Textversion: Ombord på Vasa

[Vi ser skeppet snett från sidan. Över fotot har det lagts en ritning av skeppet, sett från sidan. Fotot blir svagare och ritningen blir tydligare.]

[Texten ”Del I Inledning” visas i bild. Fred Hocker står ombord på skeppets däck.] Vasa Inom kort kommer Vasamuseet att bygga en ny, omfattande stödstruktur för skeppet. [Skeppets utsida visas, med olika stödpelare.] Den ska klara skeppets vikt bättre än nuvarande struktur. [En ritning visas av ett slags stödvagga.] Den ska omfatta en vagga på skeppets utsida, men även en rätt komplex och omfattande invändig stödstruktur av balkar, rör och stödplattor.

[Tillbaka på däck med Fred Hocker. Texten ”Fred Hocker, forskningsledare” visas.] Den kommer att dölja en hel del av ursprungsytan inuti skeppet. Och skeppet kommer inte längre att ge intryck av en ursprunglig 1600-talsinteriör. [Vi ser över axeln på någon som tittar på en datorskärm. På skärmen visas en ritning med olika blå och gula linjer.] Innan vi börjar bygga upp den invändiga stommen ser vi det som viktigt att gå igenom skeppet rum för rum och dokumentera varje utrymme ordentligt. [Invändigt rum från Vasa där tre män arbetar med dokumentation: två män mäter något och en tredje man filmar. Två män sitter med en dator ombord på skeppet.] Dels för akademiska syften –i ett projekt undersöker vi interiören och dokumenterar varje kvadratcentimeter av ytan – fotografiskt, elektroniskt och via anteckningar för hand. [Vi ser skeppet snett från sidan, med någon form av mätutrustning intill. I en skeppssida ser vi något som ser ut att vara olika mätpunkter. En tumstock läggs ut. Närbild av händer på ett tangentbord. Någon sitter i en trappa ombord och skriver på en laptop.]

[Tillbaka på däck med Fred Hocker.] Men vi behöver även dokumentera upplevelsen, funktionen, närvaron i de olika utrymmena. Den här filmserien ska behandla vad varje skeppsutrymme var för något, hur vi tror att det användes, vilka delar som är original och vilka intressanta detaljer som kan finnas kvar.

[På avstånd ser vi Fred gå nedför en trappa och sedan titta fram genom en dörröppning. En hand pekar på ett hål i träet.]

[Tillbaka på däck med Fred Hocker.] Så följ med ombord.

[Texten ”Del 2 Skorna” visas i bild. Fred går nedför en trappa för att komma ner på däck.]

[Fred är ombord, i bakgrunden syns hela trädäcket.] Vi som regelbundet arbetar ombord måste vara extra noga så att vi inte skadar skeppet på något sätt. En sak som vi måste tänka på är var vi går. Våra fötter nöter hela tiden mot ytan. För några år sedan genomförde vi ett projekt för att se vilka skor som skulle vara bäst om man arbetade ombord regelbundet. De måste ha tillräckligt bra grepp för att göra det säkert att gå. Men inte så mycket grepp att det slet upp däcket. De här skorna skulle dessutom vara kvar på skeppet så att vi inte drog ombord någon smuts. Efter att ha testat några olika varianter ... klätterskor, särskilda golvpoleringsskor bestämde vi oss till slut för de här. [Närbild av röda bowlingskor.]

Bowlingskor. De är billiga. De är rätt bekväma, men har en platt, omönstrad sula. Och de har precis rätt grepp för att man ska gå säkert utan att skada däcken. Vi har alla ett par skor som står kvar ombord så att vi aldrig behöver oroa oss för att dra ombord smuts på skeppet. [Ett antal bowlingskor står på en matta ombord och Fred byter till bowlingskor.] Så är vi redo att gå överallt ombord.

[Vi ser en modell av skeppet Vasa från sidan, där figurer illustrerar vad människorna ombord gjorde. Över fotot av modellen har det lagts en ritning med vita streck. En ring visar var i skeppet vi nu befinner oss.] Här i aktern, ända upp i akterkastellets topp, har vi flera mindre utrymmen som användes mest som boende för officerare och annan besättning med specialfunktion. [Tillbaka hos Fred på däck. Texten ”Fred Hocker, forskningsledare” visas.] Den här delen av skeppet hade blivit väldigt nedbrutet när skeppet låg på havsbottnen. Den har satts samman av de ursprungliga delarna. Men den är ändå i stort sett komplett. Till och med det väldigt lätta timret som relingarna längs sidan. [Vasas akterspegel visas.] Till utrymmet högst upp kommer man via dörren bakom mig. [Fred pekar mot en dörr med välvd öppning.] På ett engelskt skepp skulle det ha kallats ”coach”. Där skulle trumpetarna eller trumslagarna ha bott. Men vi är inte riktigt säkra på hur det var här på Vasa. Vi har inga artefakter kopplade till det här rummet och inte heller den engelska traditionen. Följ med in och ta en titt på det här trånga lilla utrymmet.

[Vi ser en modell av skeppet Vasa från sidan, där figurer illustrerar vad människorna ombord gjorde. Över fotot av modellen har det lagts en ritning med vita streck. En ring visar var i skeppet vi nu befinner oss.] Du kan se hur litet det här utrymmet är. [Fred sitter på huk inne i ett trångt utrymme.] Jag är 1,80 m lång. Lika lång som den längsta sjöman vi känner till från skeppet. Genomsnittslängden var betydligt kortare, ca 1,65–1,66 m. [Texten ”Fred Hocker, forskningsledare” visas.] Så inte ens en sjöman på Vasa hade kunnat stått raklång här. Vi vet inte hur det användes. Det kan ha varit ett flaggskåp. Det är en senare tradition i den svenska marinen. Det verkar inte finnas ... Det här är ingen trevlig plats att bo på, tänker jag, men det är kanske bara ett modernt sätt att se det. En hel del av interiören här är inte original. Det gäller t.ex. den mörka bordläggningen på sidorna. Men skottet anger ramarna, den här fint svängda formen som är så typisk för perioden, är mest originalbitar med en dörr. Här finns en svängdörr som öppnades och stängdes som vi inte har nu. Och en stor del av däcket har försvunnit. Men utrymmet är väldigt mycket så som vi tror att det har varit. Däcksstrukturen ovanför alla dessa balkar är original. Man kan se att den är mycket lätt byggd. Däcket ovanför är en väldigt lätt struktur. [Närbild av taket.] Man var tvungen att göra så, för ju högre upp i skeppet man kommer desto mer inverkar vikten på stabiliteten. [Återigen bild på Fred inne i bovenhyttan.] De tänkte på det eftersom de gjorde strukturen lättare ju högre upp man kom.

[Vi ser en modell av skeppet Vasa från sidan, där figurer illustrerar vad människorna ombord gjorde. Över fotot av modellen har det lagts en ritning med vita streck. En ring visar var i skeppet vi nu befinner oss.] Här står jag på styrhyttens tak. [I bakgrunden syns två dörröppningar och en kraftig mast.] Här tror vi att officerarna bodde: kaptenen och de båda löjtnanterna. Till dessa kajutor kom man via dessa båda låga dörrar och nedför en kort stege. Hela det här området förändrades lite när skeppet byggdes. Vi kan t.ex. se att de här dörrarna och däcket först var lite längre akterut. Cirka 1,5–2 m längre akterut. Och mesanmasten var också tänkt att stå längre akterut. Och allting placerades längre fram när skeppet byggdes. Vi kan se att det gjordes förändringar. Det är den enda större ändring vi känner till från när skeppet byggdes. Från detta rumskomplex kunde man också komma till kajutan nedanför via en trappa. Men det här är den främsta vägen dit. Det här är området där officerarna arbetade. Kaptenen stod på dessa däck och förde befäl över skeppet. Kom så går vi och ser var kaptenen och löjtnanterna bodde.

