timmar, alltså när man började men att det var fyra timmar det är ju egentligen, behöver ju inte vara samma sak.

Catrin Rising: Aha, men vi går vidare, vad har du mer här för spännande saker?

Inger Elgestedt: Också en urgammal uppfinning som vi kallar sol-ur. De finns här och var i trädgårdar egentligen mest som prydnad, då står de still och solen kastar sin skugga över uret över dagen och man kan se om klockan är ett eller tre eller fyra eller så där. Och ett sånt ur går ju liksom inte att ha med sig på ett skepp för det ska ju stå still på marken. Så på skepp eller på resa så sätt så fick man ha ett litet ur som det här som ju egentligen får plats i fickan.

Catrin Rising: Ja berätta lite mer hur det ser ut eller hur stort eller rättare sagt hur litet det är

Inger Elgestedt: Ja det är väl en fem-sex centimeter bara, det är en platta i ben och hälften fattas eller mer än hälften. Det här är vad vi kan kalla ett lock som när man öppnade det, så är det en bild på solen och så står det "1,2,3,4,5,6,7,8,9,10,11,12" så man ska kunna avläsa timmen. Men det som inte finns kvar på det här uret det är botten som är en lika stor skiva, som man fäster ett litet snöre i så att det går ett snöre från locket ner till botten om man säger så.

Catrin Rising: Och då bildas det som en triangel

Inger Elgestedt: Och det är det snöret som blir visaren skulle vi kunna säga, men skuggkastaren och eftersom man då står på ett skepp som rör sig så måste man även i, vilket ofta var inbyggt i botten, ha en kompass, så man vet liksom, var är norr och..

Catrin Rising: Ja för beroende på var personen stod så kom klockan då eller uret att visa olika timmar.

Inger Elgestedt: Ja så att det fick man ju ha koll på, väderstrecken

Catrin Rising: Men i det här då som man har hittat på Vasa, fanns det en kompass till det också?

Inger Elgestedt: Den är inte hittad

Catrin Rising: Nehe!

Inger Elgestedt: Men det är hittat en liten del i trä, med förmodad plats för kompassen en bit ifrån det här uret så det är nog inte samma men då har det i så fall funnits två ur, solur och det är ju inget märkligt. Och sen finns det en annan finurlig grej med det här, om vi säger, på ovansidan när det är stängt, den sidan som är upp, där finns det ett litet hål och där har det suttit en metallplatta och den plattan kunde man använda månklara nätter för att det skulle kastas en liten skugga och alltså då fastställa tiden med månen och sen kalibrera om det så att det blev till soltimmar. Så att uret gick rätt sen när solen gick upp.

Catrin Rising: Så soluret är också alltså ett månur

Inger Elgestedt: Ja

Catrin Rising: Oh vad fint

Inger Elgestedt: Och det finns, det står "Nacht ur" på en sådan här platta, det har hittats en sån platta på Vasa, men den är lite för stor för det här så ännu ett bevis på ett solur till.

Catrin Rising: Fascinerande att ha ett solur som fickur måste jag säga

Inger Elgestedt: Ja och det som är fascinerande också som man kanske tänker sådär, idag när man bygger ett solur så tittar man väl på sin mobil och sen så sätter man upp soluret i trädgården sådär. Men på Vasas tid fick man göra tvärtom för solen kan man ju alltid lita på, ja det kan vara moln men den är ju där den är. Så på så sätt, solen går ju aldrig fel så med det här soluret när man då visste vad det var för timme, då kunde man ta sig till det tredje som ligger här på bordet, nämligen ett ur, som är till för att stå på ett bord. Bordsur.

Catrin Rising: Och det här uret består just nu av tre delar men jag gissar att det kanske var fler delar, eller?

Inger Elgestedt: Ja det har även hittats lite kugghjul, lite smådelar, men det här är två av sidorna det är alltså ett fyrkantigt bordsur så det är två av sidorna och överdelen, lock, taket kanske man säger snarare. Så det är lite, fattas ganska mycket men det är ändå helt uppenbart ett bordsur som då bara visade timmen. Och för att kunna ställa det så var man då tvungen att använda soluret som man visste var.

Catrin Rising: Mm-hm så det kompletterar varnadra

Inger Elgestedt: Ja.

Catrin Rising: Berätta litegrann hur det här ser ut

Inger Elgestedt: Det är gjort av mässing, alltså mest koppar. Det är väl en 12-13 centimeter högt och en 7-8 brett någonting. Det är dekorationer med band och med änglar, lite fruktklasar. Egentligen ganska typisk dekorationer för den här tiden, det finns ju liknande dekorationer på skeppet. Så dekorerat är det och förmodligen väldigt väldigt dyrt med den tidens mått och egentligen inte så nödvändigt..

