Vasa genom åren

1625

Ett ödesdigert kontrakt

På Sveriges tron sitter den unge kungen Gustav II Adolf som har föresatt sig att dominera Östersjön. För att nå dit bygger han en stark flotta. Med den kan Sverige kontrollera den lönsamma handeln. I januari 1625 tecknar kungen ett kontrakt med den holländske skeppsbyggmästaren Henrik Hybertsson och dennes affärspartner Arendt de Groote om att bygga fyra skepp, två större och två mindre. Ett av de stora skeppen är Vasa. 

1626

Vintern 1626 påbörjas bygget av Vasa på skeppsgården i Stockholm. Men redan efter ett halvår måste skeppsbyggmästaren Hybertsson lämna över ansvaret för bygget till sin medhjälpare Hein Jakobsson på grund av sjukdom. Hybertsson dör året därpå och hans hustru Margareta Nilsdotter övertar ledningen över skeppsgården.

1627

En gigant sjösätts

Under våren 1627 sjösätts Vasa. Skrovet är då så gott som färdigbyggt. Riggning, utrustning och bestyckning tar sedan ytterligare ett år för att bli klara. Gjutningen av kanonerna försenar färdigställandet och alla hinner aldrig ens levereras. Ändå blir Vasa ett av det tyngst bestyckade skeppen i världen under sin tid.

Sommaren 1628

Amiralen lyssnar inte på varningsklockorna

Viceamiral Klas Fleming låter testa skeppets stabilitet efter att fått veta av kapten Söfring Hansson att skeppet är rankt. Trettio män får springa från den ena sidan av skeppet till den andra, men efter bara några vändor kränger Vasa så mycket att testet måste avbrytas. Gustav Adolf befinner sig vid denna tid på andra sidan Östersjön och informeras inte om demonstrationen.

10 augusti 1628

Vasa – den svenska flottans stolthet – fick inte ens fullfölja sin första seglats.

På söndagseftermiddagen den 10 augusti 1628 kastar Vasa äntligen loss från sin förtöjningsplats nedanför slottet Tre Kronor. Först dras skeppet från slottet söderut mot strömmen för att få en skjuts iväg. Kanonportarna står öppna, alla kanonerna är utrullade i parad och det skjuts salut. Vinden är svag och besättningen sätter fyra av tio segel, som knappt sträcks.

Större delen av besättningen befinner sig på övre däck. Några har med sig hustrur och barn. I staden står mängder av åskådare och bevittnar avresan. En del följer med en bit i egna båtar.

Det kommer en vindby som får skeppet att kränga mot babord och där blir hon liggande ett ögonblick, men rätar långsamt upp sig och fortsätter. Snart kommer en ny, starkare vindby som får Vasa att kränga ännu längre åt babord. Snart når vattnet de undre kanonportarna och forsar in. Skeppet börjar snabbt att sjunka. 

Efter en resa på bara 1300 meter har Vasa försvunnit ner i djupet inför ögonen på dem som byggt henne. Hon sjunker bara 120 meter från land, och när hon ställt sig på botten, sticker masterna upp över vattnet och ger människorna i vattnet något att hålla sig fast i. 

Många småbåtar som följt Vasa på Strömmen kan rädda dem som kämpar i vattnet. Därför blir antalet dödsoffer vid förlisningen ganska litet, cirka 30 människor av de 150 – 250 som fanns ombord.

Hösten 1628

En knapp månad efter olyckan kallas flera olika personer till förhör för att utreda varför skeppet gått under. Överlevande, däribland Vasas kapten, viceamiralen, skepparen och en löjtnant, frågas ut. Besättningen svär sig fria och menar att de inte begått några misstag under seglatsen. Under förhöret kommer det fram att skeppet visserligen var välbyggt, men blivit för rankt i sin konstruktion. Några anklagade väljer att skylla på den idealiska syndabocken, en man som inte kan försvara sig: skeppsbyggmästaren Henrik Hybertsson, som ju kunde inte ställas till svars eftersom han redan var död. I slutändan är det ingen som döms för olyckan. 

1663-1665

Under åren som följer görs flera försök att bärga Vasa men det enda man lyckas få upp är en del riggdelar.

År 1663 får svensken Albrekt von Treileben ensamrätt att bärga Vasa. Han hade introducerat dykarklockan i Sverige och med den blev bärgningsförsöken mer framgångsrika. Nu kunde de värdefulla bronskanonerna tas upp. De flesta av de 64 kanonerna bärgas. Kanonerna är fullt användbara och säljs vidare till andra länder. Under 1680-talet bärgas ytterligare en kanon. 