[Fred står nu inne i skeppet – i bakgrunden syns bl.a. en kraftig snedställd stock, takbalkar och en trappa, med modern belysning som kontrast.] Nu är vi i det första av de tre rummen där officerarna bodde. [Det visas en modell av skeppet Vasa från sidan, där figurer illustrerar vad människorna ombord gjorde. Över fotot av modellen har det lagts en ritning med vita streck. En ring visar var i skeppet vi nu befinner oss.] Det här skulle man kunna kalla förrummet. Det är ett märkligt litet rum, inte särskilt långt. Mindre än 2 meter tvärsöver. [Fred måttar med händerna och pekar sedan snett bakåt mot den snedställda stocken.] I mitten står mesanmasten som tar en hel del plats. [Texten ”Fred Hocker, forskningsledare” visas.] Det är precis så att kojer får plats. Här inne kan några personer ha bott. Tyvärr har vi inte identifierat så mycket av interiören ännu. Så vi är inte helt säkra på hur utrymmet kan ha använts. Det här utrymmet var kanske en efterhandskonstruktion som uppstod när man ändrade hela den här strukturen. När de förlängde däcket ovanför var det med ungefär den längden. Så det var kanske först tänkt att vara den främre delen av kajutorna. När däcket förlängdes uppstod sedan det här utrymmet nedanför. Men går vi genom den här fina dörren med ett välvt huvudparti kommer vi in i det verkliga boendeutrymmet, där det är mer plats. [Fred visar mot en dörr med rundad öppning.] Man skulle nästan kunna säga ”lyxigt”.

[Fred står nu inne i skeppet – i bakgrunden syns bl.a. ett ramverk med balkar i stjärnform, takbalkar och en trappa.] Officersboendet på Vasa var till för kaptenen och löjtnanterna, dvs. skeppets officerare. [Texten ”Fred Hocker, forskningsledare” visas.] De bodde främst i de här två rummen, tror vi.

[Kameran glider ned längs skeppets utsida, till ett parti som är rikligt utsmyckat med träfigurer.] En amiral eller kungen skulle ha fått bo ännu finare på däcket nedanför, i den stora kajutan. [Tillbaka hos Fred inne i skeppet.] Den här kajutan har flera detaljer som var tänkta att ge komfort. [Närbild av skeppsmodellen med hyttan i närbild.] Vi vet att det fanns inbyggda bänkar längs sidorna i det här rummet. De hade inbyggda dubbelsängar som kunde fällas upp under dagen och sedan fällas ner, med en madrass i. [Foto av skeppets utsida där ett fönster med rundat överparti syns.] I rummet fanns även fönster, ett litet välvt fönster på vardera sida. Här fanns även hemtrevliga detaljer.

[Tillbaka inne hos Fred som visar med handen mot den övre delen av en dörram.] Om man ser noga på dörrens ram eller överstycke finns det ett antal små nubbhål hela vägen runt. De har nog spikats för ett draperi som har suttit här. [Kameran fokuserar på överstycket med olika nubbhål.] Det kunde användas antingen med dörren öppen, för lite avskildhet. Eller också med dörren stängd och draperiet framdraget. Det var väldigt effektivt för att stänga ute drag och hålla kajutan lite varmare.

[Fred står nu inne i skeppet – i bakgrunden syns bl.a. olika trästrukturer. Golvet ser ut att vara i två nivåer.] Den här sviten rum är uppdelad i två större utrymmen. Det lägre rummet, lite längre förut, var nog officerarnas sovplats. Här tror vi att fällsängarna stod. [Närbild av skeppsmodellen.] Och ett litet trappsteg upp fanns ett andra rum. [Tillbaka hos Fred inuti skeppet.] Kanske användes det som måltidsrum, som vardagsrum eller dagkajuta. [Han pekar ned mot en öppning i golvet, avgränsad med rep.] Dessutom fanns en trappa på babordssidan för privat kommunikation med den stora kajutan nedanför. [Bild av Vasas akterspegel med ett antal träfigurer som utsmyckning och därefter kommer vi tillbaka till Fred vid trappan.] Skeppets officerare och amiralen kunde tala med varandra utan att behöva gå via skeppet med den vanliga besättningen. De båda rummen skiljs av ett skott. [Fred pekar mot ett ramverk vid trappavsatsen.] Ramen ser vi här men den var nog klädd med vertikala plankor. Det fanns nog en dörröppning men vi tror inte att det fanns någon fysisk dörr här, vi har i alla fall inte hittat den. Och om vi kliver upp ett steg kommer vi in i ett vardagsrum.

[Fred står nu inne i skeppet – i bakgrunden syns bl.a. fyra välvda fönster.] Här, längst bak i aktern, hade officerarna ett slags vardagsrum. [Texten ”Fred Hocker, forskningsledare” visas.] Det finns sittplatser, men i det här rummet hittade man också resterna av ett träbord av furu som är knappt två meter långt och en meter brett. Det skulle ha varit tillräckligt stort för sex personer. Det här rummet har ljus. Det finns fyra fönster i aktern. [Han pekar bakåt mot fönsteröppningarna. Därefter visas skeppets akter, med samma fönster från utsidan.] De stängdes med träluckor, de hade inget fönsterglas. Vi har en av luckorna till dessa fönster. [Närbild av en av figurerna i aktern. Därefter kommer vi tillbaka till Fred inne i skeppet.] Det finns även en inbyggd bänk eller en soffa utmed kajutans bakre del under de fyra fönstren. Man kan se det som är kvar av sits och ryggstöd här. Några små nubbhål tyder på att sitsen har varit polstrad. stoppad och klädd med tyg. Men det ska sägas att det är inte helt säkert.

[Fred står nu inne i skeppet – i bakgrunden syns bl.a. en välvd dörröppning och något som ser ut ett räcke utanför.] På varje sida finns ett låringsgalleri, en liten balkong på utsidan, en typisk detalj för skepp från den här perioden. De var lite av en prestigesymbol för de personer som bodde där. [Samma parti syns från skeppets utsida: ett mycket utsmyckat parti, med låga, rektangulära fönsteröppningar.] Men de var nog nästan helt och hållet symboliska. De övre gallerierna är väldigt, väldigt trånga. [Närbild av dörröppningen ut till dessa gallerier.] De är så små att en normalstor person inte riktigt kan förflytta sig där särskilt effektivt. Om jag kryper in där för att försöka dokumentera något måste jag välja håll för jag kan inte vända när jag är där. [Han går genom dörröppningen till galleriet, där han måste stå hukad.] Så det säger lite om hur man får stå i det här lilla galleriet.

[Det visas en modell av skeppet Vasa från sidan, där figurer illustrerar vad människorna ombord gjorde. Över fotot av modellen har det lagts en ritning med vita streck. En ring visar var i skeppet vi nu befinner oss.]

[Fred går nerför en trappa och kommer ned till ett stort, öppet utrymme inuti skeppet.] Här står vi på det övre av två hela batteridäck, skeppets främsta vapenutrymme eller militära utrymme. [Texten ”Fred Hocker, forskningsledare” visas.] På ett engelskt skepp från samma period skulle man kalla detta mellandäck. Det är det mellersta av tre däck med kanoner. På svenska skulle man ha kallat det översta överlopp och inte ett däck. Men nu talar vi om det bara som övre batteridäck. I det här utrymmet fanns 24 stora 24 punds kanoner. Lite mindre än halva skeppets totala bestyckning fanns här. Men här bodde också cirka hälften av besättningen. De var mer eller mindre jämnt fördelade mellan detta däck och kanondäcket under. De bodde i grupper om sex till åtta personer mellan kanonerna. De sov på däck, åt sina måltider där, var där när de inte höll vakt, när de inte arbetade.

[Fred står nu inne i skeppet i ett stort, öppet utrymme. I mitten av rummet är ett avlångt trägaller infällt i trädäcket. I taket till däcket ovanför sitter en tung träkonstruktion, som ser ut som en kraftig ram, där en stock har fästs.] Det här är det nedre fundamentet till ett av skeppets tre gångspel. Det var vinschar som användes för att lyfta ombord tung last.

[Bild från gångspelet på övre däck. Det består av en kraftig pelare som är i höjd med relingen och har fyra utskjutande spakar.] Just det här gångspelet finns på övre däck och används för att sköta riggen eller hjälpa till att dra upp ett ankare. Det har två fundament, ett övre och ett nedre. Det nedre fundamentet fanns normalt på däck.

[Tillbaka nere hos Fred där man kan se det nedre fundamentet.] Men för att få det ur vägen är fundamentet upphängt i däcket ovanför och bär upp ankarspelet nedtill. Det är ingen särskilt vanlig lösning, men förekom på vissa 1600-talsskepp.

