Textversion: Experterna om bärgningen av Vasa

[Fred Hocker, forskningsledare, kommer gående på Vasas däck. Vi ser Vasamuseet ovanifrån, med texten ”Vasamuseet”.] Att bärga Vasa var något som fyllde tidsoptimismen som folk hade. [Gamla bilder där man ser hur människor står på kajen och tittar, glada och förväntansfulla.] När man började tänka hur man ska bärga skeppet funderade man på flera olika metoder. [En modell visas av hur fartyget låg på havsbottnen. Infällt i bilden syns en tecknad skiss av hur man ska lyfta fartyget i sex steg. Fred står och berättar framför tre glasmontrar med olika fartygsmodeller.] Man diskuterade om man skulle fylla skeppet med pingisbollar och lyfta det på det sättet. Eller om man skulle frysa skeppet i en stor kloss is. [Exteriörbild av Vasamuseet som ligger utmed vattnet med ett antal förtöjda båtar. Därefter visas en interiörbild av skeppet Vasa inne på museet. En dödskalle ligger tillsammans med andra skelettdelar i en monter. Bilden av dödskallen tonar ut och i stället visat en modell av hur personen i fråga kan ha sett ut.]

[En kvinna tittar in i ett mikroskop och texten ”Experterna berättar – Bärgningen” visas. I förgrunden syns en kanonmynning och Fred kommer gående.] Hej, jag är Fred Hocker, forskningsledare här vid Vasamuseet. Idag vill jag gärna berätta om hur man bärgade skeppet mellan 1956 och 1961. [En fartygsmodell av skeppet visas.] Då Vasa sjönk 1628 tänkte man omedelbart att det var möjligt att bärga skeppet. [En fartygsmodell av det kantrande skeppet visas. Denna modell har ett antal hissade segel och två jollar på släp. Den svenska flaggan är hissad och i förgrunden syns åskådare som pekar mot skeppet. Fred står nu framför tre glasmontrar med fartygsmodeller.] Det var vanligt att bärga sjunkna skepp. Vi vet faktiskt att Vasas kapten hade varit med i en bärgning året innan Vasa sjönk. Och kungen själv skrev till riksrådet om att de skulle blanda in Söfring Hansson för att han hade rätt erfarenhet. [En träfigur visas av en man med stor röd hatt, mustasch och skägg.] Ett vanligt system var att fästa två fartyg på ytan till det sjunkna skeppet med massor av kablar och ankare och använda flytkraften som man hade på ytan för att lyfta fartyget ur bottendyn. [Närbild av fartygsmodell som ser ut att lyftas med kablar eller kättingar.] Men problemet 1628 var att man inte hade tillräckligt med flytkraft för att frigöra skeppet från bottendyn. Den gråa leran som är i botten av Stockholms ström. [Bild av bottnen med lera och stenar.] Vikten av skeppet under vattnet var inte så mycket. Men vakuumet mellan leran och skrovet var för mycket. Så man har bara brutit trossen. När man hittade Vasa igen 1956 märkte man att det var tiotals gamla ankare och kablar fastkedjade inne i vraket. När man började tänka hur man skulle bärga skeppet 1956 efter att Franzén och Fälting hade hittat det funderade man på flera olika metoder. Man diskuterade till exempel om man skulle fylla skeppet med pingisbollar och lyfta det på det sättet. Eller om man skulle frysa skeppet i en stor kloss is.

[Modell av två pontoner med ett antal vinschar ombord samt ett större fartyg.] Men bärgningsföretaget som tog ansvar för de tekniska förutsättningarna, Neptunbolaget, sade: "Vi kommer att använda den metod vi känner." Och det var precis samma metod som man hade försökt med 1628. Det var att sätta två fartyg på ytan och fästa dem till Vasa som låg på botten. [I en av montrarna visas hur de båda bärgningspontonerna ligger mellan två fartyg.] Men det var mycket mer komplicerat nu för skeppet var nu 333 år gammalt, var inte så starkt som det hade varit, var skadat, det var olika händelser under de tre århundradena på botten. Och man visste inte precis hur starkt skrovet var. Man var mycket tveksam om man kunde göra det. Det var en väldigt stor teknisk sak. Men just på 50-talet i Sverige var det möjligheternas tid. Sverige hade överlevt kriget i väldigt bra skick. Det var mycket pengar, ekonomin gick bra. Och folk började göra alla möjliga väldigt stora, komplicerade projekt. Så att bärga Vasa var något som fyllde tidsoptimismen som folk hade. [Ett gammalt färgfoto visar hur några av flottans män hjälper till att en vinscha upp en kanon.] Istället för att man bara skulle fästa ankare i botten av skrovet eller inne i kanonportarna har man tagit ner dykarna och grävt tunnlar under skeppet. [En modell visas av fartyget som sitter fastkilat i bottendyn, med synliga hålrum grävda runt skrovet.] Under en tvåårsperiod så grävde flottans dykare sex tunnlar under skeppet. De grävde först från den ena sidan ner till kölen och sen från den andra sidan ner till kölen så att de två delarna skulle träffas. Och det gjorde två saker. Man kunde använda tunneln för att passa stora stålvajrar under skeppet som var det mycket säkrare sättet att lyfta skeppet. Och samtidigt bröt det vakuumet mellan skrovet och bottenleran. Den gråa leran som är i botten av Stockholms ström är väldigt stark och stel, kan man säga. Och så hade man en mycket bättre chans att lyfta skeppet. Man tog kablarna till ytan till två bärgningspråmar eller pontoner som redan var antika. [Återigen visas montern med de båda bärgningspontonerna som ligger mellan två fartyg.] De byggdes på 1800-talet för ett tidigare bärgningsprojekt. De hette Oden och Frigga. Och så kunde man pumpa vatten in i de två pontonerna så att de var så lågt i vattnet som möjligt. Precis som man ser här i modellen. Så spänner man upp kablar och länsar ut vatten igen från pråmarna. Och så använder man reservlyftkraften som pråmarna har som var över 1 200 tons lyftkraft. För att lyfta skeppet Vasa fri från bottendyn. Och den lyfte sig sakta ur leran. Och man kunde komma upp ungefär fem meter med den metoden. [Ny bild av fartygsmodellen som ser ut att lyftas med kablar eller kättingar.]