1920

Vasa undgår att bli möbelvirke

Åren går och Vasas färger nöts bort och bryts ner. Skrovets ljusa ekträ mörknar till svartek. Under 1800-talet görs flera dykningar på förlisningsplatsen.

Historikern Nils Ahnlund skriver 1920 en tidningsartikel om Vasa och hennes förlisningsplats. Ungefär samtidigt ansöker företaget Stockholms Dykeribolag om tillstånd att få bärga skeppet för att tillverka exklusiva möbler av skrovets svartek. Kanonerna, som man trodde fanns kvar ombord, skulle säljas. Firman får avslag på sin ansökan.

.

Augusti 1956

Under flera år söker mariningenjören Anders Franzén efter Vasa med hjälp av historiska dokument och genom att med dragg och lod söka av Stockholms ström. Den 25 augusti 1956 fastnar en liten bit svartek i hans egentillverkade propplod utanför Beckholmen. Dykaren Per Edvin Fälting dyker på platsen och kan bekräfta att det rör sig om ett stort skepp med dubbla rader av kanonportar. Vasa är återfunnen.

1957

Ett drygt år efter att Vasa återfunnits påbörjas arbetet att spola ut tunnlar under skeppet för de lyftvajrar som ska användas vid bärgningen. Dykarna arbetar i totalt mörker och utan att säkert veta om skrovet ska hålla. Samtidigt börjar de första lösa fynden från skeppet att tas upp. Marinen ställer upp med sina tungdykare under Per Edvin Fältings ledning. Bärgningsföretaget Neptunbolaget ställer kostnadsfritt pontoner och utrustning till förfogande.

5 september 1958

Nyhetshysteri

Sveriges Radio bryter sina nyhetssändningar och sänder direkt när en av Vasas kanoner hämtas upp ur djupet. Detta är ett av många exempel på den enorma uppmärksamhet som bärgningen av skeppet fick i media, både i Sverige och internationellt. Vasa har gått från fiasko till att bli en av Sveriges största kändisar och inom kort en av landets mest besökta turistattraktioner.

1959 - 1961

År 1959 är alla sex tunnlarna färdiga. Vajrar dras genom tunnlarna under skeppet och upp till ytan där de fästs i vattenfyllda pontoner. Den 20 augusti 1959 lyfter Vasa för första gången ur dyn där hon legat i hundratals år. Under de kommande åren transporteras skeppet till allt grundare vatten genom att sättas ner på botten, fylla pontonerna med vatten, sträcka vajrarna och därefter tömma pontonerna igen. För varje lyft kommer skeppet en meter närmare vattenytan.

Skeppet dras upp och flyttas under vattenytan i 18 etapper, och i september 1959 ligger Vasa på sjutton meters djup vid Kastellholmen där skeppet förbereds för den slutliga bärgningen. Många lösa fynd tas upp, skrovet tätas och aktern lagas provisoriskt. Tusentals hål efter sönderrostade järnbultar pluggas också igen för att göra skeppet tätt.

1961

Mindre än fem år efter att Vasa återfunnits bryter skeppets skrov vattenytan måndagen den 24 april 1961. Klockan 9.03 syns en krusning på vattnet och ett svart trästycke glider oändligt sakta upp över ytan. Det var toppen av ett spant, den första delen av Vasa som såg dagens ljus efter 332 år och 8 månader under vattnet. Flera tusen åskådare på plats bevittnar det unika ögonblicket och långt fler följer det genom radions direktsändning och tv. De första som går ombord är Anders Franzén och Per Edvin Fälting.

Skeppet förs till Beckholmen där en hektisk arkeologisk utgrävning av Vasas inre tar vid. Under perioden maj till september gräver en grupp arkeologer under Per Lundströms ledning ut skeppets insida. Sammanlagt görs omkring 40 000 fynd. 

Februari 1962

I februari 1962 invigs det provisoriska museet Wasavarvet. Intresset är stort även internationellt och redan första året kommer över 400 000 besökare. Under tiden påbörjas konserveringen av Vasa. För att förhindra att skeppet skulle torka och spricka besprutas det med ett vattenlösligt vaxlikande ämne, polyetylenglykol, förkortat PEG, och vatten dygnet runt under 17 år. Därefter får skeppet långsamt torka. Aldrig tidigare har ett så stort fynd konserverats. Arbetet med Vasas konservering blir banbrytande.

1962 - 1979

Operation bevara Vasa

Aldrig tidigare har ett så stort fynd som skeppet Vasa konserverats och arbetet med konserveringen blir banbrytande.