[Vi ser fören av skeppet, med galjonen i förgrunden. I nästa bild står Fred inuti skeppet. I bakgrunden syns bl.a. en fyrkantig öppning varigenom galjonen skymtas.] Här befinner vi oss längst fram vid skeppets bog. Även om det fanns kanoner i den här delen av skeppet när det grävdes ut användes detta utrymme mest för att förvara personliga ägodelar. Skeppet hade 64 kanoner men kanonportar för 72. En av frågorna har varit vilka av de åtta kanonportarna som inte hade någon kanon. [Närbild av två kanoner. Därefter visas skeppets smyckade utsida.] Vi vet att de fyra portarna i akterspegeln var tomma och de andra fyra har vi letat efter. [Tillbaka inne hos Fred, som står vid en av kanonportarna.] Nyligen har vi kunnat visa att de två kanonportarna längst fram på detta däck inte hade kanoner eftersom det var här många personliga ägodelar förvarades. [Fred pekar mot de båda kanonportarna.] Här fanns stora staplar med lådor, lårar och tunnor när skeppet seglade ut. Som tur är var utrymmet mycket väl skyddat när däcket ovanför rasade in och förseglade utrymmet. [Äldre svartvit bild som visar bogen efter utgrävningen.] Så det här är en av de minst förstörda delarna ombord längst fram på det här däcket. Härifrån kan man också komma ut från skeppet och ta sig till galjonen, den långa, triangelformade delen längst fram. [Galjonen visas snett underifrån, med kameran placerad framför skeppets för.] Den hade främst två funktioner. Här kunde segelriggningen skötas ända framme vid bogen. Men här fanns även skeppets två avträden, toaletterna. De finns fortfarande kvar. [Närbild av två fyrkantiga lådor som är placerade på vardera insidan av galjonen.] Dit kom man antingen via de här öppningarna [Fred pekar mot två öppningar] eller också genom att klättra ned vid sidan av skottet från övre däck via en trappa som byggts på utsidan. [Närbild av trappa.]

[Fred står nu inne i skeppet – i bakgrunden syns bl.a. en tvärsgående balk i nutida trä som bärs av metallstag och något som ser ut som en pump i trä. Bakom Fred ser det ut att vara en fyrkantig öppning i trädäcket.] Något av det mest förvånande med det här däcket är den höga takhöjden. [Vi ser hela det avlånga utrymmet, med breda däcksplankor på sidorna och fyrkantsgaller i trä i mitten. Fred kommer gående mot kameran.] Det är en del av förklaringen till att skeppet var rankt och sjönk. Jag är 1,80 meter och lika lång som den längsta personen ombord och cirka 15 cm över medellängd. Men jag kan stå upprätt under alla balkar utan att huka mig. [Texten ”Fred Hocker, forskningsledare” visas.] Man behövde inte kunna stå upprätt under balkarna, bara mellan dem. [Fred måttar med handen.] Se hur mycket takhöjd jag har. Man hade kunnat sänka det här däcket rejält, kanske 30 cm och ändå ha tillräckligt med plats för att jobba här. Det skulle ha gjort skeppet betydligt mycket mer stabilt om man hade kapat en rejäl del av det höga partiet på skeppet och sänkt vikten på allting annat. Vi vet inte varför de ville ha så hög takhöjd det var inte av ergonomiska skäl. Senare skulle skeppen få mycket lägre takhöjd på dessa däck. Men det var ett av skälen till att skeppet Vasa var rankt och sjönk.

[Fred står nu inne i skeppet – i bakgrunden syns bl.a. en tvärsgående balk i nutida trä som bärs av metallstag och något som ser ut som en pump i trä. Bakom Fred ser det ut att vara en fyrkantig öppning i trädäcket.] Det här är huvudpumpen och den enda pump vi tror fungerade när skeppet seglade ut. Det här är en solid alstam, som är ca 9,5 m lång. [Kameran följer alstammen nedåt.] Den går hela vägen ned till kölens ovansida där den har ett kopparfilter. Och med pumphandtaget eller spaken fördes en kolv upp och ned på insidan med ventiler. På så sätt kunde vatten lyftas upp hela vägen från skeppsbotten upp till den här nivån. Det kom ut på stockens baksida i ett blyrör som gick till en fördjupning eller ett tråg som skurits ut högst upp i en av däcksbalkarna under däck. Vattnet fördes sedan till utlopp på sidorna, så att det kunde avlägsnas från skeppet.

Det här är styrhytten. Härifrån styrdes fartyget. [Fred är inuti skeppet, omgiven av mörkt trä. Han håller i en lång stång, betydligt högre än honom. Till höger syns en trappa från förr, med en modernare trappa ovanför.] Den här stången som skjuter upp från däcket kallas kollerstock. [En skiss visas av skeppet från sidan, med delarna särskilt markerade.] Det är en spak, ansluten till rorkulten, som i sin tur är ansluten till rodret. Så här styrdes normalt stora fartyg från ca 1450 fram till runt år 1700 när skeppsratten uppfanns. [Tillbaka hos Fred i styrhytten. Texten ”Fred Hocker, forskningsledare” visas.] Den gör att man kan få mycket stora rodervinklar eftersom kollerstocken inte bara kan lutas bakåt och framåt. För större vinklar lutar du och pressar den genom ett lager i däcket. Då kan man få en rodervinkel på 22 eller 23 grader åt varje håll, vilket är helt perfekt för att styra ett segelfartyg. [Närbild av kollerstockens fäste i golvet. Kameran följer sedan kollerstocken uppåt] Den som styr måste vara i ganska bra form. Med en skeppsratt står man på samma ställe och har en stor mekanisk fördel som är ungefär lika stor oavsett rodervinkeln. Med det här systemet dansar man fram och tillbaka från den ena sidan till den andra, beroende på åt vilket håll man vänder. Ju större rodervinkeln är, desto större kraft krävs. Man kan se kompassen. [Kameran glider lite åt höger så att man kan se att det är två trappor till höger.] Det fanns tidigare ett skåp här mellan trapporna, ett så kallat nakterhus. [Fyndbild med delar av nakterhuset, fyndnummer och någon form av måttstock.] Skåpet innehöll två kompasser, en på vardera sida. En kompass var synlig var man än stod. Nattetid lystes de upp av en lykta i mitten. [Tillbaka hos Fred i styrhytten.] På så sätt kunde man se vart man var på väg. Man kunde se genom dörröppningen och ett gallerverk här för att kontrollera att vinden låg rätt mot seglen. Men inte det som var framför skeppet. [Bild av gallerverket och vant som går upp mot masterna.] Man kunde nog bara se en liten bit upp på däck. Man var beroende av andra för att veta var skeppet var på väg. [Tillbaka hos Fred i styrhytten.] Men det här är ett militärfartyg. Du förväntas inte ta egna initiativ. Styrmannen, som är befäl ger dig order om hur du ska styra. Du behöver inte tänka på vad som finns framför skeppet så den begränsade sikten är inget stort problem. Men i strid är man väldigt skyddad, vilket är viktigt för den som styr.

[Fred är inuti skeppet, omgiven av mörkt trä. Till höger syns två trappor från förr, den ena med en modernare trappa ovanför.] Här fanns det två små sovplatser. De var inte mycket större än kistor. En inbyggd på varje sida av skeppet längs sidan. Lite högre än ett bord med en skjutdörr framför, så att man kunde öppna, krypa in och somna. Dessa två personer tror vi kan ha varit skeppets styrmän. Det var nog de som använde de här sovplatserna. (Fotot av modellen med en vit ritning ovanpå visas igen.] Det är faktiskt det enda stället ombord där man kan vara för sig själv. Även om man var kung och bodde i kajutan delade man hytt med flera andra människor.

Det här är styrhytten. Härifrån styrdes fartyget. [Fred är inuti skeppet, omgiven av mörkt trä. Till höger syns två trappor från förr, den ena med en modernare trappa ovanför. Mitt i rummet finns också en stång.] En annan viktig funktion med det här rummet ser man åt det här hållet. [Texten ”Fred Hocker, forskningsledare” visas.] Då är det ett förrum. Ett rum som förbereder dig för att gå in i nästa rum. För bakom det skottet ligger kajutan. [Vi ser en skymt av nästa rum, som ser ut att ha paneler och väggfasta bänkar.] Här skulle kungen bo om han var ombord. Eller en amiral med befäl över en flotta. Man skulle ha påmints om det när man kom in. För när man kom in i det här rummet skulle man se sju putti som spelade instrument, små pojkar i naturlig storlek som var fästa på skottet där uppe. [Från utställningen ”Livet ombord” visas små figurer av barngestalter med instrument. Därefter tillbaka till Fred i styrhytten.] Forskarna som undersöker detta tror att den här väggen varit målad för att se ut som sten. Så man skulle få intryck av att man lämnade skeppets värld av trä och steg in i palatsets värld av sten.

