Det tog sju år att byta ut mer än 5000 rostiga järnbultar på Vasa. Med de lättare stålbultarna minskade den totala tyngden som Vasa behövde bära upp med cirka åtta ton. Arbetet slutfördes 2018 och beräknas ha en hållbarhet på 150 år.
Ursprungligen hölls Vasa ihop med hjälp av järnnitar, som rostade bort under åren då hon låg på sjöbottnen. För att kunna bärga Vasa så slogs bultar i en del av de hål där nitarna tidigare suttit. Arbetet fortsatte efter bärgningen 1961, då över 5000 bultar sattes in i skrovet. Under åren sedan bärgningen rostade bultarna, vilket försvagade dem och även frigjorde järn som kunde orsaka kemiska reaktioner med Vasas trä.
Hållbara bultar
Under 2011 inledde Vasamuseet och materialteknikföretaget Alleima, tidigare Sandvik Materials Technology, ett långsiktigt forsknings- och utvecklingsprojekt i syfte att byta ut bultarna. I samarbetet togs specialkonstruerade bultar fram, tillverkade i höglegerat rostfritt stål med mycket hög hållfasthet. Materialet, som heter SAF2707 HD, används normalt inom den mycket krävande olje- och gasindustrin och klarar de allra mest krävande miljöerna.
En hållbar insats
Materialets höga hållfasthet innebar att de nya bultarna vägde mindre, vilket minskade den totala tyngden Vasa behövde bära upp. Med rostfritt stål är det dessutom mindre risk för kemiska reaktioner med träet. Med de nya bultarna på plats beräknas det dröja åtminstone 150 år innan de behöver bytas igen.
Varje bult var en utmaning
Det var ett komplicerat jobb att byta ut alla bultarna. Vissa av bultarna från 60-talet hade fastnat, eller satt på svåråtkomliga ställen. Varje bult var en ny utmaning. Den gamla bulten drogs ut med hjälp av en domkraft, och ibland en slägga. Rost och andra lösa bitar städades ut ur bulthålet med hjälp av stålborste och dammsugare, och hålet utvidgades för att ge plats åt den nya bulten, som är lite större än den ursprungliga. För att underlätta isättningen av den nya bulten sprayades hålet med såpa och vatten, en naturlig mjukgörare.
Skonsammare mot skeppet
Den nya bultens design är mycket mer komplicerad än den gamla. De gamla 60-talsbultarna bestod av bult, bricka och mutter. De nya bultarna har åtta delar; bultrör, gängstång, tryckfjäder, mutterstycke, bultskalle, en specialkonstruerad bricka i två delar med en hylsa som håller tryckfjädern och en cylindrisk kona. Först så dras bultröret in i bulthålet med hjälp av en domkraft. Sen förs gängstången in i bultröret och fästs med muttern och fjädern på skeppets insida. Tryckfjädern som sitter i muttern gör det möjligt att mäta och justera hur hårt bultarna är fästa, vilket är skonsammare mot skeppet.
De nya bultarna behöver inte bytas på minst 150 år.