Så bogserade man hela samlingen av flera fartyg på ytan och Vasa hängande i vajrarna som man ser här... ...in i grundare vatten. Där sätts skeppet ner i botten och man börjar om. Man pumpar vatten in i Oden och Frigga, spänner upp kablarna och länsar vatten ut igen. Varje gång man gör det, så hade man en nettovinst av ungefär en meter. Genom 18-19 lyft kunde man flytta fartyget och Vasa från förlisningsplatsen som var 32 meter djup in i vatten som var bara 17 meter djupt. Då har man använt 1,5 år för att förbereda skeppet för det sista lyftet. Det var att stänga alla öppningar i skrovet. Det var några skador i aktern och fören. Man har byggt in aktern igen. Man ser i modellen här en träkonstruktion, man har byggt ett nytt akterkastell, kan man säga. Och satt luckor över alla kanonportar och dunkat in proppar i alla bulthål i skrovet. Och så kunde man börja dra skeppet upp till ytan. [Fred visar på en monter där de båda bärgningspontonerna ligger mellan två fartyg, precis som tidigare, men mellan pontonerna kan man nu se skeppet Vasa skjuta upp. Kameran glider ovanför modellen av Vasa som ligger mellan pontonerna. Inget båtdäck syns och akterpartiet har fått en modern tillbyggnad.] Och det var under april 1961. Den 24 april 1961 kom överkanten av skrovet över vattnet. [Gammalt färgfoto av Vasa som sticker upp från vattenytan, mellan pontonerna och fartygen.] Då kunde man sätta in tre stora länspumpar. Vi har en av dem kvar här i museet. Och så bara länsa ut vattnet i skeppet. [Bildsekvens med en slang som är kopplad till en anordning som är nedsänkt i vattnet. Därefter forsar vatten ut ur slangen. En man står inne i fartyget på en tvärbalk och en annan man sitter på huk på en annan balk. Här kan vi se ett antal kraftiga slangar och rep som är kopplade till varandra.]

Efter ett par dagar av det flöt Vasa på egen köl igen efter 333 år på botten. [Äldre filmmaterial av hur Vasa rör sig genom vattnet. Tre män håller i rep och drar.] Det behövdes lite hjälp, men man kunde flytta skeppet in i en torrdocka, Gustav V-torrdockan på Beckholmen, och sätter skeppet på en ponton som byggdes i Gävle. Då kunde man sätta upp skeppet på kölblock och med stöttor längs sidorna. [Äldre foto av hur fartygsskrovet är torrlagt och hålls på plats med stöttor.] Då kunde man börja lyfta skeppet med pontonen själv. Därefter kunde man flytta skeppet runt i Stockholms hamn vid behov. Så har man flyttat skeppet först ur torrdockan i mitten av 1961 för att göra färdigt utgrävningen av interiören. Efter att utgrävningen var klar kunde man flytta skeppet igen till platsen där skeppet skulle konserveras, det gamla Wasavarvet. [Ett gammalt svartvitt foto visas av Wasavarvet.] Där kunde man konservera skeppet över en lång period med besprutning med polyetylenglykol, återställa de delar som hittades på botten men som hade ramlat ner, som galjonen och akterkastellet, och förbereda skeppet för den kommande utställningen. [Vi ser skeppet Vasa i den nuvarande utställningslokalen.] När konserveringen var färdig och det nya museet som vi står i idag var byggt på 80-talet kunde man flytta skeppet en sista gång från Wasavarvet in i museet som är byggt över den gamla torrdockan. [Äldre färgfoto av hur det inpackade skeppet transporteras in på plats i den nya byggnaden.] Och Vasa står fortfarande idag på den pontonen som hon var placerad på den 5 maj 1961. [Kameran glider utmed fartygssidan, som vilar mot en vagga och olika stöttor.]