[Fred tar ett kliv in i ett rum vars väggar är täckta av mörka, tvärliggande plankor.] När man gick in i kajutan kom man faktiskt in i ett rum som ligger i ett annat rum. Vad vi ser här nu är skeppets struktur. Taket, med tunga, strukturerade plankor på insidan av ramverket, däcksbalkarna och strukturen ovanför. Det kraftiga, korstimrade skottet som stöder masten. Men 1628 var allting täckt av ett helt annat lager, ett andra skikt med paneler av mycket hög kvalitet. Utrymmet mellan balkarna fylldes av ett kassettak. Mesanmasten var dold i ett skåp. Allt som visade att man var ombord på ett skepp var täckt. I stället var utrymmet gjort för att se ut som ett rum i ett palats. Det var av samma fina material som i ett palats. [Bilder från utställningen Livet ombord: vi ser en sal med väggpaneler, fina träarbeten, väggfasta bänkar, bord och ett glasfönster.] Allt var rakfibrigt, kvartssågat, kvistfritt, dyrt, importerat ekträ. Förmodligen från Polen. [Tillbaka hos Fred i kajutan.] Det är fint arbetat. Förutom alla paneler fanns det fönster med glas. Det var mycket sällsynt, även i byggnader på land. [Närbild av fönsteröppningen med välvt ovanparti.] Glas var mycket dyrt, så att ha inglasade fönster var ett tecken på rikedom, ett tecken på prestige. Det fanns de här små, välvda fönstren på sidan. De skulle väcka uppmärksamhet genom en snidad ram. Och bakom mig, i det här skottet, finns ett stort fönster, lite som ett panoramafönster. [Fred pekar bakåt mot ett skott som ser ut att bestå både av originalträ och nyare trä.] Det var fyllt med paneler av blyinsatt glas och klarglas. Det skulle leda in ljus i rummet från skeppet längre akterut, men även påminna om hur rik ägaren måste vara, som kunde bekosta ett så stort fönster ombord på ett skepp.

[Fred står inne i ett stort, avlångt rum vars väggar är klädda med mörka, tvärliggande brädor. Rummet avgränsas med ett skott, som består både av äldre träpartier och trä som ser ut att vara av senare datum.] De som utformade det här rummet utnyttjade skeppets egen form för att framhäva rummets funktion. [Texten ”Fred Hocker, forskningsledare” visas.] Skeppet blir smalare mot aktern och däcket höjer sig. Det utnyttjades av arkitekterna till det här rummet och dess funktion. [Fred står nu med skottet precis bakom.] Om man kom in i rummet i andra änden är man nedanför värden som skulle stå här högst upp. Dessutom ändras takhöjden på det här däcket. Den är lite högre när man kommer in och lite lägre här. Så jag ser ut att ha lägre takhöjd än den som kommer in genom dörren. [Fred måttar med handen mot taket. Vi ser nu den andra änden av rummet: dörren där besökaren skulle komma och den högre takhöjden.] På så vis framhävs det. Det ger ett forcerat perspektiv som inte bara skapar intryck av att rummet är längre än det är, värden ser också längre ut än han faktiskt är. [Fred står med skottet bakom.] Om kungen tar emot besökare här etableras relationen direkt för människor som kommer in. Det är en smart illusion, ett smart trick, utfört med finaste material och skickligaste hantverk.

Människorna i kajutan hade också det här privata utrymmet- -bakom själva kajutan. [Ett utvändigt parti av skeppet visas, rikt smyckat med olika träfigurer. [Fred står nu inne i skeppet, inne i ett mindre utrymme. Texten ”Fred Hocker, forskningsledare” visas.] Här finns också två välvda fönster och fyra runda hål.] Här kunde nog inte många komma in, det är inte så stort. Men utrymmet hade en del funktioner som var smarta med tanke på hur skeppet var organiserat socialt. Det hade även några funktioner som var smarta enbart för personer som bodde på det här planet. Det finns förvaringsutrymme här. Det är ett skåp där, ja, ett på varje sida. [Fred öppnar en skåpslucka och visar.] Men det som ser ut som ett skåp på babordssidan är faktiskt en trappa som gömts bakom det skottet så att personer i kajutan och i den övre kajutan kunde gå upp och nedför trappan och ha kontakt utan att behöva ta vägen via skeppet. [Fred visar mot en vägg med träpaneler som ser ut som skåpsluckor. Skeppet visas sedan från utsidan. Där finns ett stort antal träfigurer, men också en avlång utbuktning som löper längs med skeppssidan.] Dessutom fanns det låringsgallerier. Dessa var stora nog att användas, till skillnad från gallerierna ovanför. Dörren går man enkelt igenom. [Inifrån kajutan ser vi en rundad dörr, med Fred ute i galleriet.] Den vaktades av ett par hermer och en tung, snidad överliggare, med en mängd bladverk. Vi har den i våra förråd. [Låringsgalleriet visas från utsidan igen och vi får se att det är ett runt hål i galleriets vägg.] Och det är tillräckligt med plats för att man ska kunna gå omkring. Det finns faktiskt en liten kanonport längst fram på rätt höjd för en musköt så att man kunde sätta en musketör där som skulle kunna skjuta ned längs skeppets sida om det var någon som försökte ta sig in under något av skeppets kanoner. [Tillbaka till Fred inne i skeppet.] Härifrån kunde man även försvara sig mot personer i närheten av skeppet. [Fred pekar mot fyra runda hål i väggen, med mindre hål nedanför.] Det finns fyra små, rundade kanonportar här med ett hål i balken undertill. De är till för nickhakar. Det är små kanoner för personstrid som satt på en svängbar axel. Man siktade med dem, som en stor musköt. Med dessa fyra positioner kunde man kunde skjuta på personer som försökte komma och sätta rodret ur spel. [Samma vägg visas utifrån, med de fyra hålen väl synliga.] Vi har inga belägg för att de här kanonerna var på plats när skeppet seglade ut men det fanns i alla fall plats för dem. Och alldeles ovanför fanns det nog glasfönster som släppte in mängder av ljus. [Fred visar mot en öppning i aktern.] Men om en kanon avfyrades intill glasfönstret kan jag tänka att det nog var slutet för det fönstret.

[Fred står nu inne i fartyget.] En av myterna som levt kvar kring Vasa var att det gjordes stora förändringar när skeppet byggdes att kungen beordrade att skeppet skulle få ett extra däck och att det skulle förlängas efter det att man hade börjat bygga. [Texten ”Fred Hocker, forskningsledare” visas.] Men det finns faktiskt inga belägg för några sådana förändringar. [Vi ser skeppet i utställningslokalen, med besökare runt omkring.] Skeppet som står i museet i dag är mer eller mindre samma skepp som man hade tänkt bygga när kontraktet undertecknades. [Tillbaka hos Fred i skeppet.] Men däremot har det gjorts några mindre förändringar under tiden som skeppet byggdes. Det är ofta så det går till när man bygger en större träkonstruktion. De lade till en lucka i däcket här genom att såga upp ett hål i däcket. Eller flyttade en trappa från ett ställe till ett annat. En av de större förändringarna är här i akterkastellet. Hela akterkastellets struktur gjordes längre än det ursprungligen var tänkt att vara. Det gjorde att skansdäcket behövde förlängas med cirka 1,5–2 meter. Då behövde skott flyttas från sin ursprungliga plats. Och mesanmasten skulle egentligen stå lite längre akterut och den flyttades framåt. Vi kan se spår av dessa förändringar utifrån det som redan var byggt. [Fred visar mot väggen, där flera plankor slutar på samma ställe.] Linjen som går precis här, den här sömmen mellan plankorna man kan se att det är en vertikal linje där alla dessa fyra plankor slutar medan denna fortsätter. Här skulle akterkastellet sluta, var det tänkt. Rummet som vi står i skulle ha legat betydligt längre akterut. I stället för att sluta här, skulle det ha slutat här någonstans. Sedan de hade bestämt att alla kajutor skulle göras längre måste de lägga till dessa plankor för att förlänga rummets interiör lite till. Vi kan se hur den ursprungliga konstruktionen var tänkt. Vi kan även se var däcket ovanför slutade tidigare, vilket ger oss en bild. Vi kan till och med se var vi tror att mesanmasten först var tänkt att stå. Vi vet inte varför de gjorde det. Kanske tyckte kaptenen som ansvarade för skeppets riggning att mesanmasten skulle stå längre fram för att skeppet skulle gå bättre till sjöss. Sådana förändringar har man sett på andra skepp i historien. Någon, t.ex. kungen, bestämde kanske att kajutan inte var tillräckligt stor och fin. Så kajutan måste göras större. I så fall kunde inte mesanmasten stå mitt i kajutan. Man måste flytta den med skottet. Problemet är att det säger oss vad som är gjort, men inte riktigt varför det gjordes.

