Olyckan

Det var sen eftermiddag när det äntligen var dags. Det nybyggda Vasa låg förtöjt nedanför slottet Tre Kronor. Bryggan var packad med nyfikna åskådare. Vattnet i huvudstaden vimlade av småbåtar som på nära håll ville följa hur den mäktiga krigsmaskinen gled ut från Stockholm.

Besättningen hade fått ta med sig anhöriga eftersom det var skeppets första färd. Tanken var att fruar och barn skulle stiga av vid Vaxholm innan det bar av till flottbasen på ön Älvsnabben i Stockholms skärgård. Där skulle man invänta vidare order för att fortsätta mot kriget i Polen.

När befallningen om avsegling till kriget väl kom skulle 300 soldater tas ombord. Soldaterna skulle utgöra två tredjedelar av Vasas besättning. Men så blev det inte.

Katastrofen

Vasa drogs med hjälp av ankare långsamt längs strandkanten. När skeppet till slut var utanför Tranbodarna, vid nuvarande Slussen, hissades fyra av Vasas tio segel. Kanonportarna var öppna och det sköts salut.

Vasa seglade i omkring femton minuter, sedan gick allt fort. En kastvind fyllde seglen och Vasa började kränga, men hon reste sig upp igen. Så kom ännu en kastvind, den var starkare och skeppet fick så kraftig slagsida att vattnet forsade in genom de öppna nedersta kanonportarna. Snart började Vasa sjunka.

Kalabaliken var stor ombord. Många ur besättningen kastade sig i vattnet. Det dröjde inte länge innan skeppet stod på havsbottnen på 32 meters djup. Två av masterna stack upp ovanför vattenytan och en del av besättningen kunde hålla sig fast i dem. Andra fiskades upp av småbåtar som på nära håll hade följt Vasas avfärd. En del fick tag i flytgods som lösgjorts från skeppet. Lyckligtvis var det bara 120 meter till land.

De flesta av de som var ombord överlevde när Vasa sjönk, men ett trettiotal dog. Merparten av de omkomna var människor som var kvar inne i skeppet när det började sjunka och inte kunde ta sig ut.

Överlevande och döda

Det finns inga bevarade besättningslistor för Vasa, men vi vet namnen på några av dem som överlevde katastrofen. En var skeppets kapten, Söfring Hansson. Han ska ha lämnat Vasa sent, fastnat i rep från en av masterna och dragits ner under vattenytan i sina tunga, våta yllekläder. Till slut tog han sig upp och räddades.

Viceamiral Erik Jönsson överlevde också men med knapphet. Han hade tagit sig ner på batteridäcken för att försäkra sig om att kanonerna var ordentligt fastsurrade när skeppet krängde första gången. Jönsson träffades i huvudet av en trälucka när han försökte ta sig upp. Han räddades men blev svårt skadad.

En av dem som dog på Vasa var kapten Hans Jonsson. Han tillhörde flottans mest erfarna befälhavare och var ombord som gäst eller kanske rådgivare.

Sent på kvällen efter katastrofen ljöd huvudstadens kyrkoklockor i själaringning för de som dog när Vasa drogs ner i djupet. Tre känslor präglade kanske Stockholm mer än något annat: sorg, ilska och förvåning.

Vasa – ett felbygge

Mannen som påbörjade bygget av Vasa, Henrik Hybertsson, var en erfaren och ansedd skeppsbyggmästare, men i Sverige på 1620-talet använde man sig inte av ritningar när man konstruerade skepp och det fanns inga matematiska modeller för att beräkna hur stabila olika skrovformer var.

När det gäller Vasa var den del av skrovet som låg under vattenytan för liten i förhållande till den som låg över. Övre och undre batteridäck var kraftigt förstärkta med grova, tunga träbalkar för att skydda mot kanonkulor och klara vikten av de egna kanonerna. Riggen (master, rep med mera) var också mycket tung. Viktfördelningen blev fel; Vasa var för tung upptill och för lätt nertill.

Att kapten Söfring Hansson lät kanonportarna stå öppna när Vasa gav sig av var ett ödesdigert beslut – om de varit stängda hade inte vattnet kunnat forsa in som det gjorde, och skeppet kanske kunnat tas iland. Men det är uppenbart att Vasa inte var sjöduglig.