När vattendränkt trä torkar, och vätskan i det dunstar, krymper och spricker det. När Vasa hade bärgats prövade man olika konserveringsmetoder och bestämde sig till sist för att använda PEG. Skeppet besprutades med PEG i 17 år. Därefter fick skeppet långsamt torka.

1980-talet

Vasas nya hem

År 1981 utlyses en arkitekttävling för ett nytt museum för Vasa. Göran Månsson och Marianne Dahlbäck vinner tävlingen. År 1986 stängs Wasavarvet och Vasa förbereds för flytten till det nya museet som byggs på en docka från 1800-talet i Galärvarvsområdet. Vasas sista resa på vatten sker 1988 när hon dras stående på sin ponton från 1961 in i sitt nya hus. 

15 juni 1990

Den 15 juni 1990 invigs Vasamuseet av kung Carl XVI Gustaf. Det nya museet är specialbyggt för Vasa. Skeppshallen i museet är som en enorm museimonter för världens största bärgade arkeologiska skeppsfynd.

1990-2002

Färgforskning inleds

Åren 1990-2002 forskar konservatorn och konstvetaren Peter Tångeberg om hur Vasa ursprungligen var bemålat. Forskningen om Vasas färgsättning ger oväntade resultat. Peter Tångeberg analyserar 1200 minimala färgprover från skeppet och kommer fram till att Vasa från början var målad i många olika bjärta färger och att en del partier var förgyllda med bladguld. Måleriarbetet hade ägnats lika stor omsorg och skicklighet som snidandet av skulpturerna. Museets tiondelsmodell av Vasa bemålas därefter i enlighet med de nya slutsatserna.

1993-1995

Vasas undermaster reses och säkras med stag och vant av nyslagen hampa.  Stor- och fockmasten liksom många riggdetaljer är ursprungliga medan mesanmasten nytillverkas. Därmed förverkligas idén om att visa skeppet som om det låg i vintervila. Man har beräknat att 98 % av Vasa består av originaldelar.

2000

Efter en ovanligt regnig sommar börjar gula och vita fläckar bli synliga på Vasa. Det visar sig att fläckarna innehåller svavel och järn, och har ett lågt pH som verkar nerbrytande på träet. Forskningsprojekt startar för att hitta sätt att bromsa sönderfallet och som ett resultat får museet en ny avancerad klimatanläggning som borgar för en jämn fuktighet och temperatur oavsett årstid och väder.

2011

År 2011 startar ett viktigt arbete för Vasas bevarande: bytet av bultar. De tusentals bultar som sattes in i skrovet i samband med bärgningen var inte tillräckligt flexibla och hade även bidragit till de kemiska processer som skyndade på nedbrytningen. Under 2011 inleder Vasamuseet och Sandvik ett långsiktigt forsknings- och utvecklingsprojekt i syfte att byta ut bultarna. Under sju år byts mer än 4000 bultar. Sammanlagt blir Vasa därmed åtta ton lättare. De nya bultarna är justerbara, miljövänligare och mer hållbara.

2012

Stötta Vasa

Forskningsprojektet Stötta Vasa startar i samarbete med Institutionen för tillämpad mekanik vid Uppsala universitet. Forskningen visar att timret i Vasas skrov är försvagat på grund av att träet är kemiskt nedbrutet och att det finns en tydlig koppling mellan träets kemiska status och dess mekaniska egenskaper. 

2018 går projektet in i en ny fas, som går ut på att ersätta den stödvagga som skeppet vilat på alltsedan 1964. Den nya stödkonstruktionen ska motverka deformation och stötta skeppet bättre och på andra ställen än den gamla. Målet är att säkra Vasas långsiktiga bevarande.

2014

År 2013 tillverkas en kopia av en Vasakanon. Året därpå provskjuts den mot ett uppbyggt ekskrov av ett 1600-talsskepp. Resultatet visar att kanonerna var betydligt kraftfullare än man hittills trott. En kula gick rakt igenom skrovets tjockaste partier. Utan hinder i vägen flög en annan kula 4 kilometer.

2018

Hitta Vasas kanoner

Det internationella projektet Finding the Vasa Cannon lanseras den 24 april 2018 med målet att ta reda på vart de 61 kanonerna som bärgades på 1600-talet tog vägen. Projektet innefattar såväl dykningar som sökningar i arkiv i flera länder och jämförelser med bevarade kanoner runt om i världen. Projektet beräknas pågå fram till 10 augusti år 2028, som markerar 400-årsdagen för Vasas förlisning.