[Fred går nerför en nutida trappa ner i ett stort öppet utrymme, med långa, längsgående däcksplankor och låga takbalkar.] Vi står på undre batteridäck eller det som skulle ha kallats undre däck, vilket i hög grad påminner om övre batteridäck precis ovanför. [Texten ”Fred Hocker, forskningsledare” visas. Därefter visas bilder från 1961 års utgrävning, där flera hjälmförsedda män i galon arbetar vid olika bord. Man ser även trådkorgar med bl.a. en äldre träbit.] Här bodde ungefär hälften av besättningen och här fanns lite mer än hälften än huvudbestyckningen. [Från utgrävningen visas två män på huk vid ett gyttjigt parti ombord; den ene av dem gräver med en liten handspade. Därefter får vi se fler utgrävningsbilder, där kanoner står på plats.] På detta däck stod ursprungligen 30 st. 24-pundskanoner bl.a. två mycket stora 24-pundare i äldre stil allra längst fram. [Tillbaka till Fred i skeppet.] Utöver dessa båda huvudfunktioner händer det två andra saker på detta däck som är viktiga för arbetet ombord. Dels drar man upp och hanterar ankarna här. Ankarkablarna förs in i skeppet på detta däck och görs fast här. Här fanns även maskineriet för att lyfta upp ankarna. En annan huvudfunktion fanns i aktern där styrningen kommer in i skeppet från rodret som ansluter det till kollerstocken på däcket ovanför. Så låt oss börja med att titta på ankarbetingen där man gjorde fast ankaret i skeppet.

[Fred befinner sig nu inne i skeppet, vid en konstruktion där det som ser ut som en stor, tillplattad vals, kanske sammansatt av flera stockar, vilar mot träbalkar undertill och två kraftiga träpelare baktill.] Denna massiva konstruktion är ankarbetingen. Det var här man gjorde fast ankaret i skeppet. Därför förankrades den i så mycket som möjligt av skeppsstrukturen för att fördela draget från ankaret eller skeppets drag i ankaret. [Ett runt hål i skeppssidan visas.] Ankarkabeln kom in genom klysen, ett runt hål, ca 40 cm i diameter, i bogen, intill förstäven. Den drogs ned längs däck och gjordes sedan fast. [Fred pekar mot den undre delen av träkonstruktionen.] Den kom upp under tvärbommen och sedan runt, framför det här vertikala partiet och därefter tillbaka över denna, över däck, och sedan ned genom denna lucka i däcket [Fred pekar mot en fyrkantig lucka i däcket på andra sidan] och ned genom ytterligare en lucka i däcket nedanför där det finns ett utrymme där ankarkablar kan rullas upp. [Bilder från 1961 visas: Utgrävning av ankartrossen. Här kan man se en man hålla i kraftig, mörk tross. Därefter tillbaka till Fred vid träkonstruktionen.] Hela strukturen är fäst i en massiv däcksplatta av ektimmer, som är ca 25 cm tjock. De har sedan bultats och spikats fast i fem olika däcksbalkar. Så hela den här strukturen kan inte röra sig. I dag är det en viss nackdel eftersom ankarbetingen inte blir kortare och timret inte krymper på längden. Detta gör att däcket här lyfts upp medan resten av skeppet runtom kring sätter sig. Därför har vi en upphöjning i däcket som beror på ankarbetingen.

[Fred befinner sig nu inne i skeppet. Han går till skeppssidan och slår sig ned intill ett runt hål i väggen.] Det är här ankarkabeln kommer in i skeppet genom klysen av massivt timmer intill förstäven, med annat timmer på utsidan för att skydda skeppssidan mot nötning när kabeln dras ut och in. För att lyfta ankaret måste man dra det genom det här hålet. [Samma hål visas från utsidan.] Men eftersom kabeln är så grov och styv var den mycket svår att hantera direkt. Det går inte att ta tag i den och dra med ett stort antal män, som med ett rep från riggen. Och man kan inte vira den runt något av skeppets gångspel, maskiner eller vinschar för att dra in den. [Bild från gångspelet på däck. Därefter tillbaka till Fred inne i skeppet.] I stället fick man fästa den i ett mellanliggande rep som var mycket mindre och betydligt mer hanterbart. Detta mellanliggande rep kallas fånglina. Det var i princip en ändlös repslinga som gick hela vägen runt däck till gångspelet bakom stormasten där det kunde läggas runt gångspelet. [Kameran sveper längs en fartygsmodell av Vasa, där man kan se hur människorna arbetade ombord.] Och därefter kunde gångspelet användas för att dra in kabeln. Själva fånglinan var bara cirka sex centimeter i diameter. [Bilder från 1961 års utgrävning av ankarkabeln där man kan se en man hålla runt en kraftig tross.] Vissa fragment av det har klarat sig och hittats på detta däck tillsammans med två ankarkablar som hade lagts ut på detta däck när skeppet förbereddes för ankring den kvällen. [Tillbaka hos Fred vid klysen.] Så det låg långa kabellängder på däcket när skeppet grävdes ut och vissa fragment av fånglinan. Den går hela vägen akterut till gångspelet. [Fred reser sig och går.]

[Ombord på skeppet: Fred går genom ett stort öppet utrymme, med långa längsgående plankor. Man kan se arbetsutrustning ligga intill skeppets sidor.] Denna del av skeppet är även verkstad, för här har vi gjort en verkstad för skeppets underhåll där vi kan förvara verktyg och material som behövs för all slags konservering som kan förekomma ombord. [Texten ”Fred Hocker, forskningsledare” visas.] Ett stort projekt har varit att ersätta alla gamla järnbultar eller stålbultar från 1960-talet med modernt rostfritt stål. [Två män syns arbeta utmed den utvändiga skeppssidan. Därefter ser vi en kvinna dra ut en bult ur en tvärbalk på skeppets insida. Därefter tillbaka till Fred i verkstaden.] Vi förbereder även för arbetet att bygga en ny stödstruktur under och inuti skeppet. Det här ger väl lite bakgrund till arbetet med den delen av museiverksamheten och vad som krävs för att underhålla något som Vasa för kommande århundraden.

[Fred står ombord på skeppet.] Vasa hade fyra pumpar för att leda ut vatten från skeppet. Huvudpumpen är enda alstam, med ett hål borrat genom längden. [Texten ”Fred Hocker, forskningsledare” visas.] De andra pumparna är tillverkade av lödda blyrör. Den andra huvudpumpen på fartygets mittlinje kom upp från fartygsbottnen i den här trädstammen. [Fred pekar mot en fyrkantig träkonstruktion.] Det fanns en behållare av blyplåt inuti den här lådan. När den fylldes med vatten från pumparna tömdes den i ett par blyrör som gick ut på varje sida. Dessa rör fortsatte inuti den här lådan eller det här tråget som byggts på baksidan av denna balk. [Fred pekar upp mot takbalken precis ovanför.] Det är en rätt fin liten konstruktion som ger mycket utrymme för ett rör som bara är runt 6 cm i diameter, kanske 7 cm. [Han pekar mot brädsluten, där små halvcirklar har gröpts ur.] Brädsluten har inskärningar som ett slags dekoration. Och detta följer hela vägen genom ett hål i sidan av skeppet som röret går genom. [Bild på hålet i skeppssidan, först invändigt och därefter utvändigt.] Det finns även ett litet block på utsidan som rörets ände är fäst vid så att man kunde tömma vattnet över sidan. [Vi ser skeppets utsida, med de uppfällda luckorna över kanonportarna.] Två andra pumpar fanns också på detta däck och de sitter på skeppets sidor. [Tillbaka hos Fred inne i skeppet.] De är till för att ta upp vatten när skeppet lutar åt sidan. De har slag som töms. Det är de enda som man egentligen kan kalla länspumpar. Det här är bara en pump.