Catrin Rising: Nej.

Inger Elgestedt: Utan status-föremål egentligen.

Catrin Rising: Så vem kan ha ägt det här som hade med sig det på Vasa?

Inger Elgestedt: Någon av de högre befälen, vi vet inte vem, men vi vet att Erik Jönsson Krämer var vice-amiral, han var på också fälttygmästare alltså ansvarade för kanonerna kan man säga. Han är en av de som skulle kunna ha haft den. Det hittades mycket riktigt i aktern, i kajutan, det de övre befälen höll till.

Catrin Rising: Så att alltså någon av de högre befälen, kanske Erik..

Inger Elgestedt: Jönsson Krämer

Catrin Rising: Jönsson Krämer.

Inger Elgestedt: Inte någon av de vanligt båtsmännen i alla fall

Catrin Rising: Nej. Men vet du något om hur den kan ha fungerat, var det ett mekaniskt ur?

Inger Elgestedt: Ja det var det. Ett mekaniskt ur med förmodligen en sådan här liten spindelgång och lod som man då får dra upp och så tickar det här lodet långsamt nedåt och det blir ju inte en exakt tidmätare det går ju lite snabbare mot slutet, men med kugghjul och helt enkelt mekanik inuti. Och sen även på taket om vi säger så, en välvd klangskål så att de på något sätt fanns en anordning så den kunde ringa. Och då var det ju ett ur och en klockan på samma gång

Catrin Rising: Bordsuret Inger, så sa ju du att det är fint dekorerat med bland annat änglar, och du sa ju att det påminner om andra dekorationer som går att se på skeppet, betyder det att det här är designat för Vasa specifikt?

Inger Elgestedt: Nej det gör det inte utan det är dekorationen som var populära i Norra Europa eller i Europa kan man väl säga vid den här tiden. Det finns ju änglar och fruktklasar på skeppet också, och det här är ett ganska tyskt utseende så det är gjort i Tyskland.

Catrin Rising: Vet vi ännu mer om var det är gjort eller vet vi bara att det är just gjort i Tyskland?

Inger Elgestedt: Ah det är inte mer än det. Däremot det lilla soluret, vet vi är gjort i Tyskland också, och i Nurnberg.

Catrin Rising: Hur vet vi det?

Inger Elgestedt: Jo vi vet att det är tillverkat i Nurnberg, som ju också ligger i Tyskland, för i USA har man också hittat delar av ett sådant här solur där tillverkarens stämpel finns, och han som har tillverkat soluret är Nicholas Miller som då är verksam i Nurnberg.

Catrin Rising: Och hur vet vi att det just är Nicholas Miller som har tillverkat det här soluret?

Inger Elgestedt: Det har precis samma karaktär och det ser verkligen ut att vara samma person. Och att vi har saker från Tyskland här det är ju väldigt vanligt

Catrin Rising: Då undrar jag ju genast hur det kommer sig att ett solur från Nicholas Miller och Tyskland har hamnat i USA, vet vi det?

Inger Elgestedt: Nej, alltså de, jag har inte koll på det, men det är precis vid den här tiden, det är samma decennium faktiskt som Mayflower åker över från England till Amerika, som vi här i Europa börjar, ja kolonisera Amerika helt enkelt. Så det har säkert följt med några nybyggare.

Catrin Rising: Spännande!

Catrin Rising: Du är ju pedagog här på Vasamuséet, är det här någonting som du brukar berätta om i våra skolprogram?

Inger Elgestedt: Inte så ofta faktiskt. Men det vi däremot kan prata som ibland, det är det där, man kan fråga, tog ni bussen hit? Fanns det en tidtabell? Hur lång tid tog det? Och bli uppmärksam på att vi relaterar allting till hur lång tid det tar. Och sen ställa frågan, om man inte hade minuter och klocka, hur skulle man då kunna mäta tid? Och så får de fantisera lite på andra sätt, att få grepp om tiden

Catrin Rising: Du berättade ju förut om det här med åtta glas, och det var ju för att det var en halvtimme i just det här fallet och jag tänker, behövde man veta, förutom det här tidsspannet, behövde man annars veta vad klockan, alltså hur mycket tiden visade när man var ombord?

