Jakten på Vasa

I början av 1950-talet började Anders Franzén, bränsleexpert i marinen och privatforskare med stort intresse för den svenska flottans historia, söka efter Vasa. Han satt ofta på Riksarkivet och Krigsarkivet i jakt efter ledtrådar om skeppets exakta förlisningsplats. Dessutom kontaktade han den kände historieprofessorn Nils Ahnlund som redan 1920 skrivit en artikel i Svenska Dagbladet om det sjunkna 1600-talsskeppet. I artikeln pekade Ahnlund ut den plats i Stockholms ström där han trodde att Vasa fanns: i den södra farleden vid Tegelviken, mittemot Beckholmen.

1954 började Anders Franzén systematiskt söka av vattnet i motorbåtar som han övertalat marinen att låna ut till honom. Med tiden blev det allt klarare att vraket inte låg på den plats som Nils Ahnlund pekat ut.

Med hjälp av draggar undersökte Franzén botten. När en dragg fastnade i något sänkte han ner ett specialtillverkat verktyg, ett propplod, i vattnet. Det hade en vass huggpipa som kunde skära ut en bit av det draggen slagit i nere i djupet. Fastnade trävirke på propplodet kunde det tyda på att ett gammalt skepp låg på botten.

Franzén berättar i sin bok ”Vasa - Regalskeppet i ord och bild” från 1961 om vad han hittade i Stockholms ström: ”rostiga järnspisar och damcyklar, julgranar, döda katter och mycket annat att förtiga”. Men Vasa förblev försvunnen – än så länge.

Ett livsviktigt möte

Hösten 1955 fick Anders Franzén tag i kartor som gjorts av Stockholms stad när det utreddes om det skulle byggas en ny trafikled, Österleden. Kartorna visade en stor upphöjning, cirka 50 meter lång och sex meter hög, på botten av Stockholms ström ungefär 120 meter utanför Gustav V:s torrdocka på Beckholmen. Det var ett lovande spår, men när Franzén hörde sig för vad det var fick han svaret ”sprängsten från när dockan byggdes på 1920-talet”.

Ett möte mellan Anders Franzén och den erfarne dykaren Per Edvin Fälting våren 1956 skulle förändra allt. Fälting berättade för Franzén att han visste att upphöjningen inte kom från när Gustav V:s docka sprängts fram; den stenen hade dumpats på annan plats.

Nu kom saken i ett nytt sken: kunde det, trots allt, vara Vasa som låg på botten 120 meter från Beckholmen?

Sommaren 1956 sökte Anders Franzén och Per Edvin Fälting vidare. Den 25 augusti fastnade gammal svartek i propplodet på den plats där ekolodskartorna visat den stora upphöjningen. De fortsatte framåt ungefär 20 meter innan Franzén släppte ner propplodet igen. Återigen satt en bit svartek i lodet när han halade in det; det var uppenbart att något stort byggt i trä låg på botten. Allt talade för att det var Vasa. Några dagar senare dök Per Edvin Fälting på fyndplatsen och bekräftade att det verkligen var Vasa som låg där på botten!

Vasa återupptäckt

Vasa hade inte legat bortglömd på botten sedan 1600-talet. På ett sjökort från 1836, som hittades i Stockholms stadsarkiv 2006, är vraket utmärkt, dock utan namn. Flera dykningar gjordes ner till skeppet under 1800-talet. Även på 1920-talet visades intresse för att bärga Vasa. Med största sannolikhet fanns det på 1950-talet flera som kände till den ungefärliga förlisningsplatsen. Däremot verkar det som om man inom forskningen inte visste exakt var skeppet låg. Det var Anders Franzén som lyckades lokalisera och därmed återupptäcka Vasa. Han insatser var även helt avgörande för Vasa bärgning. Utan honom hade det knappast funnits ett Vasamuseum idag.