[Fred står nu under däck, i ett stort öppet utrymme med långa, längsgående plankor. Intill honom kan man se ett stort, runt hål i däcket.] Vasa har tre gångspel, vart och ett med lite olika funktion. Det stora gångspelet var störst och stod här på undre batteridäck. Det satt i det här hålet. [Fred pekar mot hålet.] Det hade två huvudfunktioner. Framför allt, och nog också oftast, användes det till ankaret. [Bild av modell där man kan se skeppet i genomskärning, där figurer visar hur människor arbetade ombord.] Ankarkabeln var knuten till fånglinan som gick från bogen tillbaka hit. Ankaret kunde sedan vinschas in genom att män drog runt gångspelet. [Tillbaka till Fred under däck.] Det är också placerat så att man kan använda det för tunga linor i stormasten. Det översta repet man kunde använda för att resa eller sänka toppmasten kunde dras ned till gångspelet här, liksom storfallet. Om man måste höja eller sänka den stora rån och dess segel som vägde några ton, kunde man låta gångspelet ta tyngden och använda styrkan från upp till 24 män som pressade på mot spelets armar medan de gick runt gångspelet. [Bild av gångspelet på övre däck.] Gångspelets armar var cirka fem meter långa, så de tog mycket plats och använde allt utrymme här nere. [Fred måttar med armarna.] Man kan t.o.m. ha behövt flytta kanonerna vid kanonportarna på någon sida för att kunna använda gångspelet.

[Fred står under däck på skeppet, vid en öppning till ett separat rum.] Det mesta av undre batteridäck är ett enda öppet utrymme så att det var så enkelt som möjligt att hantera kanonen som stod där. Men det finns ett mindre rum längst bak i aktern: arkliet. [Texten ”Fred Hocker, forskningsledare” visas.] Där kunde traditionellt sett underbefälen bo, även om vi har väldigt få belägg för det på det här skeppet. Och det var också här arklimästaren hade sitt förråd, t.ex. reservdelar till kanoner och laddningsutrustning. Detta avgränsades av detta skott, som ursprungligen kunde stängas till med en skjutdörr. Däcket i arkliet ligger högre än däcket i under batteridäck. [Kameran går längre bak för att visa höjdskillnaden.] Detta verkar vara en förändring som gjorts i strukturen när skeppet byggdes. Det var antagligen för att ge lite mer takhöjd när man arbetade i utrymmet precis nedanför. Det fanns två väldigt stora kanoner som avfyrades genom spegelbandet. Och de ville kanske ha lite mer takhöjd för dessa kanoner och gjorde denna mindre förändring när skeppet byggdes.

[Fred är under däck på skeppet. Han går fram till en lång tvärbalk som är upphängd ungefär i brösthöjd.] Något av det mest framträdande i arkliet är skeppets styrsystem. Det är vad man skulle kalla ett roder i ett modernt fartyg. Rorkulten, den här stora tvärbalken är ca nio meter lång och väger nästan ett halvt ton. [Texten ”Fred Hocker, forskningsledare” visas.] Den kopplar samman kollerstocken i styrhytten och rodret ända borta i aktern. [Texten ”Se mer i del 16: Kollerstock” visas. Därefter visas skeppets aktersida, där det syns en fyrkantig öppning nedanför flera träfigurer.] Den går in via en rektangulär port, fortsätter förbi levangen, en stor balk som bär en del av vikten på ett rullager, och kopplas sedan till kollerstocken genom den här bajonettfattningen som har ett hål som glider över änden på rorkulten. Och i rorkultens ände finns ett vertikalt hål för en axelsprint av järn som hindrade kollerstocken från att glida av rorkulten. [Fred pekar på hålet.] Det maximala utslaget bestäms delvis av däckets struktur. Däckets undersida har skurits bort för att kollerstocken ska kunna gå så högt som möjligt. (Fred stryker med handen mot taket.] Så den faktiska gränsen är när rorkulten slår emot skeppssidan, vilket är cirka 23 graders rodervinkel.

[Fred står inne i skeppet i ett rum med lågt liggande takbalkar.] I arkliet fanns det plats för fyra av skeppets 72 kanoner. I den sista porten på varje bredsida stod en av de lätta 24-pundarna. [Fred pekar mot sidorna och vi ser en närbild av en fyrkantig öppning i skepppssidan, numrerad 28 och 24. Därefter visas porten på den andra sidan, numrerad ?4 och 27.] Dessa båda kanoner är två av de tre kanoner vi fortfarande har. [Tillbaka till Fred, texten ”Fred Hocker, forskningsledare” visas.] Bärgarna lyckades inte flytta dem på 1660-talet. Så de hittades här inne i arkliet. [Fred pekar bakåt.] Det fanns också ett par runda portar i spegelbandet för två 24-pundare till som kunde ha avfyrats genom spegelbandet. [Kameran glider förbi stora, runda hål som är placerade ovanför en kraftig balk.] Underredena till dessa båda kanoner hittades här. Men vi kan se på underredena att det aldrig har suttit kanoner där. [Närbild av ett av hålen.] De är två av de åtta kanonportar som var tomma när skeppet seglade ut. [Samma hål visas från utsidan. Ovanför hålet finns en utsmyckning av ett ansikte och vid sidan syns två träfigurer. Därefter tillbaka till Fred inne i skeppet.] Det finns två kanoner till på skeppet, de två största som antas ha funnits ombord fanns i det här utrymmet, men på däcket under, på trossdäck.

[Vi befinns oss i ett stort, öppet utrymme med långa, längsgående plankor. Fred kommer nerför en stege från våningen ovanför och sätter sig på huk.] Det här är trossdäck, det övre av skeppets två förvaringsutrymmen. Det var till största delen ett stort, öppet utrymme som gick från bog till akter. Längst fram finns ett mindre rum, härifrån kan vi bara se ungefär halvvägs till skeppets bog. [Texten ”Fred Hocker, forskningsledare” visas.] Sedan finns det ett större rum här i aktern. Ursprungligen fanns det också ett rum här på babordssidan där skeppets segel förvarades och därför har vi sex av dem kvar. [Ett svartvitt foto visas från 1961 års utgrävning av seglen: man ser ett hörn med timrade väggar, där det ligger något slags oformlig massa, delvis med repliknande struktur. På nästa svartvita bild från 1961 års utgrävning ser en man ut att dra ett underlag med det som har varit segel med hjälp av en krok. Tillbaka till Fred som pekar mot stegen.] Och på styrbordssidan, på andra sidan om den här stegen, lite längre fram, fanns ett litet rum som en av skeppets snickare hade byggt för att förvara sina saker och där bodde han kanske också.

[Fred står vid en vägg med kraftiga tvärliggande balkar och synliga bultar.] Trossdäck är till stor del ett öppet förvaringsutrymme mitt i skeppet. Det är relativt lättbyggt. Ganska tunna furuplankor har lagts över balkar utan mycket annan understruktur. [Texten ”Fred Hocker, forskningsledare” visas.] Men längst akterut, ungefär en fjärdedel av däcket, är byggt i mycket tyngre stil, mer som batteridäcken ovanför. [Fred pekar uppåt och vi får se skeppets utsida i mörkt, utsirat trä. På en rad syns fyra runda hål, på raden nedanför två runda hål och längst ned två fyrkantiga öppningar med luckor som är prydda med två ansikten. Kameran rör sig uppåt över skeppets utsida.] Den här mindre delen är nämligen också ett batteridäck. I dessa två stora fyrkantiga portar fanns akterjagare. [Fyrkantsöppningarna med luckor visas på närmare håll; i förgrunden ser vi besökare röra sig.] Det var stora, tunga kanoner som kunde avfyras på långt håll mot förföljande skepp. [Tillbaka inne i skeppet hos Fred, som sitter på en kraftig tvärliggande balk mellan de båda fyrkantsöppningarna.] Underredena till dessa båda kanoner hittades här, men inte vid portarna och de hade uppenbart inga kanoner ännu. De var längre fram, fastlåsta vid däck. I det här rummet fanns även ett stort artillerilager. [Det visas ett foto av ett lavetthjul: ett trähjul med ett runt hål i mitten.] Det fanns en hel del reservhjul eller lavetter, kanonunderreden, samt en del ammunition. [Tillbaka inne i skeppet hos Fred.] De flesta av de stora 24-pundarnas kulor var nere i hålskeppet, men alla lite mer udda specialprojektiler, som kedjelod, pik-och saxlod förvarades i detta rum, liksom ammunitionen till 3-pundskanonerna, de mindre kanonerna på övre däck [Foton visas av kedjelod (en delbar kula med en kedja mellan delarna), piklod (en kula med en kraftig pik rakt igenom) och saxlod (en kula som ser ut att vara delbar, med ett saxskär och saxhandtag i varje del). Därefter tillbaka till Fred.]. Så den här mindre delen av rummet hade en stark artilleriprägel. I det här utrymmet hittade man en tunna med personliga ägodelar intryckt mellan de två lavetterna samt en del extra rigg som hade förts med av vattnet från segelrummet som ligger lite längre fram, på babordssidan. Detta rum hade en annan funktion. Nämligen att ge tillgång till skeppet för fartyg som kom jämsides. Skeppssidan är ju väldigt hög, cirka sex meter över vattenlinjen. [En fyrkantsöppning visas i skeppets utsida: ovanför syns ett utskjutande träparti med ett tvärparti.] Så om man ville lägga något i en båt eller komma i en båt från skeppet fick man ta sig nedför skeppssidan på en lejdare. Men här fanns två kommunikationsluckor, som såg ut som kanonportar i miniatyr. De satt i skeppssidan som var precis ovanför vattnet så att man kunde prata med någon i en båt, lämna över något till en båt eller t.o.m. klättra ut genom luckan för att komma i en båt. [Tillbaka hos Fred inne i skeppet. Han går mot skeppets långsida.] De fanns precis framför dessa knän på vardera sida.