Inger Elgestedt: Inte så att man själv som besättning behövde hålla koll på det för det här med vakterna höll ju andra koll på åt en, om man säger så. och sen så spelade det ju sällan någon större roll om klockan var halv fyra eller fyra, just den där exakta tiden utan det var mer, hur länge har jag jobbat? Hinner jag sova innan vi kommer fram? Och hur man förhåll sig till naturen, för naturen är ju det som verkligen, där finns det en tid. Men det här med timmar och att det skulle vara 24 timmar på ett dygn, det är ju bara påhitt. Det är ju inte 24 timmar, eller jo vi har bestämt att det är det. Men så att solen, den är bestämd och sen så tycker vi att mellan sol och sol så.. ah, 24. Det blir natt, det blir dag. Och för den delen vintern och sommar och sådär och så ska man förhålla sig till ja till fullmåne och.. Så tiden går ju inte att förneka. Och den tiden räckte gott och väl förr. Vi gör det när det är ljust och sen lägger vi oss när det är mörkt.

Catrin Rising: När ändrades det? När blev vi egentligen så fixerade vid tid? Vad var det som drev fram det tror du?

Inger Elgestedt: Den här fixeringen vid tid hänger mycket ihop med industrialismen och för den delen först att tågen kom och gick över Sverige. Och då hade Stockholm en tid och Göteborg en tid och det blev väldigt svårt med tidtabeller då. Så man fick synka Sverige-tiden men då är vi inne på 1800-talet.

Catrin Rising: Om man säger vanliga människor, kunde de klockan om de tittade på kyrkklockan eller räckte det för dem om de hörde den ringa?

Inger Elgestedt: Ärligt talat vågar jag inte riktigt svara ja eller nej på den frågan. Däremot så kan man ju säga att det antingen om man bodde i stan eller på landet så hade man en kyrkklocka på hyfsat avstånd som man då, själva klockan då att den ringde och så, på det sättet hörde man att, ah nu ska jag gå till kyrkan, eller så.  Så där fick man ju det, annars hade man ju mer behov av att veta när blir det mörkt? På vissa tider på året, då hinner vi inte göra det innan det blir mörkt där, då får vi göra det i april när det är ljust. Eller att man förhöll sig till de hållpunkter som man såg.

Catrin Rising: Men hur höll de reda på tiden, var det då med kyrkklockan? Eller solen? Eller både och?

Inger Elgestedt: De flesta dagarna gick nog utan att man, man behövde ingen klocka. Man vaknade och antingen så öppnade man sin handelsbod eller så gick man till sina kossor beroende på var man bodde och det var liksom samma mönster varje dag. Och det där med att man gick mer på det naturliga också, som vi ju struntar i, speciellt så här i november-december så skulle man nästa önska att dagarna, arbetsdagarna var kortare, för att det är mörkare, men vi struntar fullständigt i detta och kör åtta timmar, åtta timmar, åtta timmar året runt. Så vad säger jag nu? Jo att man inte hade behov av dessa timmar utan mer kände, nu har jag jobbat länge, nu är det dags att äta. Och så jobbar jag lite till, sen blev det mörkt, då går jag hem. Så man förhöll sig till naturen, och hade också en annan känsla för det, vi har ju tappat den. Vi är ju så beroende av den påhittade tiden.

Catrin Rising: Då gick det inte att ha några bestämda öppettider då för den som hade en handelsbod på 1600-talet? Utan då var det öppet då och då.

Inger Elgestedt: Ja, lite så. Sen klart, på kyrkan så fanns det ju även ett ur, och man kunde både se det och man kunde höra det. Så det fanns ju hela tiden tidmätare runt en just.

Catrin Rising: Jag tänkte att vi skulle återkomma lite till livet ombord på Vasa och i förhållande till tid, och då så har vi ju timglaset som vi har pratat mycket om, fanns det också någon typ av skeppsklocka på Vasa som någon ringde i när det skulle hända något speciellt?

Inger Elgestedt: Vi har inte hittat någon sådan, men förmodligen fanns det inte, man började använda det under 1600-talet sådär men..

Catrin Rising: Så då var det den här personen som kanske hade hamnat vid timglasen som fick säga till folket att nu var det vaktbyte när det då hade gått 8 glas.

Inger Elgestedt: Ja rösten går ju alltid och sen om man skulle kommunicera med flera och längre bort på skeppet om olika saker så fanns det ju även trumpetare och musiker också. Med instrument kunde man ju göra sig hörd om inte rösten räckte.

Catrin Rising: Nu Inger så gissar jag att du kanske inte har tid med mig längre så vi får säga hejdå. Tack snälla för att du har väckt så många tankar om tid hos mig och säkert också hos lyssnarna. Tack så mycket!

Inger Elgestedt: Tack själva!

Catrin Rising: Och hejdå du som lyssnat.

 

[bandningen slutar]