Tidigt på morgonen den 9 december 1594 föddes Gustav Adolf på slottet Tre Kronor, med kungligt blod i ådrorna men inte som tronarvinge. Efter sin död knappt trettioåtta år senare skulle Gustav II Adolf jämföras med Alexander den store och vara känd som mannen som gjorde Sverige till en stormakt.
Det sägs att han som liten fascinerades av krigslekar och att han redan som barn var mycket medveten om att han skulle bli något stort. Hans far, hertig Karl, lär ha sagt om honom: ”Han skall göra det”.
Gustav Adolf föddes inte till kung, men skulle bli ihågkommen som mannen som gjorde Sverige till en stormakt. När Gustav Adolf föddes var hans kusin Sigismund kung i Sverige. Sigismund var son till Johan III, kung i Sverige 1568-1592, och Katarina Jagellonica, polsk prinsessa. Sigismund valdes till kung av Polen och storhertige av Litauen 1587 och ärvde sedan den svenska tronen efter faderns död 1592.
Men 1599 avsattes Sigismund av den svenska riksdagen. Sigismunds farbror, hertig Karl, blev först riksföreståndare, sedan kung i Sverige 1604 under namnet Karl IX. Ännu inte fyllda tio var Gustav Adolf arvinge till den svenska tronen.
Begåvad yngling med talets gåva
När hans far Karl IX dog 1611 blev Gustav II Adolf, 16 år gammal, Sveriges nye kung. Han var en begåvad ung man med gedigen utbildning. Han talade inte bara flytande svenska utan också tyska; hans mor Kristina av Holstein-Gottorp kom från norra Tyskland. Han hade också språkkunskaper i latin, holländska, franska och italienska. Dessutom hade Gustav II Adolf studerat politik, historia, religion, geografi och matematik. Tronarvingen drillades tidigt i ridning, fäktning, kunskap om vapen och krigstaktik. Han var en duktig elev och kanske var det lektionerna i retorik som gjorde störst avtryck. Gustav II Adolf övades från unga år i talekonsten och som kung ansågs han som en mästare på att övertyga med ord.
Krigarkungen
Gustav Adolf fick ärva tre krig från sin far: mot Danmark (avslutat 1613), mot Ryssland (avslutat 1617) och mot kusinen Sigismund och dennes Polen (avslutat 1629). Men det är trettioåriga kriget (1618-1648) han för alltid kommer vara förknippad med. Motsättningar mellan protestantiska tyska stater, ”evangeliska unionen”, och katolska tyska stater, ”katolska ligan”, hade 1618 gått så långt att krig bröt ut. Den tysk-romerske katolske kejsarens ställning och inflytande i en stor del av de omkring 300 territorialstater som ingick i hans rike var svagt och det regionala självstyret stort. När kejsaren, Ferdinand II, formerade en egen armé 1625 för att skapa en stark centralmakt under sin egen ledning spred sig missnöjet inte bara i Tyskland utan i stora delar av Europa. Katolicismen och protestantismen stod mot varandra. Med tiden drogs alltfler länder in i kriget.
Den djupt troende protestanten Gustav II Adolf gick in i kriget 1630. Han ville säkra de tyska protestanternas ställning. Samtidigt handlade mycket om maktpolitik, att stärka sitt eget och Sveriges inflytande och ställning
Gustav II Adolf har kallats den moderna krigskonstens fader. Under sin tid vid makten förvandlade han den svenska armén till Europas mest vältränade och fruktade. Slaget vid Breitenfeld i september 1631 blev en milstolpe i det trettioåriga kriget. Där besegrade Gustav II Adolf och hans styrkor den tysk-romerske kejsarens armé, ledd av fältmarskalk Johann Tserclaes Tilly. Det var två krigstaktiska skolor som drabbade samman: en gammalmodig och en modern, nytänkande. Gustav II Adolfs armé vann en avgörande seger som skulle förändra spelbrädet i det trettioåriga kriget. Det gav den svenske kungen ett enormt rykte och fler och fler protestantiska tyska furstar slöt upp på hans sida. Gustav II Adolf inledde ett framgångsrikt erövringståg där flera städer och provinser i Tyskland intogs. Det var inte bara hans moderna taktik på slagfälten som låg bakom framgången. Hans tålamod och förmåga att ”välja sina strider” spelade också stor roll när Sverige steg fram som en av de ledande makterna i Europa.
Lützen
Att Gustav II Adolf skulle dö i strid var inte direkt oväntat. Under de flesta av hans år på tronen låg Sverige i krig. Själv var han ofta med på slagfältet, något som skulle vara otänkbart för de flesta samtida europeiska regenter. Sommaren 1627, under kriget mot Polen, höll han på att bli skjuten till döds nära Danziger Haupt. Han skulle vara i livsfara många fler gånger fram till sig död.
I slaget vid Lützen i Tyskland 1632 mötte Gustav II Adolf och hans armé de kejserliga trupperna under ledning av Albrecht von Wallenstein. Den svenske kungen red i spetsen för Smålands ryttare, men i kaoset på slagfältet, där den täta dimman blandades med krutrök, kom den närsynte Gustav II Adolf ifrån de svenska trupperna. Han dog den 6 november efter att ha träffats av flera kulor, slag och stick.
Gustav II Adolf bortom krigen
Gustav II Adolf har beskrivits som en stor härförare, men också som religiöst intolerant. Fadern, Karl IX, var en djupt övertygad och kompromisslös protestant som förbjöd katolsk gudstjänst och som stängde landets sista kloster, Vadstena, under sin tid på tronen. Gustav II Adolf följde i hans fotspår. All annan religion än den svenska lutherska statskyrkan var förbjuden. I Örebro stadgar från 1617 förbjöds katoliker att vistas i Sverige. 1624 avrättades den kungliga sekreteraren Göran Bähr och Södertäljes borgmästare Zacharias Anthelius för att de konverterat till katolicismen.
Men Gustav II Adolf var också en välutbildad man och under hans regenttid fick Sverige sina första gymnasier. Ett nytt universitet kom till, i Dorpat i Livland (en tidigare region i Baltikum som bestod av delar av Estland och Lettland), och det i Uppsala byggdes ut. Det svenska rättsväsendet reformerades och hovrätter inrättades i flera städer och även riksdagen reformerades. Gustav II Adolf gjorde flera förändringar i skattesystemet för att finansiera det ständiga krigandet. Han skapade det svenska lantmäteriet och det var under hans regenttid som tanken på ett nytt Sverige i Nordamerika föddes.
Hur var han då, mannen som kallats den störste av svenska kungar? Ett holländskt sändebud beskriver honom så här i en nedteckning från 1616: ”Hans majestät var reslig till växten, av proportionerlig kroppsbyggnad, och hade ett ljuslätt och något långlagt ansikte, blont hår samt tillspetsat skägg, något stötande i gult.”
Som person beskrivs han som charmig och vältalig men också som hetlevrad och lynnig med hastiga vredesutbrott. Många fruktade honom. Han ansåg att den som ville främja Guds sak skulle ansluta sig till honom, ”gjorde man inte det kämpade man för djävulen”.