Efter förlisningen 1628 gjordes flera misslyckade försök att bärga Vasa. Inte förrän 333 år efter olyckan kom skeppet åter upp i dagsljuset. Detta efter att ha lyfts upp ur sin leriga grav 32 meter under havsytan.
Den 25 augusti 1956, efter drygt två års sökande, hittade vrakexperten Anders Franzén vad han trodde kunde vara Vasa på botten utanför Beckholmen. Marinen började snart dyka på platsen, under ledning av dykarbasen Per Edvin Fälting. Redan vid första dyket hittades ett stort nästan intakt vrak stående i leran. Och snart stod det klart att Vasa var återupptäckt!
Under följande år började man förbereda för bärgningen. Dykare spolade sex tunnlar i leran under Vasas skrov, i vilka stålkablar senare skulle dras för att med hjälp av lyftpontoner vid ytan kunna lyfta Vasa ur sin grav. Torsdagen den 20 augusti 1959 var det dags för första lyftet och under hösten lyftes Vasa sedan i 18 etapper till grundare vatten - från 32 till 17 meters djup. Dykarna jobbade därefter under ett och ett halvt år med att förbereda skeppet för den slutliga färden. Skeppet tätades och däcket rensades för att göra det lättare.
Den 24 april 1961 var det dags för det slutliga lyftet. Svensk och utländsk media var på plats liksom många nyfikna från allmänheten. Klockan 9.03 stack de första delarna av skeppet upp över vattenytan och Vasa såg dagens ljus för första gången på 333 år. Skeppet tömdes på vatten och snart kunde hon flyta av sig själv. Den 4 maj flöt Vasa in på egen köl i Gustav V-dockan på Beckholmen och placerades på den betongponton där hon vilar än idag.