Studier av de skelett som hittades på Vasa när hon bärgades berättar om personerna som dog ombord och ger en djupare förståelse av Vasa och hennes samtid. Vid utgrävningen av Vasa hittades kvarlevor i form av skelett från minst 17 personer, kanske till och med upp till 19 personer. De flesta av dessa var män ur besättningen, men det fanns även två kvinnor och ett barn, förmodligen familjemedlemmar till besättningen. Studier av skeletten har kunnat avslöja längd, ålder, kosthållning och medicinsk historia. DNA-analyser har möjliggjort identifiering av släktskap och var de härstammade ifrån. Dessutom har analyserna bidragit till att några av besättningsmedlemmarnas ansikten har kunnat rekonstrueras.

Trettio personer drunknade 

Trettio personer drunknade när Vasa sjönk, de flesta från undre däck. Av dessa fanns kvinnor och barn som var medföljande till någon i besättningen. Den svenska flottan tillät sjömän att ta med sig sina fruar när de seglade på svenska vatten. Under bärgningen och utgrävningen tog man upp benrester från minst 17 personer. Några av dessa är nästan kompletta skelett, i ett fall med hår, naglar och även en komplett hjärna, medan andra bara har återfunnits i delar på grund av de störningar som vraket utsattes för under de många bärgningsförsöken under årens lopp.

DNA-analyser avslöjar släktband

De flesta av skeletten tillhörde vuxna män, besättningen på fartyget, men där fanns även två kvinnor och ett litet barn. Utöver den traditionella visuella katalogisering och mätning av benen, som avslöjar ålder, längd och tecken på sjukdomar och skador, har olika isotoper mätts som förekommer i benmassan och som kan visa vad personerna åt och var de växte upp. Sedan 2004 har även DNA-analyser genomförts som kan visa om några av personerna är släkt med varandra samt visa mindre uppenbara aspekter av deras sjukdomshistoria. Analysen kan även tala om varifrån deras familjer kom.

Bara ett känt namn

Det går inte att med säkerhet säga namnen på någon av de personer som arkeologerna har hittat, eftersom det inte finns några uppgifter om besättningsmedlemmarnas namn. När skeletten hittades identifierades de med bokstäver, men den osteolog som studerade kvarlevorna ansåg att detta var avhumaniserande. Hon förlängde därför bokstäverna till namn; skelett A blev Adam, B blev Beata och så vidare. Den enda person det finns namn på är kapten Hans Jonsson, en vän till Gustav Adolf, som dog i vraket. Förmodligen är han det skelettet som kallas Johan.

Kortare än idag

Besättningsmedlemmarnas genomsnittliga längd var 166 cm, där den längsta var 176 cm och den kortaste bara 160 cm. Detta är mycket kortare än i dag, vilket är en följd av bristfällig kost i barndomen. 1620-talet befann sig i det klimattillstånd som kallas för Lilla istiden, då temperaturen var mycket lägre och odlingssäsongerna mycket kortare, särskilt här i norr. Undernäring och andra brister i födan var vanliga och kvarlevorna visar tecken på detta.

Balanserad kost

Två personer hade drabbats av antingen blodbrist eller kronisk diarré, vilket framgår av de låga koppar- och zinkvärdena. Många av skeletten visar tecken på att de drabbats av skörbjugg (C-vitaminbrist) tidigare i livet, även om ingen verkar ha lidit av det när fartyget förliste. Skörbjugg var vanligt under vintern i Sverige, på grund av bristen på färska livsmedel.

De flesta människor åt en balanserad kost bestående av kött och fisk. Filip var dock vegetarian och fick nästan allt sitt protein från växter, vilket hjälper till att förklara hans kortväxthet och smala kropp. Detta berodde antagligen på hans tänder, då han hade en extra uppsättning av framtänder i underkäken, vilket gjorde det omöjligt för honom att stänga munnen helt eller att använda sina kindtänder på ett effektivt sätt för att kunna tugga fast föda. I allmänhet var besättningsmännen välnärda och vid god hälsa.

De flesta 20-40 år

De vuxna männen varierade i ålder från sen tonår till 50-, 60-årsåldern, men majoriteten var mellan 20 till 40 år gamla. Detta är den åldersgrupp man kan förvänta sig i en besättning som består av värnpliktiga personer som var uttagna till militärtjänstgöring i åldern 18 till 48 år.

Den äldsta var Johan, som troligtvis var officer och inte vanlig sjöman, baserat på kläderna han bar och de skador han hade. Petter/Petra som representeras av ett enda överarmsben, var ett litet barn, förmodligen yngre än åtta år. Detta är för ungt för att vara en skeppsgosse, varför han eller hon förmodligen också var en gäst.

Tidigare skador

Många av skeletten har läkta skador, vilket tyder på att livet på 1600-talet var mycket våldsammare än idag och att olyckor var vanligare. Mer än hälften av personerna hade brutit ben tidigare, även kvinnorna, och många hade mer än ett benbrott. Johan hade förlorat två tår på sin högra fot genom en krosskada – kan han ha blivit överkörd av en rekylerande kanon?

Adam hade träffats i ansiktet av ett tungt föremål som hade knäckt näsan, kindbenet och åsen över ena ögat, vilket gett hans ansikte ett skevt utseende och förmodligen orsakade huvudvärk. Filip, som kan ha varit en av fartygets två löjtnanter, hade en gammal skada på båda armbågarna, möjligen från ett fall som kan ha gjort armarna stela och ömma.

De flesta av skeletten hade förlorat tänder, en del helt nyligen innan fartyget sjönk, och många led av sjukdomar i tandköttet, men det finns nästan inga tecken på karies, troligen på grund av avsaknaden av socker i maten.

Från annat land

DNA-analysen befinner sig i ett tidigt skede, men visar att alla skelett har som väntat DNA-profiler vanliga i Skandinavien. Flertalet har DNA-profiler vanliga i dagens Finland, som bistod den svenska flottan med sjömän. Det lilla barnet, Petter/Petra, har samma DNA-profil som en av de vuxna männen Ceasar, och är troligen hans syskon eller annan nära släkting. Genom ytterligare analyser av kärn-DNA kommer ögon- och hårfärg och familjernas regionala ursprung att kunna identifieras.

Rekonstruktioner

Sju av kranierna är tillräckligt kompletta för att ansiktena ska kunna rekonstrueras. Detta är möjligt eftersom de drag som används för att känna igen människor i hög grad definieras av skallformen. Muskler, fett och hud utanpå kraniet har mer eller mindre samma tjocklek hos alla, så genom att bygga upp dessa lager i lera på en avgjutning av skallen är det möjligt att få en uppfattning om hur personen såg ut.

Skulptören Oscar Nilsson, som är utbildad konstnär och arkeolog, är en av de främsta i världen på den här typen av arbete. Han har kunnat göra verklighetstrogna rekonstruktioner av sex av människorna som var ombord när fartyget sjönk: Adam, Beata, Filip, Gustav, Ivar och Johan. Några av dragen, såsom formen på öron och läppar, frisyrer och färgen på ögonen, är gissningar.

Baserat på modern kriminalteknisk användning av ansiktsrekonstruktion för att identifiera mordoffer är det i genomsnitt minst 60 procents chans att någon som kände Adam eller någon av de andra i livet skulle känna igen honom här.