[Vi befinner oss inne i skeppet; Fred slår sig ner intill en fyrkantsöppning i skeppssidan.] Här är styrbords kommunikationslucka. Den är inte särskilt stor, sidan är kanske 50 cm. Knappt stor nog för att en person skulle kunna klättra ut. [En fyrkantsöppning visas i skeppets utsida: ovanför syns ett utskjutande träparti med ett tvärparti.] Den är byggd som en kanonport. Den har fönsterbrädor och utvändigt en lucka på gångjärn. Linan som används för att öppna kan göras fast i en knap precis ovanför. [Tillbaka hos Fred på insidan.] När luckan stängs förseglas den så att det inte kommer in vatten. Kanske kunde en mindre kanon stå här, för det finns bultar på varje sida för ringbultar som kan ha använts för att hålla kanontrossar på plats. Men det var nog mest en åtkomstlucka.

[Vi befinner oss inne i skeppet. Fred står på en stege som går ned till en lägre våning. Till vänster om honom finns en stege till våningen ovanför.] Hålskeppet är längst ned i skeppet. Det var skeppets främsta förvaringsplats. Sådant som proviant, det mesta av ammunitionen. [Texten ”Fred Hocker, forskningsledare” visas.] Här förvarades barlasten som bidrar till att hålla skeppet stabilt. Till hålskeppet kom man via ett antal luckor i trossdäck. Vissa av luckorna låg i linje med andra luckor högre upp i skeppet. Så man kunde ta sig från övre däck till hålskeppet via ett antal stegar. När man kom till hålskeppet kunde man röra sig mellan nio olika utrymmen, med skjutdörrar mellan. Eller också komma ned direkt från däcken ovanför.

[Fred kommer nedför en stege. Vi ser den nedersta delen av skeppets skrov från insidan. Skeppets form framträder tydligt även invändigt. Golvet korsas av ett stort antal tvärliggande balkar. Ovanpå dem finns det brädor utlagda så att man kan gå. Mitt i rummet syns stående balkar, stöttor, blå plaströr, kabelvindor och en stege med gulröd varningsremsa.]

[Fred är nu nere i hålskeppet och texten ”Fred Hocker, forskningsledare” visas.] Nu är vi i hålskeppet, så långt ned i skeppet man kan komma. Det här var skeppets viktigaste plats för förvaring. Här lagades även maten. Och bakom mig kan man se skrovets form under vattnet. Det var rätt plant i mitten. Här där vi står reser sig bottnen betydligt mer. Större bottenvinkel kan man säga. Utrymmet var ursprungligen indelat i nio utrymmen genom olika skott. De flesta gick tvärs genom skeppet. Det finns ett ställe längre fram där utrymmet var delat på två, ett på vardera sida. De flesta av dessa skott hade skjutdörrar. Man kunde förflytta sig från ett utrymme till nästa. Vart och ett verkar ha haft ett speciellt syfte. I utrymmet där vi nu står fanns det många personliga ägodelar som tillhörde officerarna ombord. [Färgbild från 1961 års utgrävning: två personer med vita hjälmar sprutar vatten på något med en slang. Detta följs av ännu en färgbild från samma utgrävning där en person sprutar vatten på ett träföremål som nästan är helt frilagt.] Så vi tänker ofta på det här utrymmet som officerarnas förvaringsrum eller det som kunde kallas pik. Men även annat förvarades här. [Därefter tillbaka till Fred.] Lite längre fram, mellan denna plats och kabyssen eller skeppsköket finns två utrymmen till som nog var avsedda för proviant.

[En modell visas där man kan se skeppet i genomskärning och hur människor arbetade ombord. Ovanpå modellen visas en skiss med vita linjer.] De var relativt tomma när skeppet grävdes ut. Det var några tunnor där. Där skulle de antagligen ha förvarat vatten, öl, mjöl och tunnor fulla med bröd. Men skeppet hade inte provianterats fullt ut ännu. [Tillbaka till Fred inne i skeppet.] En annan påfallande sak är alla tunga invändiga stockar. Som de här stora, längsgående stockarna som kallas kattspår. [Fred tar ett kliv ut på stocken.] Sådana förekommer i krigsfartyg och ska hjälpa till att fördela vikten från kanonerna på olika däck, så att däcksstrukturen kan få ett mer effektivt stöd. Det här ser man inte direkt på handelsfartyg. Och av alla fartyg vi har tittat på från den här perioden har Vasa det tyngsta och mest komplicerade systemet av kattspår vi någonsin har sett. [Kameran fokuserar på systemet av olika balkar.] Senare eller betydligt tidigare skepp har ofta ett enklare system, inte alls så tungt. Ett av skälen till att Vasa var rankt var all den här invändiga strukturen. Men vid varje balk finns ett antal stockar, en stor tvärs över skeppsbottnen och en som går upp under den första balken. Och på varje sida två till som går upp och stöder balkarna på däcken ovanför. Det ger en otroligt stark struktur. Det är ett av skälen till att Vasa hållit så bra under alla århundraden. Men det tar också en hel del invändig plats. Det är nu en del av utmaningen i vårt konserveringsarbete eftersom vi måste ersätta bultarna som fäster den strukturen vid själva sandwichkonstruktionen av plankor, tak och ramverk. Men det ger också en praktisk indelning i separata enheter. Det underlättade utgrävningen, eftersom man kunde koppla de hittade föremålen till en viss plats.

[Bild från 1961 års utgrävning där en person spolar rent något föremål på skeppets golv.]

[Vi befinner oss invändigt i skeppet. Fred får huka sig för att komma in i ett rum under två lågt sittande tvärbalkar i huvud- och brösthöjd.] När skeppet Vasa hade full besättning med soldater och dagmän bör det ha funnits runt 450 personer ombord. [Texten ”Fred Hocker, forskningsledare” visas.] Det var en hel del arbete att utspisa dem. Och allt sköttes från detta rum. [Han visar in mot ett utrymme med två höga sidoväggar av trä och en lägre sidovägg närmast Fred, också den i trä.] Vi befinner oss i kabyssen, ett ord som fortfarande kan användas för skeppskök på svenska. Den här lådan var i princip skeppets spis. Den nedre delen var fylld till cirka hälften med lera och sand, följt av två lager tegelstenar. Denna tegelstenseldstad var runt två meter bred och tre meter djup. Och väggarna i varje ände, mot aktern och bogen, gick ungefär upp till hit [han måttar ungefär i huvudhöjd], även de i tegelsten. [Han måttar ungefär i huvudhöjd.] Det fanns en rad järndetaljer som fästs i väggarna, så det fanns stänger där man kunde hänga grytor eller som gick över eldstaden. Då kunde man tända en eller flera eldar på den ytan för att tillaga antingen bara lite grann i en mindre kastrull eller en gryta i en rejäl kittel. En gjutjärnskittel som rymmer över 120 liter har också hittats i detta rum. Det skulle ha räckt till väldigt många människor. [Det visas en modell av skeppet i genomskärning där man kan se hur människor ombord arbetade. Ovanpå detta ligger en skiss med vita linjer.] Man verkar mest ha eldat med trä. Det fanns ett antal stockar och andra typer av bränsle i det här utrymmet. Det här rummet användes även för att förvara kanonkulor. Maten de lagade här var sådant som kunde göras i stora grytor. [Tillbaka till Fred.] Det var inte nödvändigtvis några spännande måltider. En hel del grytor, ärtsoppor och sådant. Men det hittades mycket kött ombord. Så de kunde kanske också tillaga köttstekar här. Eller så skar de upp köttet för att göra en gryta. Det finns inga belägg för att eldstaden här någonsin har använts. Vi har fortfarande kvar tegelstenarna som låg här, men de ser inte ut att vara svedda. Det finns inget sot som tyder på att någon har tänt en eld i den här eldstaden.

[Fred står vid ett utrymme med två höga sidoväggar av trä och en lägre sidovägg, också den i trä.] Det här rummet var ett potentiellt disciplinproblem, eftersom det låg utom synhåll för officerarna. Så det fanns alltid viss oro för att männen skulle smita undan här. [Texten ”Fred Hocker, forskningsledare” visades.] Att de skulle komma ned till kabyssen, till eldstaden, och prata med kocken och maska från sina verkliga arbetsuppgifter. [Det visas en modell av skeppet i genomskärning där man kan se hur människor ombord arbetade. Ovanpå detta ligger en skiss med vita linjer Därefter visas en närbild av modellen där man kan se hur tre personer är samlade i kabyssen.] Så det var ett ständigt bekymmer, vem som höll till här. [Tillbaka till Fred.] Men kocken förväntades så klart arbeta här och han behövde nog ett antal medhjälpare för att kunna laga mat till så många.

[Vi befinner oss inne i skeppet och bakom Fred syns ett stort antal tvärgående balkar samt även några längsgående.] Här, längst ned i skeppet förvarades barlasten. [Texten ”Fred Hocker, forskningsledare” visas.] Detta var tät sten som lades på skeppsbottnen för att försöka hålla ned tyngdpunkten och hålla skeppet så stabilt som det bara gick. För Vasas del fungerade det inte särskilt bra. Men tanken var rätt. På Vasa ligger barlasten ända här nere på förseglingen mellan dessa stora stockar. [Fred pekar mot brädgolvet mellan de kraftiga, tvärgående balkarna.] Därefter lades ett golv ut ovanpå dessa runda stockar. [Därefter pekar han på de kraftiga längsgående stockarna.] Vi kallar dem telefonstolpar, eftersom det är så de ser ut. Men de är bara avbarkade furustockar som lagts ut här. [Kameran sveper fram över de tvärgående balkarna. I bild syns också några samtida blå plaströr.] Och sedan lades ett golv av lösa furubrädor så att man kunde förvara last här inne, proviant, och förflytta sig inne i hålskeppet.

[Vi befinner oss inne i skeppet och bakom Fred syns ett stort antal tvärgående balkar samt även några längsgående.] De båda huvudpumparna fanns i mittlinjen och hämtade vatten från skrovets lägsta del. Vasa var ett skepp med relativt plan botten. [Texten ”Fred Hocker, forskningsledare” visas.] Om skeppet lutade åt ena sidan, gick vattnet över till den sidan. Så man behövde även ha en pump på sidans lägsta punkt på varje sida i slaget för att kunna tömma skeppet om det lutar åt ena sidan som det gör när det seglar. På Vasa är dessa pumpar utformade som blyrör inuti en trädstam. [Fred pekar på en stam i skeppets sida.] Det är denna trädstam och hela vägen ned hit där man kan se blyröret. [Han lyfter bort en träbit som vilar mot två trekantiga träbitar som fungerar som stöd.] Där finns sedan en utskuren skål högst upp i bjälklaget för att samla upp vattnet. Pumpen drar sedan upp vatten därifrån. Och beklädnaden av tunga plankor skyddar det fina blyröret mot barlastens stenar, det skyddar mot last eller proviant eller något annat som förflyttade sig längst ned i skeppet, i hålskeppet. [Han lägger träbiten på plats igen.]

[Vi befinner oss inne i skeppet och bakom Fred syns ett stort antal tvärgående balkar samt även några längsgående.] Framför kabyssen finns fler förvaringsrum. [Vi ser Fred bakifrån och han pekar framåt i det stora, breda utrymmet, där brädor ligger utlagda över de tvärgående balkarna.] Längst fram vid bogen finns nog det som användes som krutmagasin. Det finns inget rum ombord som byggts för att vara krutmagasin med brandsäkra gardiner, kopparbeklädnad eller något sådant som på senare skepp. [Fred visas åter framifrån.] Men vi har sex tunnor som nog är krutbehållare. De hittades längst fram tillsammans med lite mer av kanonjärernas lager. [Texten ”Fred Hocker, forskningsledare” visas.] Precis bakom finns ett utrymme för ankarkablarna. [Det visas en modell av skeppet i genomskärning, med en ritning av vita linjer ovanpå.] Där var det fullt av mestadels ankarkablar och kanonkulor. Runt hälften av kanonkulorna till 24-pundarna hittades i det utrymmet, liksom lavettlager. Mellan det rummet och kabyssen finns ett antal mindre utrymmen. [Vi ser Fred bakifrån och han pekar framåt.] Ett av dem på den här sidan, babordssidan, var fyllt hela vägen upp till däcket ovanför med tunnor av saltat kött. [Vi ser honom framifrån igen och han måttar med handen. Foton av hittade djurben visas.] Runt hälften av alla djurben som hittats på skeppet fanns i det lilla utrymmet som under utgrävningen kom att kallas ”köttskåpet”.

[Vi befinner oss ombord på skeppet, fortfarande i hålskeppet, där Fred sitter lutad mot brädorna som har lagts ut över tvärbalkarna.] Och nu har vi varit i alla utrymmen i skeppet, från högst upp till längst ned. Vi har sett allt mer eller mindre som det var tänkt att vara. [Texten ”Fred Hocker, forskningsledare” visas.] Snart kommer man inte att kunna se det här längre. Vi måste bygga en ny stödstruktur till skeppet. Den ska bära upp däckets tyngd betydligt mer effektivt än den nuvarande strukturen. Det ska bli en stor stålstruktur här inne, med balkar, rör och stöttor för att försöka bevara skeppet så länge som möjligt. [Skeppet Vasa visas snett framifrån, där det står i utställningslokalen med besökare runt omkring.] Det är nödvändigt att göra detta. Det kommer fortfarande att se likadant ut på utsidan. [Tillbaka till Fred inne i skeppet.] Men den där 1600-talsmiljön blir aldrig mer densamma invändigt. Så jag är väldigt glad att jag har kunnat visa den för er nu medan den fortfarande är en 1600-talsmiljö innan allt stålet kommer in här. Men nu när vi är klara är det dags att lämna skeppet. [Vi ser en modell av skeppet i genomskärning, där man kan se hur det såg ut när människor arbetade ombord. Ovanpå detta läggs en ritning med vita linjer.] Och här inne, i kabyssen, var ett av de ställen där man kan ta sig direkt ut från skeppet via en rad stegar i luckor ovanpå varandra. [Linjeritningen tonas ut.] Människor kan ha blivit fast här när skeppet sjönk. Det var deras väg ut från skeppet. [Tillbaka till Fred.] Jag har klockat mig själv härifrån. Jag kan komma av skeppet på runt 40 sekunder. [Uppe i högerhörnet syns en klocka som börjar räkna ned från 40 sekunder.] Men det är när allting är stilla, när alla stegar sitter där de ska. Om skeppet börjar luta är det väldigt svårt att ta sig uppför en lutande stege. Om stegarna börjar falla ner, som vi vet att vissa av dem gjorde, blir det ännu svårare. [Filmklipp från 1960-talet av en konservator som undersöker ett skelett.] Det är nog ingen överraskning att många skelett som hittats ombord låg nedanför stegarna. Dessa människor försökte komma ut från skeppet i sista stund. [Tillbaka till Fred.] Men skeppet är nu tryggt och säkert här på museet, så jag kan smidigt ta mig härifrån kabyssen, tillbaka upp till övre däck och komma tillbaka ut till museet.